Annons

Annons

”Gustavo” räddade lille Paulo från en säker död

Paulo var nära döden som liten, undernärd liten pojke i Brasilien. Då korsade evangelisten Erik Gunnar "Gustavo" Eriksson från Ångermanland hans väg. Det förändrade livet för dem båda...

Dela
(0)

4
Visa bildspel

/
...
Visa mer

 

Erik Gunnar Eriksson befann sig i den brasilianska delstaten Minas Gerais och fylldes av maktlöshet när han fick det lilla barnet i sin famn. Pojken var så sjuk, tärd och matt och hans mamma ville att Erik Gunnar skulle be för honom. Magen var som en ballong, troligen hade han mask, han var undernärd och brännhet av feber.

Annons

Erik Gunnar grät över sin oförmåga att hjälpa.

—Pappa berättade att han såg in i de två bruna ögonen på pojken och tänkte: ”Här räcker det inte med bara böner. Han behöver vård!” Och så började tankarna gro, idéerna om att göra något för utsatta barn i den här delen av världen, säger Lennart Eriksson, Erik Gunnars son.

Han och hans två systrar, Maria Presson och Ulrika Kallin, driver den världsomspännande organisationen Hoppets stjärna. De har förvaltat och utvecklat det som Erik Gunnar grundade.

Och allt började i Brasilien 1969. Med Paulo Barbosa.

När Paulo och Lennart går sida vid sida på vägen i Kärrsjö den här sensommardagen är det som om de vore två bröder.

– Vi är det. Paulo och hans familj är en del av min familj, säger Lennart.

De kramar om varandra. Det är en innerlig och varm kram.

För Paulo är det första besöket i Sverige och en dröm som går i uppfyllelse.

—Jag har velat besöka det här landet och Gustavos hemby sedan jag var en liten pojke, säger han.

Det är så han kallar Erik Gunnar Eriksson, sin räddare: Gustavo. Evangelisten som skapade Hoppets stjärna och som dog 2006.

Paulo träffade honom sista gången 2004.

—Det var lika kärt och glatt som vanligt. Vi pratade länge, grät mycket men var också mycket lyckliga.

Att träffa hans barn och känna miljön i Kärrsjö gav Paulo samma känslor.

—På något sätt är det här också som att komma hem, säger han.

Startade barnhem

Men vi återvänder till 1969.

Erik Gunnar Eriksson kom tillbaka från sin resa till Brasilien men kunde inte släppa tanken på den sjuka pojken.

—Jag minns så väl när pappa berättade för mig att han skulle starta ett barnhem. Vad jag inte visste då var att det inte fanns pengar till det, skrattar Lennart.

—Pappa vacklade i sin övertygelse några gånger, men en dag kom en man från bygden – Josef Hellman i Husum – som fått ett morsarv och beslutat sig för att ge allting till församlingen för att oavkortat användas till barnhemsbygget i Brasilien.

Det blev det riktiga startskottet. Mycket pappersexercis och byråkrati följde innan det första spadtaget kunde tas i Montes Claros, i en del av Brasilien med få och dåliga kommunikationer och där de flesta som bodde levde ett väldigt enkelt liv med ofta stora umbäranden.

1970 stod barnhemmet ändå klart och barnsköterskan Ulla-Britt Sundström var på plats för att börja arbeta där. Den första som togs om hand var den lille pojken Paulo, som trots de dåliga förutsättningarna hade överlevt.

—Hans mor som bodde med sina fem barn fem mil bort, hade hört talas om Erik Gunnars projekt. Hon hade gått hela vägen för att ge sin ena son, den sjuke Paulo, den trygghet och uppväxt som hon själv inte kunde ge.

Erik Gunnar Eriksson blev många utsatta barns pappa. Ett av barnen på barnhemmet i Montes Claros döptes till och med efter honom – en brasiliansk Erik Gunnar Eriksson, med smeknamnet ”Gugge”. Han har också följt med Paulo och hans familj – fru och två tonårspojkar – på resan till Sverige.

Den sjuka pojken Paulo blev frisk på barnhemmet. Han fick omvårdnad, gick i skola och flyttade som 18–åring till eget boende. Bildade familj och blev transportledare på ett stort företag i en stad i norra Brasilien.

Lämnades bort av kärlek

1970, när hans mamma lämnade honom på barnhemmet, var han två år.

—Hon var mycket fattig. Hon kunde inte ge mig det jag behövde. Jag har aldrig känt mig övergiven, hon gjorde det hon gjorde av kärlek, säger Paulo.

Han träffade sin mamma några gånger innan hon dog långt senare.

— Vi hade en bra relation ända till slutet. Hon var glad för min skull.

Paulo beskriver åren på barnhemmet som inte bara hans räddning utan även en tid då han fick lära sig grunderna till det som ledde till ett bra liv.

— Jag och de andra som bodde där fick ta ansvar för vardagen och successivt lära oss att bädda, städa och andra sysslor som hör vardagen till. Det var nyttigt. Sedan fick vi förstås gå i skola. Jag hade en mycket bra barndom och uppväxt, säger Paulo.

Han fick också lära sig snickra och göra möbler.

—Det var med det jag jobbade innan jag började inom logistik.

”Gustavo” hälsade på regelbundet.

—Det var alltid skratt och glädje och värme när han kom. Han var en fantastisk människa. Jag beundrade honom oerhört mycket och ville vara som han. Han hade en sådan karisma, spred sådan kärlek omkring sig. När han pratade lyssnade alla. Och jag älskade när han sjöng, alla sjöng med honom, det är oförglömligt.

—Jag minns att jag brukade gå i hans fotspår när han var på barnhemmet. Jag gick några steg efter honom och satte mina små fötter i hans fotavtryck i sanden. Han blev min pappa.

Ett andra hemland

Som vuxen har Paulo ofta tänkt på tiden på barnhemmet.

—Vi som bodde där, många av oss har nära relationer med varandra även nu fastän många av oss bor långt ifrån varandra. Tack vare sociala medier, som Facebook, har vi daglig kontakt med varandra. Jag känner verkligen att jag har en stor familj.

Hans familj består numera även av Erik Gunnar Erikssons barn och släktingar i Sverige.

När han landade på Örnsköldsviks flygplats och hälsades välkommen av dem, var det många känslor som sköljde över honom.

—Jag är så tacksam för allt jag har, för att jag lever, och mycket av det är Gustavos förtjänst, säger Paulo.

Besöket i sommar blir troligen inte det sista i hans andra hemland.

För Lennart Eriksson var det nästan överväldigande att ha Paulo, hans familj och den brasilianske Erik Gunnar ”Gugge” Eriksson som gäster. Dessutom under den tid då den stora och årligen återkommande tältkonferensen på ängen nedanför Hoppets stjärnas lokaler anordnades.

Längst upp på det stora tältet vajade den svenska, norska, amerikanska och den brasilianska flaggan.

—Det här är fantastiska dagar för mig, mina systrar och våra familjer, jag är alldeles omtumlad. Och jag är säker på att pappa skulle ha varit mycket stolt och lika lycklig som jag är, säger Lennart.

 

Läs mer: 

Wisti: Utan hoppet blir människan livsfarlig

Lille Oscar räddade livet på pappa

Eva lämnade klostret efter 30 år!

 

Text Olof Wigren

Foto: Carola Harnesk


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…