Annons

Annons

Gravida Annah blev förlamad över en natt

Förlamningen i benen spred sig snabbt. Från den ena dagen till den andra kunde Annah inte längre gå. Chockad hörde hon hur de bekymrade läkarna började prata om att lägga henne i en respirator. Skulle hon och det ofödda barnet överleva denna mardröm...

Annons
4
Visa bildspel

/
Gravida Annah Ovesson blev förlamad över en natt
Gravida Annah Ovesson blev förlamad över en natt
Gravida Annah Ovesson blev förlamad över en natt
Gravida Annah Ovesson blev förlamad över en natt
...
Visa mer

 

Annah Ovessons tredje graviditet präglades från första stund av ett svårt illamående. Hon kräktes konstant och när hon var i tionde graviditetsveckan, i december 2010, lades hon in på kvinnokliniken vid Umeå universitetssjukhus. Tanken var att Annah skulle bli kvar någon dag och få medicin mot illamåendet.

—Jag kände mig otroligt svag när jag kom in och känslan blev bara värre. Benen bar mig knappt när jag gick mellan de olika undersökningarna. Jag trodde att det berodde på mitt allmäntillstånd och illamåendet, men läkarna var bekymrade. De ville skicka mig till neurologen, säger Annah, 31.

Det visade sig att hon inte hade några reflexer i benen. Sakta men säkert höll hon på att bli förlamad och läkarna stod villrådiga. Kunde det vara ms? Eller förlamningssyndromet Guillain-Barré?

—De visste inte, men gick på hypotesen att det var Guillain-Barré, eftersom förloppet verkade vara snabbt. Från ena dagen till den andra blev jag förlamad i benen och kunde inte längre gå. Det var ren tur att det hände när jag var på sjukhuset. På så vis kunde bromsmedicin genast sättas in. Sjukdomen kan vara dödlig, men går oftast tillbaka, säger Annah, som förstås blev rädd, men som mest av allt ville bli av med det hemska illamåendet.

—Så här i efterhand inser jag ju hur allvarligt det var. Men det förstod jag inte då. Jag ringde min man och berättade att jag hamnat på neurologen och vad läkarna hade sagt. Han blev naturligtvis chockad och kom upp med våra söner som då var ett och två år gamla. Samma kväll kollade han upp Guillain-Barré på nätet och blev bedrövad över det han läste… Plötsligt såg vår framtid oviss ut. Hur skulle det bli? Skulle jag ens överleva? Och om jag överlevde, skulle jag då bli handikappad?

Kändes som ett övergrepp

Annah skakar sakta på huvudet. Det som skulle ha blivit ett kortvarigt besök på sjukhuset blev till en två veckor lång mardröm där ovissheten och oron över sjukdomsförloppet höll hela familjen i ett järngrepp. Från en dag till en annan låg Annah plötsligt sängbunden, oförmögen att ta hand om sig själv. Hon fick kateter och måste få hjälp med precis allt.

—Jag grät och grät. Att tvingas ha kateter kändes som ett övergrepp och det var jättejobbigt att tvingas underkasta sig intimhygien utförd av andra. Samtidigt var det en nyttig erfarenhet. Jag jobbar själv inom vården och nu förstår jag verkligen hur det är att inte kunna ta hand om sig själv…

Annah beskriver nätterna som värst. Då kom ångesten och alla svarta tankar om framtiden. Hon längtade efter sina barn, men tyckte samtidigt att det var jobbigt när de kom på besök. Hon kunde inte krama dem, leka med dem och vara den mamma hon ville vara – och barnen var för små för att förstå. Själv försökte hon tänka positivt, men det var svårt. Särskilt när läkarna tycktes måla upp en dyster prognos.

—Det var overkligt alltihop. Man tror ju inte att något sådant här ska hända. En arbetsterapeut kom in och frågade mig hur det såg ut hemma. Om vi hade trösklar och hur vi skulle kunna handikappanpassa vårt hus. Hon pratade också om boenden. Skulle jag alltså inte ens kunna bo hemma med min familj? Jag fattade ingenting. Jag var så naiv, men i efterhand förstår jag att det var ett försvar. Jag kunde inte ta in det hon sa, ville inte tro att det handlade om mig.

Men den värsta chocken kom när läkarna började prata om respirator och hur det fungerade. Om förlamningen fortsatte uppåt mot andningsorganen skulle respiratorvård bli nödvändig.

—Då slog ångesten till med full kraft och jag blev jätterädd. Jag var ju gravid, hur skulle mitt barn påverkas? Vid den tidpunkten hade medicinerna inte verkat så som läkarna hoppades och man befarade att mina andningsorgan skulle förlamas. Men som tur var avstannade förlamningen en bit ovanför midjan, så den där respiratorn behövdes aldrig.

Vägrade ta smärtstillande

Lika snabbt som den kommit släppte förlamningen och strax före jul skrevs Annah äntligen ut. Hon kunde stå hjälpligt, men masade sig fram, så hon fick både rullator och rullstol med sig hem. Något hon inte hade förutsett var de olidliga smärtorna. Det slet, vred och brände som eld i benen. Men Annah vägrade ta de starka smärtstillande tabletter hon fått, eftersom hon inte ville utsätta sitt ofödda barn för risker.

—Det var en tuff vår. Jag hade fruktansvärt ont, men försökte leva ett så normalt liv som möjligt, för familjens skull. Jag använde rullstol när jag behövde färdas längre sträckor och kände mig ofta avskärmad där jag satt och tittade på, liksom vid sidan av, säger Annah, som under den här perioden började föra dagboksanteckningar om det hon gått igenom. Hon skrev och skrev och upptäckte att skrivandet hjälpte henne att glömma smärtorna en stund. När hon hade åstadkommit en tjock lunta beslutade hon sig för att försöka skriva skönlitterärt i stället. Hon ville inte bara älta sin sjukdom utan ville skriva om annat.

Efter Elinas födelse i juli återvände livsandarna och glädjen. Smärtorna fanns kvar, men avtog långsamt i styrka.

Under åren som följde gav Annah sig i kast med att skriva en deckare samtidigt som hon jobbade inom vården. När deckaren var färdig hittade hon som av en händelse ett nystartat förlag som sökte manus. Hon skickade in och höll tummarna.

Väninnan blev mördad

Den 1 mars 2015 kom äntligen svaret från förlaget. Ett vänligt nej tack, men med uppmuntrande ord om att fortsätta skriva i en annan genre.

Samma dag fick Annah ytterligare ett besked, betydligt värre än refuseringen. En av hennes bästa väninnor, trebarnsmamman Elin Falk, hade mördats av sitt ex.

Tårarna stiger i Annahs ögon när hon berättar. Minnet av den där ödesdigra dagen gör fortfarande ont.

—Allt bara rasade. Jag blev helt knäckt och sjukskrevs i två veckor. Det som hände Elin var fruktansvärt och jag var utom mig av sorg, saknad och ilska över det han gjort mot henne. Jag mådde hemskt dåligt och sökte mig återigen till skrivandet som ett sätt att försöka hantera alla känslor. Skrivandet hade ju fungerat som terapi tidigare. Jag hade förlagets uppmuntrande ord i bakhuvudet och bestämde mig för att skriva något positivt och lättsamt. Något som man blir glad av!

Som i trans skrev Annah romanen Skillnaden mellan lingon och blåbär under knappa tre månader. Varje ledig stund ägnade hon åt sin bok. I fokus står människorna i en norrländsk by, som tillsammans startar en flyktingförläggning med bärplockning som extra bonus.

—Det är en feelgoodroman med lyckligt slut. Den är humoristisk och kanske lite naiv, men det är så jag ville ha den. Och i boken finns Elin med som en av karaktärerna. Det kändes fint att väva in henne i historien, säger Annah sakta.

I dag mår hon bra. Hon är i stort sett återställd efter sin sjukdom och smärtorna är numera hanterbara. Sorgen efter Elin är fortfarande närvarande, men livet går vidare. Det hon har gått igenom har förändrat henne som människa.

—Jag känner en större ödmjukhet och tacksamhet inför livet, avslutar Annah.

 

Fakta om Guillain-Barrés syndrom

Guillain-Barré är en nervförlamande sjukdom som leder till att myelinet runt nervfibrerna bryts ner. Symtom är förlamning i armar och ben, som tilltar under loppet av några dagar eller veckor. Utlösande faktor är ofta en infektion eller inflammation. Sjukdomen är behandlingsbar och kan gå över av sig själv. 1–2 personer per 100 000 drabbas varje år.

 

Läs mer: 

Camilla förlamades av sin ovanliga sjukdom

Hanna vägrade lämna mig när jag blev förlamad

Annika blev förlamad efter ridolyckan

 

TEXT: Maria Zaitzewsky Rundgren

FOTO: SAMUEL PETTERSSON, PRIVAT

Läs också:

Dela
(94)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…