Annons

Annons

Gaby drabbades av dubbel sorg när barnbarnet dog

Gabys barnbarn Emma föddes med ett svårt hjärtfel och dog, bara en vecka gammal. Kvar fanns hennes dotter och svärson, nedbrutna av sorg. Gaby valde att åsidosätta sitt eget sorgearbete för att finnas till hands och stötta.

Dela
(402)

6
Visa bildspel

/
Gaby drabbades av dubbel sorg när barnbarnet dog
Gaby drabbades av dubbel sorg när barnbarnet dog
Gaby drabbades av dubbel sorg när barnbarnet dog
Gaby drabbades av dubbel sorg när barnbarnet dog
Gaby drabbades av dubbel sorg när barnbarnet dog
Gaby drabbades av dubbel sorg när barnbarnet dog
...
Visa mer

 

Gaby Nyberg minns det där telefonsamtalet från dottern Katalin med glasklar skärpa, trots att åren har gått. Datumet, den 19 mars, är för evigt inristat i hennes medvetande och på graven som hon besöker varje vecka.

Annons

Det var dagen då hennes barnbarn Emma föddes, en till synes frisk och välskapt flicka. Mamman Katalin var överlycklig och ringde runt till alla för att berätta. Allra först ringde hon nyblivna mormor Gaby, som genast kom för att hälsa lilla Emma välkommen till världen. Morfar, som hade snickrat en vagga till sitt nya barnbarn och köpt tårta till personalen för att fira, kom också störtande till BB, fortfarande i sina arbetskläder.

Gilla Hemmets på Facebook

—Vi var så glada för Katalins skull. Hon hade periodvis haft det tufft, så när hon blev gravid kände jag att livet vände för henne. Hon hade träffat en fin man, Kristian, och framtiden såg ljus ut. Jag köpte barnvagn och stickade babyplagg, säger Gaby och får nickande medhåll av Katalin, som tillägger att graviditeten hade varit helt normal. När Emma föddes fanns det inget som tydde på att något kunde vara fel.

—Men så var det en mamma på min sal som påpekade att Emma såg lite blå ut. Jag tog upp det med en sköterska, som inte tyckte att det fanns någon anledning till oro. Dagen därpå var det dags för rutinläkarundersökning och då upptäcktes ett blåsljud på Emmas hjärta, säger Katalin.

Läkaren kopplade flickan till en apparat för att mäta hennes syresättning och fick en bekymmersrynka i pannan när apparaten inte gav utslag. Han sa lättsamt att det nog måste vara något fel på apparaten. Han provade igen – och fick samma resultat. Emmas hjärta klarade inte att syresätta kroppen.

—Då fick jag en krypande obehagskänsla i kroppen för jag förstod att något var väldigt fel. Men jag hade inte en tanke på att mitt barn kunde dö, säger Katalin och tittar på sin mor med blanka ögon.

Halva hjärtat saknades

Medan detta drama pågick på Södertälje sjukhus gjorde sig Gaby – lyckligt ovetande – i ordning för dagens arbetspass som undersköterska på Nynäshamns lasarett. Ungefär samtidigt skickades Katalin, Kristian och Emma i ilfart till S:t Görans sjukhus i Stockholm, där det fanns hjärtspecialister. De togs omedelbart om hand vid ankomsten och ett ultraljud på Emmas hjärta genomfördes. Någon tid att ringa anhöriga fanns inte.

—Vi var med under ultraljudet, men förstod inte allvaret eftersom ingen av specialisterna sa något. Jag kunde heller inte utläsa något i deras ansikten. Jag tänkte att jag nog skulle få ett positivt besked. När de var klara bad de mig klä på Emma och så fick vi komma in. Jag var nervös och orolig, men kunde förstås inte föreställa mig det fruktansvärda besked jag skulle få.

Läkaren förklarade utan omsvep att Emma led av ett allvarligt hjärtfel som heter hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom (HLHS). Det innebär förenklat att halva hjärtat saknas.

—På en sekund rasade allt. Jag kunde knappt andas, hörde mig själv med tunn röst fråga om hon måste äta mediciner nu. När läkaren svarade nej frågade jag om hon i så fall måste opereras. När han svarade nekande på det också stängde jag av. Men någonstans långt borta hörde jag honom säga att Emma kommer att leva i högst två veckor till. Det fanns inget att göra. Då släppte jag allt och bara rusade ut ur rummet. Jag ville fly från hela situationen, jag orkade inte vara kvar. Jag var som i en dimma, grät och sjönk ihop i en hög i korridoren. Benen bar mig inte.

Vid det här laget hade Gaby gått på sitt pass. Någon hojtade att hon hade telefon, det var hennes dotter, kom fort, ropade hennes chef, som tagit emot samtalet, och Gaby minns att chefen såg konstigt sammanbiten ut när hon lämnade över luren. Sedan stod hon kvar och höll Gaby om axlarna, medveten om vad som komma skulle.

—I luren hörde jag min dotter skrika: ”Mitt barn ska dö! Skynda dig hit!” Jag begrep ingenting och bad att få prata med Kristian. Jag tänkte att hon hade drabbats av en förlossningsdepression. Men Kristian bekräftade det Katalin hade sagt. Mitt barnbarn var döende. Jag blev självklart chockad, men på något sätt tog jag mig samman. Jag hade bara en sak i huvudet: jag måste snabbt till S:t Görans sjukhus och min dotter, säger Gaby.

Hon fick skjuts till tåget som skulle ta henne till Stockholm. Av den resan minns hon ingenting.

När Gaby till sist klev in på avdelning 84 fann hon Katalin bytandes blöja på lilla Emma. Stämningen i rummet var tjock av förtvivlan. Och ändå: hennes barnbarn såg så friskt och fint ut.

—Det var svårt att ta in att hon skulle dö. Jag tänkte att läkarna kanske hade tagit fel.

Nöddop på sjukhuset

Gaby berättar att när sjukhusprästen kom blev allt plötsligt verkligare. Det skulle bli ett nöddop på sjukhuset. Gaby såg sin sörjande dotter med sina mjölkstinna bröst och sin slocknade blick, och insåg att hon inte kunde bryta ihop hon också; sin egen sorg fick hon skjuta åt sidan.

—Det var hjärtskärande att se Katalin amma med tårarna rinnande. Maktlösheten i att se sitt barn lida och inte kunna göra något var fruktansvärd. Men jag kände att jag bara måste bita ihop och ta över. Jag måste se till att alla fick mat, att dopet blev fint, att allt fungerade kring dem så att de slapp fixa med praktikaliteter. De hade fullt upp med sin sorg och med att ge Emma en fin sista tid.

Till dopet, som blev en tung men vacker ceremoni, kom bara den allra närmaste familjen. Någon tid att leta fram släktens dopklänning fanns inte, så Emma fick låna en vit särk från sjukhuset.

Efter dopet valde Katalin och Kristian – efter att ha rådgjort med läkaren – att ta hem Emma för att de skulle få den sista tiden tillsammans i hemmiljö.

Styrde upp det praktiska

Det blev Gaby och Kristians mamma som tog tag i det praktiska. Bland annat var det många samtal som måste ringas för att avstyra gratulationer och blombuketter till de nyblivna föräldrarna. Under dagarna som följde kom en strid ström av släkt och vänner för att träffa Emma. Gaby bodde då hemma hos Katalin.

—Med min chefs goda minne fick jag vara hemma med lön så länge min dotter behövde mig. Jag tvättade och lagade mat och passade Emma de stunder då Katalin vilade. Men hon ville inte missa en sekund av den korta tid hon hade kvar med sin bebis och sov nästan ingenting, säger Gaby.

Till en början var Emma som vilken nyfödd som helst; åt, kissade och bajsade. Men snart började det märkas att hon blev tröttare och tröttare.

—Jag hade kunnat dö själv för att rädda hennes liv. Det var en fruktansvärd vecka. Mycket tårar, men också glimtar av lycka mitt i sorgen. Som när hennes blick mötte min när jag ammade henne. Det gör fortfarande ont när jag tänker på det, samtidigt som jag är glad att jag fick lära känna henne. Trots smärtan i att förlora henne skulle jag inte vilja vara utan den vecka vi fick tillsammans. Jag är så tacksam över att vi hade sinnesnärvaro att filma och fota henne, berättar Katalin.

Hon fingrar på armbandet hon har runt handleden: ett hjärtebarnsarmband till förmån för hjärtforskning. Av naturliga skäl är hon engagerad i frågan, men också i föreningen VSFB (Vi Som Förlorat Barn). Här kan hon vara öppen med sina känslor och tankar och mötas av förståelse från andra föräldrar som genomgått samma sak.

Både Katalin och Gaby har svårt att hålla tårarna borta när detaljer och minnen från den här nattsvarta veckan kommer upp till ytan. Samtidigt vill de gärna dela med sig, för genom att berätta hålls minnet av Emma levande.

Avled på sjukhuset

Emmas sista natt blev lång. Mormor och farmor vakade med sitt barnbarn i famnen, medan deras barn slumrade oroligt i sovrummet, utmattade av sorg och sömnbrist.

—Vi kände att det inte var långt kvar och lät Emma växelvis ligga intill oss. Vi ville inte lägga henne ifrån oss ens en sekund. Vi småpratade oss stilla genom natten i skenet av tända ljus.

I gryningen den 26 mars stod det klart att Emma hade svårt med andningen och de beslutade att kontakta sjukhuset. Kring lunchtid kom en ambulans utan sirener och hämtade den lilla familjen. Gaby åkte efter.

Katalin skakar sakta på huvudet.

—Mitt hjärta låg fruset i bröstet. Under färden in till sjukhuset sa jag inte ett enda ord. Jag satt bara och stirrade rakt fram, säger hon.

Sedan gick allt väldigt snabbt. Emma fick en sond för att underlätta andningen. Samtidigt fick Katalin pumpa ur sina bröst på mjölk.

—Det var hemskt att se och jag kände mig så hjälplös, säger Gaby och torkar bort en tår med handen.

Klockan 17.10 somnade Emma stilla in. Alla grät, även sjukhuspersonalen. Lite senare fick familjen träffa henne en sista gång. Då hade hon nya kläder och en skär, mjuk gris vid sin sida. Den fick följa med henne ner i graven.

Fem dagar senare begravdes hon.

—Det var hemskt att se Kristian bära den lilla kistan i famnen. Barn ska inte dö före sina föräldrar, säger Gaby och stryker sin dotter ömt över armen.

Gravplatsen var noga utvald. Emma skulle vila på den vackraste av platser invid en mur och omgiven av grönska. Här har också Katalin och Kristian bokat gravplatser till sig själva.

Smärtan går inte över

Efter begravningen fick Gaby äntligen möjlighet att uttrycka sin egen sorg.

—Jag röjde bort allt som påminde om Emma hemma hos Katalin. Stuvade undan barnvagnen, tog bort alla kläder och annat som påminde om det som hänt. Det var då, när jag plockade med några små babyplagg och borrade in mitt ansikte i dem och kände den svaga doften av Emma som allt brast. Jag började storgråta.

—Vi pratar jätteofta om henne. Hon är en självklar del av våra liv och jag besöker hennes grav varje vecka. Det är viktigt för mig att den hålls fin och pyntad. När folk frågar säger jag alltid att jag har tio barnbarn, men bara nio i livet, säger Gaby.

Katalin nickar. Hon gör detsamma. Hon har tre barn. Två är i livet. Varje gång hon benämner Emma är det en hyllning till hennes korta existens och all den kärlek hon fick och gav.

—Många som inte har förlorat ett barn tror att smärtan går över eller att det gör mindre ont för att Emma var så liten när hon dog. Men det går aldrig över. Jag tänker på henne varje dag. Livet går vidare på sätt och vis, men jag är för alltid förändrad. Det finns ett före och ett efter. Jag är ständigt beredd på en katastrof, för jag vet nu att livet är skört, säger Katalin.

 

Läs mer: 

Vårt hjärtsjuka Tyra var ögonblick från döden

Alva föddes med ett halvt hjärta

Vi fick två underbara år med Affe

 

Text: Maria Zaitzewsky Rundgren

Foto: Stefan Nilsson


Läs mer om:

Dela
(402)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…