Annons

Annons

Fredrik Önnevall hjälpte flyktingpojken till Sverige

När 15-årige flyktingpojken Abed ensam lyckades fly från Syrien drömde han om ett liv utan krig, terror, rädsla och hunger. Han tog sig till Grekland – men där var det stopp. Pojken såg bara en möjlighet, att försöka kasta sig ner på ett lastbilstak. Men slumpen förde honom samman med SVT:s Fredrik Önnevall som blev Abeds sista hopp.

Annons
4
Visa bildspel

/
Fredrik Önnevall hjälpte flyktingpojken till Sverige
Fredrik Önnevall hjälpte flyktingpojken till Sverige
Fredrik Önnevall hjälpte flyktingpojken till Sverige
Fredrik Önnevall hjälpte flyktingpojken till Sverige
...
Visa mer

Fredrik Önnevall trodde först att frågan var menad som ett skämt. Den kom så oväntat, helt utan förvarning. 15-årige Abed såg inte ut att mena vad han sa. Han plirade med ögonen och log mot den svenske journalisten.

Men hans fråga var inget skämt. Den var på blodigaste allvar.

—Kan ni ta mig med er?

Fredrik Önnevall var i Aten för att spela in tv-serien Fosterland. På en marknad hade han och hans team träffat på en grupp syriska flyktingar och nu befann de sig i den enrummare där de åtta männen uppehöll sig medan de desperat försökte hitta ett sätt att komma vidare på sin flykt från krig och terror.

Bland männen fanns Abed, en 15-årig pojke som ensam hade flytt från Syrien och kommit till Grekland i en gummibåt. Han drömde om en framtid där han skulle slippa smyga ut mitt i natten på jakt efter mat, där han skulle slippa att ständigt vara rädd för bomber och krypskyttar. Han längtade efter en plats där han kunde gå i skolan, umgås med kompisar och vara en helt vanlig tonåring.

Nu visste han inte om han någonsin skulle hitta den där platsen. Han hade fastnat i Grekland och där fanns ingen framtid för en sådan som han. I en månad hade han suttit inspärrad på en flyktingförläggning som de inte hade tillåtelse att lämna. Nu hade han blivit frigiven, men han visste ingenting om framtiden.

Abed är 15 år men Fredrik tyckte att han snarare såg ut som 13. Han är lite tystlåten, ganska blyg av sig. Det var precis när intervjun med de syriska flyktingarna led mot sitt slut som han slängde ur sig frågan.

Hjälpa – eller inte

—När jag väl hade insett att han menade allvar så började tankarna snurra i huvudet, berättar Fredrik. Det kändes helt overkligt. Som reporter är jag ju van att vara en betraktare, någon som står utanför, men plötsligt befann jag mig själv mitt i händelsen. Allt ställdes på sin spets och plötsligt riktades strålkastarljuset mot mig. Var jag beredd att hjälpa den här pojken eller inte? Jag hade aldrig varit med om att någon var så totalt utlämnad och beroende av vad jag skulle göra, berättar Fredrik.

Jag kunde inte svika Abed

Fredrik blev totalt överrumplad. Han vred och vände på svaret, köpslog med sig själv och försökte hitta en utväg. Alla förnuftsskäl talade emot, alla sakliga argument sa nej. Men ändå landade han gång på gång i samma slutsats: att han inte hade något annat val än att hjälpa den syriske flyktingpojken ur hans hopplösa och mardrömslika situation.

—De bodde åtta flyktingar i den där ettan och de var desperata. De hade flytt från kriget och sedan fastnat i Grekland och nu var de beredda att göra nästan vad som helst. De hade planer på att kliva upp på en bro, hoppa ner på lastbilstak som passerade där under och sedan åka med ut ur landet. Det var detta som var Abeds alternativ. Hur skulle jag kunna låta honom göra en sådan sak? frågar sig Fredrik.

Fredrik lovade att försöka hjälpa honom till Sverige. Där hade Abed en farbror och en kusin som han kunde få bo hos. I Sverige fanns den framtid som var omöjlig i Syrien eller i Grekland. Nu hade pojken för första gången på flera månader fått ett hopp om att hans utsiktslösa situation skulle kunna få en lösning.

Men ännu återstod ett stort hinder. Hur skulle de ta sig från Grekland till Sverige?

Att flyga var uteslutet eftersom Abed inte hade något pass. Att hyra eller köpa en bil och köra hem visade sig omöjligt. Till sist beslöt de att försöka ta sig till Sverige via färja till Italien och sedan vidare med tåg. Ett riskfyllt val, men det var den enda möjligheten.

—Hela planen gick ut på att Abed skulle låtsas vara en vanlig tonårskille på semesterresa med familjen. Så vi fick gå till frisör och sedan hjälpa honom att köpa nya kläder. Ju närmare avresan vi kom, desto mer nervös blev jag, berättar Fredrik.

Livsbeslut

Kameramannen Clas, tolken Hanin, Fredrik och Abed tog sig till den grekiska hamnstaden Patras och lyckades där ta sig ombord på färjan till Italien. Det blev en nervös överfärd, Fredrik såg potentiella angivare och hemliga poliser överallt, men det var lyckligtvis bara inbillning.

När de hade kommit genom gränskontrollen i Bari kunde de alla pusta ut.

—Nu är det över, nu behöver jag inte vara rädd längre, förklarade en lycklig Abed för Fredrik.

Ett knappt dygn senare rullade tåget in på Malmö central. Kusinen kom några dagar senare och tillsammans åkte de norrut mot Abeds nya hem.

Visst har det funnits de som kritiserat Fredriks beslut att hjälpa Abed, men den stora majoriteten av alla de som har hört av sig efter att programmet sändes är positiva och tycker att Fredrik gjorde rätt som följde sin inre röst.

—Där och då visste jag att det var ett beslut som jag skulle få leva med resten av livet. Och jag var förstås orolig. Vilken kritik skulle jag få? Vad skulle kollegorna säga? Och cheferna? Kunde jag till och med få sparken? Men samtidigt visste jag att det som låg i den andra vågskålen vägde tyngre, synen på mig själv. Och jag insåg att jag inte skulle kunna se mig själv i spegeln om jag inte gjorde allt jag kunde för att hjälpa honom, säger Fredrik och tillägger:

—Det var en häftig känsla att inse att jag hade en så stark vilja att hjälpa när allt ställdes på sin spets. Jag har aldrig tidigare hamnat i en situation som denna och jag visste inte hur jag skulle reagera.

Fredrik har arbetat i nästan 20 år som journalist och många gånger rapporterat om människor som på olika sätt har hamnat i nöd. I flera år arbetade han som SVT:s korrespondent i Kina och 2008 fick han berätta för de svenska tv-tittarna om den jordbävning som drabbade Sichuanprovinsen där uppåt 70 000 människor miste livet.

—Jag vet att flera kollegor som kom till platsen när läget fortfarande var akut slängde ifrån sig sin utrustning för att i stället hjälpa de drabbade. Det fick mig att fundera väldigt mycket på vad jag själv skulle ha gjort i det läget. Det är inte lätt, för journalistens roll är ju att rapportera och berätta vad som händer, men den rollen kan ibland gå tvärtemot instinkten man har: att bistå de som behöver hjälp. Den krocken får man leva med. Det viktiga är att man som journalist aldrig blir känslokall.

Sverige luktar gott

Abed har upplevt så mycket som inga av hans jämnåriga i Sverige någonsin har behövt se. I tv-serien såg vi att den här unge killen vet vad bombanfall innebär, han känner till kulor och deras kalibrar.

Nu har han fått uppehållstillstånd och bor i dag i en stad i Mellansverige. Han har redan lärt sig mycket svenska, han går i skolan och har fått nya vänner.

Han är överlycklig över att han fick möjligheten att få ett liv i Sverige. Han vill stanna här och han drömmer om att bli läkare eller ingenjör. Men han saknar sin mamma och pappa och hoppas att de ska kunna komma hit.

—Svenskarna verkar vara kloka. Här är det vackert och luktar gott. Så var det inte i Syrien. Där luktade det av bomber, granater och död.

—Det känns som att jag kommer att bli kvar i Sverige hela livet, säger han i programmet Fosterland.

Fredrik jobbar kvar på SVT i Malmö. Han bor en bit utanför stan med sin fru och sina två barn som är ett halvår och fem år gamla. Det är oklart om det kommer bli någon fortsättning på serien Fosterland, som fick mycket uppmärksamhet och lovord när den sändes i vintras.

Jag visste att jag skulle få leva med mitt beslut resten av livet

Den första tiden i Sverige har Abed och Fredrik bara träffats sporadiskt. Abed har mer än något annat behövt lugn och ro för att finna sig till rätta i sitt nya hemland. Men de pratas vid på telefon då och då.

—Jag hoppas att vi kan träffas mycket mer i framtiden, säger Fredrik. Vi älskar båda att fiska så det kan vi kanske göra ihop. Jag vill så gärna vara hans vän och hjälpa honom på alla sätt jag kan. Det är lite märkligt när man tänker på det, egentligen har vi ju bara suttit mittemot varandra på en resa genom Europa, men det känns som att vi har fått ett väldigt speciellt band.

 

Läs mer

Jag flydde över bergen med min nyfödde son innanför jackan 

Sara lät tiggaren Felicia flytta in 

Anders Lundins gammelfarmor blev utstött och tvingades fly 

 

AV JAKOB HYDÉN

FOTO: JAKOB HYDÉN, SVT, CLAES ELOFSSON/SVT

Läs också:

Dela
(47)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…