Annons

Annons

Från ett liv bland sopor till överflödet i Sverige…

Dela
(0)

Adopterade Kristina Robing har gjort en resa mellan två världar. Från ett liv bland sopor i den ryska byn där hon föddes till ett liv i överflöd i Sverige. Men hon har inte glömt sitt gamla liv och hon har stora planer.
– Jag känner djupt för alla barn på barnhem, i hela världen. Jag vill så gärna göra något för dem, säger hon i Hemmets Veckotidning nr 7.

Annons

Att Kristina Robing, 22, är en fighter visade hon redan tidigt. Eller rättare sagt, hon var tvungen till det, annars hade hon knappast överlevt. Hon var bara tre år gammal när hon tog sig ut på gatorna för att tigga mat. Inte bara åt sig själv utan också åt sin lillasyster.
– Jag vet inte vad som drev mig, vad som fick mig att våga eller ens komma på tanken. Men jag och min syster måste ju äta, hon var bara ett år.
Kristinas biologiska mamma och hennes nye man var tunga missbrukare. Ofta låste de in Kristina och hennes yngre syster och lämnade dem ensamma flera dagar i sträck. Så levde Kristina sina första tre år, utan mat, utan tillsyn, utan trygghet och kärlek.
– Allt detta har jag fått berättat för mig på barnhemmet, dit jag kom senare. Ibland har jag svårt att veta vad som är berättelser och vad som är mina egna minnen från den här tiden, kanske är det en blandning. Men jag har beteenden och känslor än i dag som jag föreställer mig är spår av det tuffa liv jag levde som barn.
Ett tvångsmässigt kontrollerande av kylskåpet är ett sådant exempel på udda beteende. Trots att hon inte är hungrig öppnar hon regelbundet kylskåpet för att kolla att det finns mat. Då känner hon sig trygg.
– Mamma berättade att i början när jag kommit till dem så gömde jag mat. Hon hittade rester under min säng. Då visade hon mig kylskåpet och sa att jag fick ta precis vad jag ville! Jag minns att det kändes bra, berättar hon och fortsätter:
– Ett annat exempel är att jag alltid har varit mörkrädd. Det beror säkert på att vi barn ofta lämnades ensamma.
Och så är det ärren i ansiktet och på fingrarna. Ingen vet var de kommer ifrån eller när hon fick dem och vad hon behövt utstå, men de finns där ännu som små märken från det förflutna.
På barnhemmet fick Kristina tak över huvudet och mat varje dag, även om det mest serverades en tunn soppa och bröd. I övrigt är det inga ljusa minnen hon har från åren där.
– När jag kom till mamma och pappa i Sverige var mina tänder alldeles svarta och fula av dålig mat och dålig hygien. Nu är jag tacksam varje dag över att jag har fått så fina, vita tänder, säger Kristina.

Ett av de starkaste och tidigaste minnen hon har av sina nya föräldrar, Marion och Bengt, är när de kom och hälsade på och stannade ett par dagar. Då var hon sex år gammal.
– Jag satte mig i pappas knä och blev sittande där. Det kändes så självklart. Men innan de kunde komma och hämta mig för gott fick de åka ifrån mig igen. Då grät jag i flera dagar, jag trodde inte att de skulle komma tillbaka.
Men det gjorde de och för Kristina började ett helt nytt liv. Lägenheten i centrala Stockholm var varm och torr och ren – och kylskåpet var välfyllt. Dessutom fanns det plötsligt massor av kärleksfulla människor omkring henne. Förutom en mamma och en pappa fick hon mostrar och fastrar och kusiner och vänner.
– Jag minns att jag hade mängder av leksaker. Alla ville vara med mig och leka med mig. Jag fick så mycket uppmärksamhet som jag aldrig någonsin tidigare fått. Jag minns också att jag var tacksam för allt. Jag tjatade aldrig på att få något. Jag var alltid glad. Så känner jag mig fortfarande!
Det händer än i dag att Kristina ser filmerna från när hon var liten.
– Jag tycker om att se dem, om och om igen. Som min första jul när jag fick en barbiedocka med napp. Jag älskade den. Jag hade själv aldrig haft någon napp. Att se hur jag lärde mig svenska är också roligt, och att höra uttrycken jag hade i början för att kunna kommunicera. Det känns som om jag sett filmerna tusen miljoner gånger och jag kan se dem lika många gånger till!
När Kristina var tio år blev det bestämt att även en av hennes biologiska småsystrar skulle adopteras av familjen: Anna, som är åtta år yngre. Det var då Kristina började intressera sig för sitt ursprung. Vem var hon lik? Hur såg mamma och pappa ut, de andra syskonen?
I dag vet hon. Ett par av dem har hon också haft kontakt med. Den två år yngre systern som hon letade mat åt när de var små bor i USA. En storebror på 23 år och yngsta systern som är 10 bor kvar hos deras biologiska mormor i Pskov.
– Det känns bra att veta var de finns. Men det är inte helt okomplicerat, vi lever så olika liv och känner inte varandra även om vi är nära släkt. Min bror tror att jag lever i överflöd för att jag bor här. Och det är klart, ur hans perspektiv gör jag ju det. Vi får se hur det utvecklar sig. Ännu har vi bara hörts av sporadiskt.

Kristina kan se en hel del olikheter mellan sig själv och sina jämnåriga. Det hon har i bagaget har gjort henne till en mognare människa.
– Jag tar inget för givet. Många adoptivbarn säger att de känner sig rotlösa men den känslan har inte jag. Jag trivs med att göra saker själv. Jag är en väldigt självständig person.
Så här tjugo år efter att hon kämpade för sitt lilla liv på gatorna i Pskov rör sig hennes tankar kring hur hon på bästa sätt ska kunna hjälpa andra föräldralösa barn i just Ryssland. Hon har möjligheterna och, inte minst, hon har viljan.
När Kristinas adoptivföräldrar fick reda på att det var just hon som skulle bli deras lilla flicka startade de en fond i hennes namn. Under många år samlade de aktivt in pengar till barnhemmet. I dag är verksamheten nerlagd men fonden finns kvar, och det är den som Kristina har möjlighet att förvalta och fördela pengar ur.
Just nu samarbetar hon med Adoptionscentrum i Stockholm och ska gå en kurs i biståndsinformation, om hur man gör för att nå fram på bästa sätt.
– Jag vill hjälpa barn som är lite äldre, i 15–18-årsåldern, som aldrig blev adopterade och som inte fått ett nytt hem. De behöver stöd för att komma vidare i livet. Det finns många barn på barnhem som har stora drömmar. Jag tänker att de ska få chansen att söka ett stipendium för att ha råd att utbilda sig och komma en bit på väg, säger Kristina.

 

Text: Anna-Klara Fresk Aspegren

Foto: Stefan Nilsson

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…