Annons

Annons

För flickornas och Rickards skull kämpar jag vidare

Denize Löfgren

Nu håller Denize och Rickard tummarna för att hon ska kunna vara en pigg mamma till Linn och Nova.

 

Trots att det gått 24 år sedan Denize drack frätande syra kämpar hon fortfarande för att bli frisk och få ett normalt liv. Det var ett ögonblicks verk. En mamma som tittar bort några sekunder. En lekande tvååring som försvinner runt hörnet, tar sig in badrummet och nyfiket börjar fingra på kemikalieflaskorna. Sedan tystnaden, skräcken och tomheten.
26-åriga Denize Löfgren minns inte själv händelsen, men hon har fått den återberättad. Och hon har funderat på den. Om och om igen har bilderna vevats inne i huvudet.
– Men det är egentligen mest under de senaste två åren som jag har börjat bearbeta allt det som hände. Tidigare har jag legat lågt, mest velat glömma och gå vidare. Men nu känns det som att jag vill veta mer och jag vill dela med mig av min erfarenhet. Jag blir själv starkare varje gång jag berättar om mitt liv. Och det hade varit fantastiskt om jag kunde vara till hjälp för någon annan.
Det var på våren det hände. Denizes mamma Cecilia var på besök hemma hos en väninna som hade barn i Denizes ålder. De två kvinnorna fikade och barnen lekte i lägenheten.
Vid det här tillfället höll badrummet på att renoveras och i ett obevakat ögonblick smög tvååriga Denize in bland murbruk, kakelplattor och verktyg. Där fanns också en flaska med lut som användes för att fräta bort färgrester från väggarna.
Denize var nyfiken – kanske var hon törstig – och hon var uppenbarligen fingerfärdig nog att få upp korken och sedan hälla den frätande vätskan i munnen.
Ute i köket reagerade Denizes mamma först på att barnens lek hade tystnat. Hon anade oråd och började leta efter sin dotter.
Hon fann Denize i badrummet, liggande utslagen på golvet. Hon hade svårt att andas och var på väg in i medvetslöshet. Den giftiga vätskan hade skadat svalget och magsäcken allvarligt. Tvååringens tillstånd försämrades snabbt i väntan på ambulans och under färden till sjukhuset.
Lilla Denize lades i respirator och hennes mamma och morfar vakade över henne de närmaste dygnen. Hon var allvarligt skadad – men överlevde.

Annons
Denize som barn

Hela barndomen åkte Denize in och ut på sjukhuset.

– Det blev början på min långa sjukhusvistelse. De närmaste två åren bodde vi i stort sett på sjukhuset. Jag genomgick flera stora operationer, de fick plocka bort delarna som hade blivit skadade och jag fick matas med sond. Hela min barndom åkte jag in och ut på sjukhuset, berättar Denize.
Fick en konstgjord matsäck
Läkarna var optimistiska. Målet var att Denize skulle kunna äta igen och vid nio års ålder fick hon en konstgjord magsäck inopererad. Därefter följde operation på operation, framgångar och bakslag avlöste varandra. Ibland var det bra, ibland sämre. Så har det varit i stora delar av Denize Löfgrens liv.
– Jag kan inte minnas att jag hade ett enda helt sommarlov i min barndom. Vi sparade alltid operationerna och sjukhusvistelserna till loven för att jag inte skulle halka efter i skolan, berättar hon och lägger till:
– Men jag har aldrig varit deprimerad eller grävt ner mig på grund av det som hände. Jag har alltid lyckats bevara en positiv syn på livet och varit glad för det lilla. Jag tror att det är nödvändigt, annars hade man inte orkat kämpa vidare, funderar hon.

Denize och Carola

Det fanns bra stunder på sjukhuset också, som när Carola hälsade på.

Denize och maken Rickard bor i Tungelsta söder om Stockholm. Döttrarna Nova, 5, och Linn, 2, leker i villaträdgården och Denize betraktar leende sina barn en stund.

– Det är för deras och Rickards skull som jag har kämpat. Det är tanken på dem som gjort att jag har orkat. 

Av alla prövningar som hon har tvingats genomlida så kom den kanske svåraste hösten 2012. Som nybliven tvåbarnsmamma och dessutom nybliven husägare blev hon sjuk – igen. Problemet, som varit återkommande under flera år, är att maten som Denize äter ibland fastnar i nedre delen av matstrupen och sedan tar sig ner i lungorna och orsakar svåra inflammationer. I september genomgick hon ännu en operation, den 23:e i ordningen.
Därefter följde sex månaders sjukhusvistelse.
Jag hade feber i sex månader och det gjorde konstant ont. Jag tappade mycket i vikt och vägde till sist bara 38 kilo. Det var en tuff tid. Värst av allt var att jag inte kunde vara hemma med mina barn, jag saknade dem så otroligt mycket.
Under hela sjukhusvistelsen fanns Denizes mamma vid hennes sida, från sju på morgonen till fem på kvällen.
– Jag ville inte vara ensam, och det betydde mycket att hon var där. Hon var ett stöd när det var som jobbigast. Sex månader på ett sjukhus är en lång tid, det kändes som ett fängelse. Jag försökte mest få dagarna att gå och vandrade av och an i korridorerna för att inte musklerna skulle förtvina helt, berättar Denize.
Linn var bara ett halvår och förstod inte så mycket av vad som pågick. Värre var det för Nova som förstås undrade varför mamma inte kunde vara hemma. Rickard kom med barnen på besök varannan dag.
– Nova hade förstås massor av frågor. Det är svårt att förklara för en femåring. Mot slutet av sjukhusvistelsen kom Denize hem på permission ibland och när hon skulle tillbaka efter ett par timmar hemma blev Nova livrädd och jätteledsen, berättar Rickard.
Denizes sjukdom präglar familjens liv även om hon gör allt för att det inte ska vara så. Hon vill bara att de ska vara en helt vanlig familj, med dagislämningar, middagar med vänner, simträningar, helgfrukostar och allt annat som hör familjelivet till.
Rickard har stöttat

Efter den jobbiga sjukhusvistelsen 2012 har livet vänt uppåt igen.
– I dag lever jag ett jättebra liv. Så här bra har jag inte mått på flera år! Jag har precis börjat jobba igen. Bara det att jag slipper ha feber är ju guld! säger Denize.
Detta att vara frisk – att inte ständigt plågas av infektioner, smärta och feber, att kunna äta hyfsat normalt, att känna sig pigg och väga vad man ska – det är något som Denize har lärt sig att uppskatta.
– Denize har den inställning som krävs, säger Rickard. Hon är nästan alltid positiv och otroligt envis. Hon tar även motgångarna på rätt sätt och gräver aldrig ner sig. Jag tror att hon är tuff för att hon har varit tvungen. Det hade aldrig gått annars.
Men självklart har det varit påfrestande under perioder. Oron som alltid finns där och så förstås allt det praktiska och vardagens alla krav. Det är ju svårt nog för en vanlig tvåbarnsfamilj att hitta tid till allt. Men Denize har fått mycket hjälp av sin mamma och morfar Per, liksom av Rickards mamma och så släktingar och vänner.
Men den som stöttat mest av alla är förstås Rickard, livskamraten som Denize träffade redan i gymnasiet genom gemensamma vänner.
– Rickard har alltid varit ett otroligt stöd. Han har skött allt det praktiska under långa perioder och har alltid varit där när jag har behövt honom. Men det är frustrerande de gånger då jag bara har varit en börda. Jag vill också hjälpa till och vara en pigg och närvarande mamma, även när läkarna säger att jag måste vila, säger Denize.
Paret tvekade aldrig att skaffa barn, trots Denizes sjukdom. Första dottern Nova föddes 2008 och lillasyster Linn föddes fyra år senare. 2010 köpte de villan i Tungelsta.
– Ibland när jag ser på Linn så tänker jag att det var så där liten jag var när olyckan hände. Det är klart att jag har varit lite extra försiktig med mina egna barn. Jag har själv fått erfara hur snabbt en vanlig fika kan förvandlas till en mardröm. Jag vakar nog över tjejerna rätt så mycket. Speciellt Linn, hon är så nyfiken av sig och ska undersöka och upptäcka allt, säger Denize.
Denize håller tummarna för att hon ska fortsätta känna sig så här frisk och kunna jobba som vanligt igen. Hon är anställd på ett äldreboende och trivs bra där, men siktar ändå på att vidareutbilda sig så småningom.
– Jag vill jobba med sjuka barn. Jag tror att jag med min erfarenhet kan ge dem något som kanske inte alla kan. Att få dela med mig av det jag har gått genom och kunna hjälpa andra. Det är min dröm.

Läs mer om Denize på hennes blogg: denizenova.blogg.se

Läs mer om förgiftningsrisker på www.giftinformationscentralen.se

Av Jakob Hydén Foto: Jakob Hydén, privata

 

Läs mer: Nu vågar Emma känna tillit igen!

Läs mer: Vi tvingades börja om på nytt – ensamma på ön!

Läs mer: Skuldkänslorna höll på att knäcka Ann!

 

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…