Annons

Annons

Felicia förlorade båda benen i en olycka

Den röda sportbilen kom för fort runt hörnan och mejade ner 17-åriga Felicia. På sjukhuset fick mamma Åsa beskedet att båda benen måste amputeras och att hon kunde ha fått hjärnskador.Det väckte många frågor om framtiden: Hur skulle Åsa fortsätta fostra sin dotter? Och skulle hon någonsin kunna bli arg på henne igen?

Dela
(396)

4
Visa bildspel

/
Felicia förlorade båda benen i en mopedolycka
Felicia förlorade båda benen i en mopedolycka
Felicia förlorade båda benen i en mopedolycka
Felicia förlorade båda benen i en mopedolycka
...
Visa mer

 

Det var den första dagen på sommarlovet, den 13 juni 2011, och Felicia Grimmenhag var ute och åkte moped med en kompis. Det var varmt och tjejerna var på väg för att bada. Humöret var på topp och ingen av dem såg den röda Porschen som kom körande alldeles för fort över backkrönet.

Annons

Krocken blev förödande. Felicias kompis klarade sig med mindre skador, men för Felicia var det illa. När ambulansen kom till platsen hade hon förlorat en stor mängd blod och hennes enda chans att överleva hängde på hur snabbt ambulanshelikoptern skulle hinna dit.

—Jag var på jobbet när polisen dök upp och berättade att Felicia varit med om en allvarlig olycka, berättar mamma Åsa.

I en civil polisbil gick det snabbt in till sjukhuset och väl på plats möttes Åsa av ett helt team läkare. Snart kom också Felicias läkare, Håkan, ut till väntrummet och berättade hur läget var.

—Du låg på operation när jag kom till sjukhuset och fick höra hur illa det var. Det kändes som om han aldrig slutade när han rabblade upp alla skador. Jag tänkte att det här kommer hon inte att överleva, säger Åsa och tittar varmt på sin dotter.

Allvarliga skador

Felicia hade skadat både benen så illa att de var tvungna att amputeras. Dessutom hade hon allvarliga skador i bäckenet, skador på mjälten, punkterade lungor och en mängd benbrott.

Felicia har inga minnen från själva olyckan och hela månaden innan är dimmig. Vad hon vet är dock att hon dog i samma stund som helikoptern landade vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

—Mitt hjärta stod still i 15 minuter innan läkarna lyckades få igång det igen.

Läkarna visste i det här läget inte om Felicia skulle överleva och bad Åsa att samla ihop resten av familjen så att de kunde vara tillsammans på sjukhuset. Åsa reagerade direkt med att slå det ifrån sig. Hon hade svårt att förstå hur allvarligt läget var, att vardagen rubbats så väldigt i ett enda andetag.

—Jag tänkte att det inte skulle gå. Klockan började bli mycket, hennes syskon behövde sova och de skulle ju upp till skolan dagen efter…

Vakade vid hennes sida

Läkarna stod på sig och snart var hela familjen samlad. Senare samma natt fick de det lugnande beskedet att Felicia överlevt operationen.

—Det var så skönt att äntligen få komma in till Felicia och veta att läget var stabilt. Den där bilden av när jag första gången såg Felicia ligga där så liten och skör finns fortfarande kvar hos mig, säger Åsa.

Hela natten vakade hon vid dotterns sida. För Åsa fanns det inget val att klara av väntan och oron.

—I början handlade det om att klara sig igenom nästa sekund, sen nästa minut, nästa timme och så småningom dagar.

Först ville läkarna hålla Felicia nedsövd i tre veckor, men snart ändrades läget och man beslutade att väcka henne efter bara tre dagar. Då skulle man få reda på om hon hade fått några hjärnskador av hjärtstilleståndet. När läkarna började prata om det kände Åsa en alldeles ny sorts ångest.

—För första gången undrade jag om jag verkligen ville att Felicia skulle överleva, säger hon och erkänner att det var en hemsk känsla.

Ett tag senare fick familjen besked om att allt såg bra ut på skiktröntgen och Felicia hade börjat reagera på det som hände omkring henne. Innan Felicia väcktes fick familjen sitta med en kurator och förbereda sig på vad de skulle säga till henne och vad de skulle fokusera på.

—Vi skulle vara tydliga med att du hade varit med om en olycka och förlorat dina ben men att du hade överlevt. Det var det viktigaste, att du hade klarat dig, minns Åsa och tittar på Felicia som nickar.

Felicias första minnen är från när hon var på väg att väckas upp.

—Jag kommer inte ihåg så mycket, men vet att jag drömde en massa mardrömmar. Bland annat att jag låg på sjukhuset. Det var bara jag där och jag kunde inte ta mig därifrån.

Mådde dåligt

Till en början trodde Felicia att livet var slut för att hennes ben var borta. Hon fick hjälp och stöd av en kurator på sjukhuset och insåg ganska snart att det som hänt var hemskt, men att det fanns de som hade det mycket värre än hon. Samtidigt var det en stor omställning att plötsligt inte ha några ben.

—När jag förstod vad som hade hänt mådde jag väldigt dåligt emellanåt. När jag hade mina dippar tyckte jag att alla andra skulle ta min skit utan att jag behövde bry mig om hur de påverkades av det. Nu i efterhand har jag förstått att det också är tungt för en anhörig att gå igenom något sådant här, säger hon och tittar på sin mamma

Åsa erkänner att det var en svår balansgång att vara ett stöd för Felicia och dessutom ta hand om syskonens känslor och sina egna känslor kring det som hänt.

Samtidigt som alla tyckte synd om Felicia insåg Åsa att hon måste fortsätta fostra henne. Till en början trodde hon att hon aldrig någonsin skulle kunna bli arg på sin dotter igen. Så blev det inte.

—Jag kan skälla på Felicia igen, skrattar Åsa och berättar att de båda verkligen kan ryka ihop och att mor och dotter tycker att det är befriande.

För Felicia var olyckan som att komma tillbaka till barnstadiet igen. Hon fick lära sig allt på nytt.

Det fanns folk runt dem hela tiden och det krävdes fyra personer som hjälptes åt bara för att vända Felicia till en början.

—Det var tungt att se sitt barn må så dåligt och hade jag kunnat ta hennes plats hade jag gjort det, säger Åsa. Men någonstans kände jag att om någon skulle klara det här så var det Felicia.

Satsar mot Paralympics

Fyra år efter olyckan är Felicia en levnadsglad tjej med stora framtidsplaner. Hon jobbar som elevassistent på en skola, tycker om att vara ute med kompisarna och har en egen häst. Hon tävlar i dressyr och satsar mot Paralympics 2020.

Det är svårt att föreställa sig den där svårt skadade tjejen som inte ens kunde vända sig om själv. Hon pratar snabbt och energiskt och skrattar ofta. Felicia vet vad hon vill och för henne är det inget alternativ att låta handikappet begränsa henne. Hennes nära vänner har inte heller låtit henne hamna efter.

Felicia och hennes familj bor i Bålsta, ett litet samhälle där alla känner alla, och efter olyckan ville många hjälpa till. Bekanta kom över med mat och hjälpte till med markservicen så att Felicias föräldrar kunde fokusera helt och hållet på henne. Felicias vänner kom med presenter och godsaker och Felicia är övertygad om att kompisarna har en stor del i hennes tillfrisknande.

—Utan mina vänner hade jag aldrig kommit så långt som jag gjort, mina kompisar var hos mig dygnet runt!

När Felicia låg på sjukhuset var det några av vännerna som startade upp Facebooksidan Keep Fighting Felicia. Där kunde hennes familj uppdateras om läget och alla som ville kunde gå in och visa sitt stöd. Som mest hade sidan över 900 medlemmar och Felicia säger att stödet hon fått där betytt väldigt mycket.

Trots att Felicia hänger med på det mesta kompisarna gör i dag erkänner hon att det ändå finns stunder då hon känner sig ensam. Även om vännerna behandlar henne precis som vanligt så finns det saker de aldrig kan förstå.

—De vet inte hur det är att alla tittar på dig för att du sitter i rullstol eller dömer dig för att du har ett handikapp. Sådant kan vara väldigt tufft och även om man vet att det finns fler i samma situation kan det kännas väldigt ensamt.

Mognat mycket

Trots att olyckan var helt och hållet bilförarens fel är det Felicia som får ta konsekvenserna.

—Jag får fortfarande sitta och kämpa med försäkringskassan och det är en massa juridiska saker jag måste känna till. Ibland kan jag undra varför jag ska behöva ta hand om det här, jag är bara 21!

Felicia har accepterat att hon sitter i rullstol och nu känner hon mer frustration över det praktiska som måste ordnas.

—Jag har ju mognat ganska mycket. På vissa sätt är jag extremt omogen men när det kommer till det här ansvaret känner jag att jag har åldrats i förtid. Det är något jag inte hade önskat men jag har inget val.

Hon fick börja skolan bara tio veckor efter olyckan och tog studenten med sina kompisar. Fyra månader efter olyckan gick hon med protes och red igen. Strax efter det tog hon körkort och köpte bil och nu vill hon ut och resa igen.

—Du utmanar dig själv hela tiden, jag har inte alls upplevt att du varit rädd för alla hinder som kan komma, säger Åsa.

Felicia menar att det är väldigt viktigt för att kunna gå vidare.

—Även om jag har en dålig dag så tvingar jag mig själv att gå ut på krogen och göra saker och även om ett handikapp aldrig är positivt har det ändå berikat livet på sätt och vis. Jag tror att jag blivit mer ambitiös och målinriktad efter olyckan. Det värsta som kunde hända när man var 15 var att killen man gillade inte gillade en tillbaka men i dag bryr jag mig inte om det. Det är inte hela världen, livet går vidare ändå. I dag är jag mer självsäker, även om jag är medveten om att jag har ett handikapp.

 

Läs mer

Olyckan i gruvan splittrade Börje Salmings familj

Reine var nära att dö i eldhavet

Karin har dött två gånger

 

Av Natalie Lindholm

Foto: Natalie Lindholm, privat


Läs mer om:

Dela
(396)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…