Annons

Annons

Får jag någonsin träffa min dotter igen?

Det är mitt livs tragedi, skriver signaturen Anna. Kontakten med dottern är bruten och förlusten är tung att bära. Svärsonen står bakom allt som hänt.


 

Min älskade, varmhjärtade, starka och vackra dotter blev vid 24 års ålder häftigt förälskad i en man. Han överrumplade henne med enorm charm och hon föll. Jag föll, som mor, för den värme och omtanke som Roger visade för alla i vår familj.

Annons

På söndagsmorgnarna kunde vi vakna av att någon hängde en påse med färskt bröd på dörrhandtaget – det var Roger.

Det var endast min man som inte imponerades. Han tyckte helt enkelt inte om honom. Min man var lärare och hade genom sitt yrke fått en stor människokännedom, men då uppfattade jag det som att han tyckte att ingen dög åt vår dotter. Det skulle senare visa sig hur rätt min man hade haft och så fel jag hade när det gällde Roger.

Ett halvår efter att vår dotter Marie hade träffat Roger dog min man plötsligt och oväntat. Det var både en stor chock och en stor sorg som drabbade mig, vår dotter och son.

På begravningen betedde sig Roger som om det var honom det var mest synd om, trots att han knappt hade hunnit lära känna min man. Det var ett märkligt beteende och något alla på begravningen reagerade på.

Han gav mig en örfil

Efter en tid återgick jag till mitt arbete och på kvällarna var även Roger med vid middagsbordet. Dessa middagar blev mer och mer besvärande då han åt under total tystnad och dessutom aldrig svarade på tilltal. Jag frågade inte och sa heller inte något av hänsyn till min dotter.

Vid den här tiden berättade Marie för mig att hon inte kunde krama mig eller sin lillebror om Roger såg det. Han ansåg att man vid 24 års ålder inte längre skulle krama sin mor och bror.

Så gick ett halvår och jag höll sorgen över min bortgångne make för mig själv eftersom jag inte ville belasta mina barn. Men vi fanns där för varandra och grät tillsammans när det blev för svårt.

En kväll när jag var ensam hemma stod plötsligt Roger i hallen. Sammanbiten gick han in på Maries rum och satte sig vid hennes skrivbord. Efter ett tag gick jag in, la min hand på hans axel och frågade hur det var. Innan jag hann blinka for han upp och gav mig en fruktansvärd örfil. Den var så kraftig att jag flög över golvet och hamnade på kanten av Maries säng.

Mödosamt reste jag mig upp med blodet rinnande från ena mungipan. Roger stod framför mig med stirrande ögon och fradgan skummande ur munnen.

—Du är en sån jävla egoist! skrek han och sedan gick han.

Telefonterror på nätterna

Omtumlad och chockad rusade jag ut, men inte en enda granne syntes till i det lugna radhusområdet. Jag ringde mina närmaste vänner och under tiden kom Marie och min son hem. Marie rusade ut och fick tag på Roger som sa att det var jag som hade slagit honom och därför slog han tillbaka.

Jag som hade slagit honom?! Jag hade aldrig slagit någon.

Jag ringde Rogers föräldrar och när hans mor svarade berättade jag vad som hade hänt. Till svar fick jag veta att jag inte var klok som sörjde min man så mycket och att det därför var synd om Roger. Jag förstod då att Roger tyckte att jag var ett hot mot hans relation med Marie, som bottnade i att min dotter älskade mig.

Han fortsatte att visa vad han kände med telefonterror. Mitt i natten ringde telefonen – en signal. När jag lyfte luren var det tyst. Detta pågick varje natt i en månads tid och var fruktansvärt obehagligt och tröttande.

Till slut kontaktade jag Televerket som meddelade att jag skulle få en apparat som registrerade inkommande samtal. Apparaten var dock uthyrd för tillfället och jag fick vänta på den. Jag fick veta att det ofta var anhöriga som stod bakom telefonterror och tipsades om att jag kunde berätta för personen jag misstänkte att jag hade fått apparaten inkopplad.

Jag ringde till min dotter och när telefonsvararen gick igång med Rogers röst berättade jag detta. Efter det samtalet upphörde det nattliga ringandet. Jag berättade det för Marie, men fick inget svar och det behövdes inte heller eftersom vi båda visste vem som hade ringt.

Är hon slagen och kuvad?

Det har nu gått 26 år och Marie och Roger är fortfarande tillsammans. För mig är det mitt livs största tragedi.

Under de år vi bodde på samma ort kom Marie bara hem till mig två gånger om året, när jag fyllde år och vid jul. Jag fick inte ringa hem till henne, bara till hennes jobb. Jag och hennes bror har aldrig blivit hembjudna till henne, inte ens på en kopp kaffe. Efter 26 år vet jag inte hur min dotters hem ser ut!

Min dotter har sagt att det inte är mitt fel, men hon kan inte hjälpa att hon älskar Roger.

Sedan flera år råder total tystnad från henne. Jag lever i ovisshet om hur min dotters liv är och om vi någonsin mer kommer att ses. Är hon den fria och självständiga kvinna hon en gång var eller är hon en slagen och kuvad kvinna?

Förlusten av henne är så stor och svår att den aldrig går att komma över eller ens beskriva. Det är ett hårt öde att leva, men samtidigt vara död, för en person som står en nära.

Anna

 

Läs mer

Jag fick inte mitt livs kärlek

Min dotter accepterar inte min nya kärlek

Hur skulle jag få henne att lita på mig?

Läs också:

Dela
(1)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…