Annons

Annons

Eva blev sol-och-vårad!

Dela
(0)

Eva trodde att hon hade hittat kärleken. Hon var 55 år och skild, han var nästan tio år yngre, attraktiv och spännande. Han uppvaktade henne och hade en massa underbara planer för framtiden som han ville dela med henne. När han ville låna pengar av henne tvekade hon inte. Hennes liv hade ju äntligen fått färg!

Annons

 

Hon ser ut som vem som helst där hon sitter i kökssoffan som dominerar det minimala hyreslägenhetsköket. Hon har dukat fram kaffe och hembakade chokladbiskvier. På matbordet ligger en välstruken bomullsduk. Det är trivsamt, men trångt.
Så här bodde hon inte när hon mötte Pierre. Då hade hon både villa och besparingar. I dag har hon sålt allt av värde: huset, bilen och guldklockan hon ärvde efter sin mor, och hon lever i en ekonomisk mardröm. Nästan hela lönen går till räntor och amorteringar på lån utan säkerhet.
Hur kunde det bli så här?
Frågan har torterat Eva i tre år och svaret har nästan gjort henne folkskygg. Det är bara hennes närmaste vänner som vet vad hon har gått igenom, och det tog lång tid innan hon vågade säga något till barnen.
– Jag skäms så fruktansvärt, tänker att jag var dum som inte såg mönstret. Därför känner jag mig utanför i sociala sammanhang. Jag är nog en väldigt godtrogen människa, säger hon i Hemmets Veckotidning nr 18.
Men nu vill Eva berätta sin historia.
Det började med att hennes bil gick sönder. På den lilla verkstaden hade ägaren bråda dagar och fick hjälp av en landsman – vi kan kalla honom Pierre.
En kväll ringde hennes väninna och sa, lite skämtsamt, att hon ordnat en dejt åt Eva. Väninnans bil hade också krånglat och Pierre hade sagt att han var trött på ensamheten, han letade efter en kvinna att leva med. Nästa gång Eva kom till verkstaden tog hon sig en närmare titt på mannen, och gillade vad hon såg.
– Han såg väldigt bra ut. Vi småpratade och jag kände en attraktion, så den kvällen ringde jag och föreslog en fika.
Han kom med rosor och komplimanger. De umgicks i timmar och han ville träffa henne redan nästa kväll. Snart var hon vanvettigt förälskad.
– Han sa hela tiden hur lycklig han var som träffat mig och målade upp framtidsbilder. Vi skulle resa ihop, han skulle visa mig sitt vackra land. Vi skulle flytta ihop och ha så mycket trevligt tillsammans. Jag kände mig utvald, kunde knappt fatta det. Ingen hade visat mig så mycket uppmärksamhet förut. Han var den mest omtänksamma och hjälpsamma person jag mött.
När Pierre redan efter tre veckor ville låna ett par tusen till en bil tyckte Eva inte att det var något konstigt.
– För mig har känslor alltid betytt mer än pengar. Om jag kan hjälpa någon jag tycker om så är jag nöjd. Och han hade ju ställt upp så mycket för mig.
Men snart ökade dramatiken. Pierre berättade att han blivit sjuk och inte litade på den svenska sjukvården. Han behövde behandling på ett privatsjukhus i sitt hemland, och det kostade tiotusen kronor. Vad skulle han ta sig till?!
Eva sålde några fonder.
På en knastrig telefonlinje erkände han olyckligt att behandlingen blivit dyrare än beräknat, han behövde låna ytterligare femtontusen. Några dagar senare upprepades samma sak. Nu började det bli tomt på Evas sparkonto, men när hennes älskade väl kom hem – med famnen full av presenter – kändes det oviktigt.
– Han kallade mig sin ängel och sa att han inte visste hur han skulle klara sig utan mig. Jag kände mig betydelsefull och det var så spännande att han hade känslor för mig.
Under de två år Eva fanns i hans liv tycktes Pierre och hans släktingar vara hemsökta av onda makter. Systerns man avled och behövde begravas. Hans dotter blev misshandlad och behövde specialistvård utomlands. Hans barnbarn insjuknade och dog, trots dyrbar behandling. Eva lånade ut flera hundra tusen, sålde sin villa, tröstade Pierre när han grät i telefonen och skickade en dikt till barnbarnets begravning.
Först långt senare, när polisen började utreda bedrägeriet, fick Eva veta att alltihop hade varit en lögn. Dottern och barnbarnet hade aldrig funnits och systerns man, vars begravning Eva bekostat, levde fortfarande.
– Han måste vara en väldigt bra skådespelare, säger Eva och tänker på alla anekdoter hon hört om Pierres lilla dotterdotter.
Hon krånglar sig ur kökssoffan, sträcker sig efter ett paket cigaretter och öppnar balkongdörren mot gården, drar ett djupt bloss och hostar.
– Jag vet att jag röker för mycket, det är nog en sorts självbestraffning. Jag tar på mig en väldigt stor skuld, tänker att jag själv har försatt mig i den här situationen. Men jag hade inte förnuft nog att se ett samband, inte förrän det var för sent. Känslor är livsfarliga, man tappar liksom förståndet.
Av rädsla att förlora Pierre vågade hon inte kräva papper på hans många lån.
– Jag tog upp det vid ett tillfälle i början. Då hotade han med att lämna mig för att jag inte litade på honom. Han bedyrade att han älskade mig och lovade att jag skulle få tillbaka varenda krona. Så fort hans problem hade rett upp sig skulle vårt gemensamma liv börja, sa han, och det var ju det jag längtade efter.
Gång på gång verkade den arbetslöse Pierre vara nära att kunna betala tillbaka en rejäl summa. Han fick möjlighet att köpa en bil utomlands, som var värd det dubbla i Sverige. Om han bara fick låna fyrtiotusen till köpet skulle Eva få hela vinsten. Tyvärr råkade han krocka bilen på hemvägen…
Den sammanlagda lånesumman blev så småningom astronomisk och Evas möjligheter att skaffa fram pengar var nästan uttömda. Nu blev han plötsligt hotfull. Om hon inte betalade var han tvungen att gifta sig med en kvinna som kunde hjälpa honom. Vid det här laget förstod Eva att något var allvarligt fel. Men hon klarade inte av att slita sig loss, hon hade blivit beroende av hans bekräftelse.
– Det var som ett missbruk. Jag var svartsjuk och kämpade med näbbar och klor för att få ihop pengar. Mot slutet förnedrade jag mig totalt, lånade av mina barn och ringde runt till folk jag knappt kände. I efterhand är det nog det som känns värst, att jag ljög för mina barn.
Till sist var hon skuldsatt upp över öronen, hon kunde inte få fram en krona till. När Pierre förstod att inget mer fanns att hämta ringde han och meddelade att han gift sig. Det var också en lögn. Men för Evas del var förhållandet ändå över. Hon ställde honom mot väggen och gjorde så småningom en polisanmälan, som långt senare skulle leda till en fällande dom i tingsrätten.
– Han sa att han aldrig haft några känslor för mig och att jag kunde glömma pengarna. Jag blev helt förkrossad, ett tag var jag sjukskriven och tog Sobril. Men jag reste mig igen, jag måste ha något slags styrka inom mig.
Det har gått tre år sedan uppbrottet och Eva kämpar med räntor och amorteringar. Men ett skadestånd har dömts ut och hon hoppas så småningom få tillbaka en del av sina pengar.
Värre är det med tilliten till andra människor. Hon som trott alla om gott har blivit allmänt misstänksam och säger att hon aldrig mer kommer att våga känna något för en man.
– Han har stulit även det ifrån mig, det blir ingen mer kärlek för min del.
Ändå kan hon inte låta bli att då och då tänka tillbaka på den där första, skimrande tiden med Pierre.
– Vi hade en enorm passion, säger hon och tittar ut genom fönstret.

Gilla Hemmets på Facebook

I tidningen kan du läsa relationsexpertens kommentar och råd till Eva!

Text: Maria Widholm

Foto: Shutterstock

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…