Annons

Annons

Ett sms krossade mitt liv

Makens chef har fått cancer. Lilo tycker att han bryr sig mer om henne än om sin egen familj. Hon börjar undra vilken relation maken egentligen har med sin chef.

Dela
(0)

ett sms krossade mitt liv

Jag såg namnet på displayen på mobiltelefonen som han hade lagt på sin sida av dubbelsängen. Sängen var ännu obäddad och hade fortfarande kvar värmen från morgonens lekfullhet medan barnen tittade på Bolibompa på våningen under i huset där vi bott i snart åtta år.

Annons

Sms:et kom från henne. Namnet brände sig fast på min näthinna. Jag tog upp telefonen och ville läsa, men la ner den igen. Jag sa till mig själv: Det är inget, bara något med jobbet. Inget som jag har med att göra.

Men jag visste att det var mer än så. Kvinnan som var hans chef hade upptagit alltmer av hans liv, engagemang och tid.

—Älskar du henne?

Hade jag frågat en gång och fick ett kort svar och en mörk blick.

—Vad du tjatar om det hela tiden.

Svaret befäste oron i mitt hjärta.

Nu låg telefonen där på nattduksbordet, på den lilla mattan som sonen hade vävt till honom på hans senaste födelsedag. Den randiga mattan i vitt och orange skulle pappa ha att lägga mobilen på. Jag hade själv hjälpt honom att få den färdig och knutit knutarna så att den skulle hålla ihop.

Det var kärlek. Från sonen till hans pappa och från mig till min man. Han som var min livskamrat, bäste vän, älskare och far till mina barn, men som alltmer försvunnit bort från mig.

—Säg bara ett ord så kommer jag.

Det hade jag hört honom säga till henne i telefon när han inte visste att jag stod utanför dörren till arbetsrummet där han hade stängt in sig. Där hade han också hängt upp hennes fotografi ovanför datorn.

—Jag behöver tänka på henne. Jag är orolig, sa han.

Han ville inte förstå

Jag ville ge honom tid och rum för engagemanget som blivit så starkt sedan hon, hans chef, hade blivit sjuk och behövde hans stöd.

Men det kändes inte rätt. Jag var avundsjuk på henne som fick så mycket av hans engagemang och energi. Jag hade också behövt hans stöd. Jag hade själv fått bära så mycket utan att få hans hjälp: utbrändhet, depression, ansvaret för hem och barn, konflikten på jobbet som han fnös åt och inte ville förstå.

Men jag skulle förstå. Förstå att någon som var så sjuk behövde allt stöd i världen. Men var fanns hennes egen familj, släkt och vänner? Ingen annan i personalen engagerade sig som han gjorde. Jag hade till och med hört att det fanns de som reagerade på det.

—Han har ju en egen familj och en fru som är dålig. Varför är han inte hemma hos henne?

Men han hade förklarat att jag inte var så illa däran, inte så djupt nere. Fast han aldrig på allvar hade frågat mig hur det stod till.

—Du måste se ditt eget ansvar, sa han när jag storgråtande inte hade lyckats med den enkla bedriften att klä barnen, ge dem frukost och få iväg dem till dagis och skola.

Jag önskade bara att han någon gång skulle ta hand om allt, säga åt mig att lägga mig på sängen en stund och vila medan han städade, lagade mat och lät mig få andas om så bara för en liten, liten stund.

Kanske hade det varit enklare om det hade varit jag som hade fått cancer. Hade jag då fått omsorg, rosor, sms, presenter, tid, samtal och brev. En middag på tu man hand. Som han hade ordnat för henne hemma hos oss när jag hade åkt till landet med barnen.

—Ingenting hände, sa han.

Varför skulle någonting ha hänt? Han var ju min man. Fast var han bara min längre? Spelade jag någon roll i hans liv? Det kändes inte så.

Han kunde ha räckt mig handen när jag behövde hjälp, när jag inte orkade. Men han hade inte velat förstå.

—Se in i ditt eget inre och se ditt eget beteende, sa han när jag försökte förklara att jag höll på att bli tokig.

Kärleken var borta

Jag tittade ännu en gång på telefonen. Jag måste få veta. Sms:en kom ju allt tätare.

En gång hade jag råkat se att han hade sökt efter en gåva på temat tro, hopp och kärlek på nätet och förstod att den inte var till mig.

—Jag vill ge henne något efter den stora operationen, sa han.

Det var längesen jag fick en gåva av honom. Jag fick ingen julklapp och knappt en födelsedagspresent. Han hade bestämt att det inte var så viktigt. Men jag ville fortfarande bli uppvaktad och få glädjas över omtanken, kärleken och bekräftelsen. Han visste ju hur barnsligt förtjust jag var i överraskningar och presenter. Inte de stora och dyra, utan de som gavs av kärlek.

Nu kom det ett sms till. Om jag läste det skulle han se att jag öppnat det. Men jag måste få veta. Jag tog upp telefonen, tryckte på meddelandet och fick upp texten. Den var kort. Nu visste jag. Men jag ville inte förstå. Jag kunde inte ta in meningen som krossade allt. Mitt liv, min familj, min framtid. Allt det vi lovat varandra.

Jag tog telefonen och gick nerför trappan. Det susade i öronen.

—Mamma, mamma vi ska snart äta frukost, ropade barnen från tv-soffan.

De såg på mig att något hade hänt och följde efter mig till köket och stod undrande och lite rädda i dörren. Han satt i sin randiga morgonrock med ansiktet begravt i tidningen med morgonteet och en halväten smörgås framför sig.

—Vad betyder det här? frågade jag och höll upp mobilen.

Han läste texten på displayen som för att se hur mycket jag visste.

—Jag kan förklara, sa han.

Orden ekade tomt över allt som inte fanns längre. Kärleken och framtiden som var borta, över, till ända. Efter ett sms från henne där det stod: ”Älska med mig nu.”

Lilo

 

Läs mer:

Lailas man fick barn med en annan

Min man blev kär i min bästa väninna

Ska jag förlåta hans otrohet?

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!


Läs mer om:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…