Annons

Annons

Jag stal 400 000 kr från min son

Dela
(0)

Erika

Erika var spelmissbrukare

Erika levde dubbelliv. Hon var en engagerad mamma – aktiv inom skola, nattvandring och föreningsliv. Samtidigt spelade och shoppade hon för stora summor och drogs med gigantiska lån. När hon blev ekonomiansvarig på sonens företag var katastrofen snabbt ett faktum…

Annons

Erika tar emot i sin ljusa lägenhet sex våningar upp i centrala Helsingborg. Efter en fotoperation är hon för tillfället sjukskriven från jobbet som butikssäljare på ett stort byggvaruhus.
– Här trivs jag bra. Och jag har varit helt ärlig och berättat om min situation för fastighetsägaren, säger Erika Kannenberg, 49 år.
Hon fick lägenheten direkt efter att ha avtjänat sitt åtta månader långa straff på Kolmårdens behandlingshem. Erika har nämligen varit spelmissbrukare sedan sina tidiga tonår!
– Det fanns små lottautomater vid ingångarna till butikerna på den tiden, och dem fastnade jag för…
Under sin behandling på Kolmården började hon inse hur saker hängde ihop och vad som påverkat henne att bli den person hon är. Mycket bottnar i en krånglig uppväxt.
– Jag kände att jag inte passade in i min mammas liv, att jag var i vägen för henne och att jag fick pengar i stället. Sista året började vår relation bli bra igen. Men när jag äntligen fått henne tillbaka så försvann hon, jag var bara 17 år när hon dog.
Gick mil för att spela
När Erika var 18 år träffade hon en man och blev snabbt med barn. En dotter och en son föddes följande år men förhållandet med pappan varade inte länge. 1985 packade Erika sina och barnens pinaler och flyttade ut ur huset i Åstorp och in i en lägenhet i Helsingborg.
– Jag gjorde som vanligt, jag flydde. I stället för att sätta mig ner och reda ut de problem vi hade så stängde jag av. Jag har aldrig kunnat visa upp ett nederlag, alltid varit stark utåt – och spelandet har ofta blivit något att fly till.
Det var också nu spelandet kom i gång på allvar. Erika spelade på roulett, lotto, tips och oddset.
– Jag spelade för att få in pengar. Klart lockelsen om storvinsten fanns men jag var ännu inte så fast att jag planerade nästa spel.
1985 flyttade Erika till Stockholm. Där fick hon jobb, träffade en ny man och fick en dotter. Spelandet var då inte längre en stor del av hennes liv. Men det skulle snabbt komma att förändras när Erika och sambon flyttade till Skåne.
– Det började bra. Vi hyrde ett hus i en liten by på landet och fick många nya vänner.
Men Erika såg också sina nya vänners standard och tyckte att alla andra hade det mycket bättre än hon.
– Jag började längta efter allt det som våra vänner hade. Snart började jag spela och shoppa ganska ordentligt. Jag mådde dåligt och trivdes inte så bra med livet, och pengarna rann igenom mina händer. Jag kunde ta vår yngsta dotter i vagnen och gå en mil för att spela. Ingen förstod vad jag höll på med, jag passade ju på att handla något också.
Erika och hennes sambo köpte ett större hus som de renoverade för pengar som inte fanns. Och eftersom Erika höll i ekonomin anade han ingenting.

– Jag vågade inte säga ”Nej, vi har inte råd”, och vi gjorde ju bara som alla våra vänner. Jag såg inte heller sambandet mellan mitt sätt att göra av med pengar och vår dåliga ekonomi. Jag körde hem varje lunch och vittjade brevlådan så att ingen skulle se post från kronofogden eller inkassoföretagen. Det hände flera gånger att de ringde på hemma men jag lyckades alltid prata bort dem.
Tiden på landet slutade i fullständig katastrof. Efter en fastighetsaffär köpte paret ett nytt hus, men överskottet försvann snabbt och till slut hade Erika kniven på strupen. Säljarnas handpenning, som hon lovat att betala in gång efter gång, var borta och en dag när alla möjligheter syntes uttömda skickade hon sms till barn och sambo att hon älskade dem. Sedan gav hon sig ut på en cykeltur…
– Jag minns nästan ingenting. Tydligen har jag cyklat över korsningar och försökt bli påkörd. Sedan har jag svaga minnen av att jag är på en kyrkogård, att en man tar mig till psykakuten.
Erikas partner tog över ansvaret för ekonomin och redde ut situationen. Men misstänksamheten fanns där och sambon hade svårt att lita på henne efter vad som hänt. Paret valde att gå skilda vägar och efter det rörde inte Erika ett spel på åtta år.
– Jag levde ensam och gjorde allt som stod i min makt för att göra mig skuldfri. Jag hade till exempel tre jobb under mina barnfria veckor. Det fanns ingen tid att känna efter, och det var skönt.
Polisanmälde sig själv
Erika träffade en man som uppmuntrade henne att må bra.
– Honom lämnade jag eftersom jag blev rädd att mista något som var bra. Då var det bättre att jag tog bort det själv. Och det är i sådana situationer, när jag börjar köpslå med mig själv, som jag måste vara vaksam. Då kan jag vara på väg in i ett beteende som inte är hälsosamt. Att jag inte erkänner för mig själv att jag är värd någonting. ”Varför ska jag ha det bra?” är en fråga jag ställt mig själv i hela mitt liv.
Hösten 2007 träffade hon en ny man.
– Allt gick väldigt fort. Jag följde direkt med honom på en skidsemester jag inte hade råd med. Jag struntade i räkningarna, och när jag väl var över den gränsen kunde jag göra det igen. Och igen… Snabbt var jag inne i ett ekonomiskt destruktivt liv med spel, shopping och stora lån.
Tillsammans med sin nya kärlek köpte Erika också ett hus. Trots det kom katastrofen från ett helt annat håll.
– 2008 startade min son ett företag i åkeribranschen och bad mig ta hand om ekonomin. Hans storasyster varnade honom men han litade på sin mamma. När de första pengarna kom in lånade jag en tusenlapp. Sedan växte det: tio-, tjugo-, trettiotusen. Det fanns de som anade att saker och ting inte stod rätt till men ingen slog larm.
Till slut saknades det pengar till skatt och moms i företaget och Erika började bli panikslagen. Slutligen tog hon mod till sig och la korten på bordet.
– Den 10 oktober 2009 berättade min son att jag skulle bli farmor. Jag berättade allt, och min son tog det bra. Han kramade om mig och sa att ”vi löser det här mamma, jag älskar dig”. Sedan den dagen har jag inte spelat.
Totalt saknades 400 000 kronor. Erika polisanmälde sig själv och blev dömd till åtta månaders behandling på Kolmården.
– Det blev min räddning. När jag kom dit bröt jag ihop, men så här efteråt inser jag att det var de åtta bästa månaderna i mitt liv. Flera klienter som var där då är nu mina bästa vänner.
I dag är Erika aktiv i Spelberoendes förening i Helsingborg och hon har lärt sig att känna igen varningssignalerna.
– Jag jobbar hela tiden med att fylla på min självkänsla. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv de senaste åren. I dag kan jag stoppa och tänka efter innan jag gör något jag inte borde.

Spelar du eller någon i din närhet för mycket? Hos Spelberoendes riksförbund kan du söka hjälp. Mer info finns på tel 031-704 14 40 eller www.spelberoende.se.

TEXT OCH FOTO: LARS SJÖGREN

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…