Annons

Annons

Det var magiskt när jag kunde andas själv igen

För 13 år sedan förändrades Annikas liv för alltid när hon föll av en skenande häst och blev förlamad i nästan hela kroppen. Jag har haft tur, det kunde ha slutat betydligt värre, säger hon.

Annons
4
Visa bildspel

/
Annika blev förlamad efter ridolyckan
Annika blev förlamad efter ridolyckan
Annika blev förlamad efter ridolyckan
Annika blev förlamad efter ridolyckan
...
Visa mer

 

I sin bok Ända in i märgen berättar Annika Taesler naket och utlämnande om den dramatiska olyckan och vägen tillbaka till livet. Hur den levnadsglada tjejen med hästar som sitt stora intresse gick från ett aktivt liv till att bli ett vårdpaket som inte kunde vända sig själv i sängen utan hjälp, än mindre sköta sin hygien.

—Att vara ryggmärgsskadad är att fråntas all mänsklig värdighet. Man är helt skyddslös och utlämnad åt andras välvilja, säger Annika, som redan när hon väcktes ur sin medvetslöshet förstod att hon aldrig mer skulle kunna röra sina ben.

—Hade det inte varit för min pojkvän Martin, mamma, pappa och alla vänner som hela tiden fanns vid min sida och peppade mig när allt kändes tröstlöst, vet jag inte hur det hade gått. Jag hade absolut inte kommit så här långt i mitt tillfrisknande.

Den första tiden var Annika kopplad till respirator.

—Jag älskade den och blev arg och fick dödsångest när de skulle koppla bort den, men i dag är jag naturligtvis tacksam för att läkarna var påstridiga. Känslan när jag kunde andas själv var magisk.

När hon föll av hästen Simson, som skenade efter att ha blivit skrämd, krossades kota 4, 5 och 6. Hade även tredje kotan skadats hade hon med största sannolikhet blivit fjättrad till respiratorn resten av livet.

—Sett i backspegeln har jag haft jättemycket tur, säger Annika som var en hårsmån från att mista livet den där ödesdigra decemberdagen 2003.

—Om inte ambulanspersonalen kommit så snabbt och intuberat mig hade jag inte suttit här i dag.

Längtade efter hästen

Innan olyckan arbetade hon som dressyrryttare och hästskötare på Strömsholms ridskola i Västmanland. Stallet var hennes andra hem. I en box stod ”hennes” älskade Diego som hon längtade så efter att få träffa när hon låg fjättrad i sjukhussängen.

Och dagen kom när Annika tillsammans med sin väninna tog färdtjänstbussen till stallet. Hon var förväntansfull men också lite nervös.

—På grund av skadan kunde jag inte reglera kroppstemperaturen vilket gjorde att jag frös kopiöst, så för att slippa sitta och hacka tänder paketerades jag in i en foliefilt, en uppenbarelse som närmast kan liknas vid en tunnbrödsrulle, skrattar hon.

Hon har en stor portion svart humor och kan se det dråpliga i de flesta situationer, men det har också funnits perioder som varit så nattsvarta att hon bara velat somna in.

—Jag bad till och med Martin om hjälp att avsluta mitt liv.

Även om hon ibland undrat varför just hon, en fullt frisk 24-åring med hela livet framför sig som ett oskrivet blad, skulle råka så illa ut har Annika aktat sig noga för att bli bitter.

—Jag ska inte gnälla. Man behöver bara se sig om i världen för att inse att jag haft extremt gynnsamma förutsättningar, med en kille som aldrig vek från min sida, och kompisar som erbjöd stunder av normalitet i allt det sjuka. Tack vare dem har jag hela tiden haft en fot kvar i den gamla världen, vilket varit oerhört värdefullt.

Varenda dag och åtskilliga nätter tillbringade Martin hos Annika på sjukhuset.

—Att få vara tillsammans gav oss andningshål i tillvaron, små stunder av normalitet, då vi kunde krypa ihop under täcket och titta på tv och låtsas att allt nästan var som vanligt. Det var lyckliga stunder.

När de ibland bad att få slippa nattpersonal som måste vända på Annika och byta kisspåsen föll det på Martins lott att sköta omvårdnaden av sin flickvän, vilket inte alltid gick helt friktionsfritt.

—Det är inte det minsta attraktivt att bajsa på sig mitt i natten och bli duschad av sin pojkvän. När man är ung är utseende och kontroll väldigt viktigt. Jag kände skuld, skam och ett enormt självhat. När jag jämförde mig med tjejer i min egen ålder var skillnaden påtaglig. Jag tyckte Martin förtjänade en flådigare tjej än jag.

Men hon talade för döva öron. Martins kärlek till Annika var grundmurad. Att hon var kvinnan i hans liv manifesterade han med all tydlighet när han, efter att ha tvättat av henne i duschen, gick ner på knä inne i badrummet och bad om hennes hand.

—Om inte det är äkta kärlek vet jag inte vad som är äkta, säger Annika och ler.

Den andra mannen i Annikas liv är sjukgymnasten Mats som fanns vid hennes sida under hela sjukhusvistelsen. Han kom att betyda oerhört mycket för Annikas fysiska och mentala tillfrisknande.

—Det berodde framför allt på att Mats inte bara fokuserade på skadan. Han såg hela mig och min potential.

Mådde sämre hemma

Efter att ha tillbringat tio månader på Karolinska sjukhuset och en rehabiliteringsklinik, där hon vantrivdes, var det med skräckblandad förtjusning Annika såg fram emot att komma hem.

—Även om jag på ett intellektuellt plan förstod att jag var i stort sett förlamad, förutom vänstra armen som jag hade rörlighet i och huvudet, fanns det en naiv tro att bara jag kom hem så skulle allt bli bra. Jag har förstått att det är vanligt att ryggmärgsskadade tänker så. Men jag kunde inte ha mer fel. Det var nu det verkliga arbetet började med att pussla ihop alla assistenter som behövdes för att kunna sköta om mig dygnet runt.

Men hemmet blev ännu ett fängelse och Annika mådde allt sämre. Hon föll ner i en djup depression och lades in på sin gamla avdelning, R18, för att vila upp sig och ge livsandarna en chans att vakna till liv.

—Det var precis vad jag behövde, att få krypa tillbaka in i min bubbla och vila. Jag satte mig på livets avbytarbänk, säger Annika som fick stora doser antidepressiv medicin.

När hon skrevs ut var hon betydligt bättre rustad att klara av livet utanför sjukhuset.

Då var det Martins tur att braka ihop.

—Han hade gått på ett övermänskligt högt varv så länge att hans kropp till slut sa ifrån och han tvingades ta ett studieuppehåll i två år för att ladda batterierna.

Blev illa bemött

När bägge hade tagit sig upp ur sina svarta hål var det dags att börja förbereda för det storslagna bröllopet.

Det var med liv och lust Annika, tillsammans med sina kompisar, de blivande tärnorna, satte igång att planera den stora dagen.

I samlad tropp dammsög de Stockholms bröllopsbutiker efter den snyggaste brudklänningen. Till slut fann de vad de letat efter, en fantastisk kreation.

Men i stället för att välkomna Annika och hennes följe, möttes de av ett snorkigt biträde som inte såg med blida ögon på att en kvinna som satt i rullstol hade fräckheten att komma in i hennes exklusiva butik.

—Jag kände mig oerhört kränkt, men samtidigt brottades jag med så mycket självtvivel. ”Vem trodde jag att jag var egentligen? Det måste jag ju förstå att jag inte var lika mycket värd som andra.” Jag var ledsen och skamsen. Men när mina kompisar såg hur jag blev bemött vände de bara på klacken och så lämnade vi alla butiken. Där fick hon, skrattar Annika.

Till slut hittade hon den perfekta klänningen och den 15 juli 2006 rullade hennes tärnor fram Annika i den blomstersmyckade rullstolen, till altaret i Öregrunds kyrka i Roslagen där hennes älskade Martin väntade på att få kyssa sin brud.

Bröllopsresan gick till Nya Zeeland.

—Det vi har gått igenom har svetsat samman oss. Vi hetsar inte upp oss över småsaker längre.

Ville ha barn

Efter att giftermålet var i hamn fanns det bara en punkt kvar att bocka av på Annikas att-göra-innan-jag-dör-lista, nämligen barn.

—Jag har aldrig tvivlat på att jag skulle kunna bli gravid.

Att hon var förlamad till 86 procent spelade ingen roll. Hon skulle ha barn. Punkt.

Och så blev det. Den 26 februari 2013 förlöstes Erik, en välskapt liten kille på 3,3 kilo, med kejsarsnitt. Lyckan var total.

—Att få bli mamma var som att hitta hem. Från första stund man tittar på denna ganska fula, blodiga, fettiga lilla klump vet man att man är beredd att ta en kula för den, säger Annika och blir med ens sorgsen när hon kommer att tänka på den gången Erik, som då var nyfödd, låg i sin spjälsäng och grät.

—Det var det vidrigaste jag har varit med om i hela mitt liv, att se min bebis gråta utan att kunna lyfta upp honom. Då kände jag mig verkligen maktlös.

I dag är Erik en pigg 3,5-åring som själv kryper upp till Annika.

Att mamma inte kan gå har han klart för sig, men det är inget som bekymrar honom nämnvärt. Tvärtom. Han ser snarare fördelar med arrangemanget.

—Eftersom han är ganska morgontrött tycker han det är väldigt behändigt att sitta i mitt knä så rullar vi tillsammans till dagis, skrattar Annika.

 

Kort om Annika

Ålder: 37.

Familj: Maken Martin och sonen Erik, 3,5.

Bor: Huddinge.

Gör: ”Just nu i småbarnsträsket”, annars journalist och föreläsare.

Aktuell: Med nyutkomna boken Ända in i märgen (Bookmarks förlag).

 

 

Läs mer: 

Småbarnsmamman Linda fick en psykos

Kaisa har fått både en inneboende och en bästis

Efter olyckan är lille Thim Maries bästa medicin

 

Av Katarina Arnstad Elmblad

Foto: Nikolina Arcini

Läs också:

Dela
(36)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…