Annons

Annons

En objuden gäst har tagit över våra liv

Åh, vad jag längtar efter tider som flytt, skriver signaturen Eva. Hon saknar sin älskade man som han var innan sjukdomen förändrade honom. Trots allt försöker de njuta av livet.

parkinson

I år är det 43 år sedan vi gifte oss. Vi har tillbringat två tredjedelar av livet tillsammans.

Vi möttes på ett diskotek. Han berättade senare att han såg ett par långa, smäckra ben komma nerför en trappa. Det var på den tiden då jag var snygg och smal. Nu, 43 år senare, är bara och:et kvar. Smalheten tog slut vid 35.

Annons

Det fanns direkt en attraktion mellan oss. Vi dansade och skrattade åt samma saker. Några dagar senare ringde telefonen. Det var han. Vi talade i en hel timme med varandra. Tiden försvann. Det kändes som sekunder. Han bjöd ut på bio.

Det var obehagligt. Han stirrade på mig konstant under hela filmen. Någon närhet hittade vi inte den gången. Han gillade inte min stora vintermössa. Jag gillade inte hans långa hår som lockade sig vid öronen. Båda tänkte vi nog att detta var enda gången vi skulle ses.

Till nyårsafton då det verkligen tände till. Sedan den kvällen är vi oåterkalleligen hopknutna med varandra. Trots vår unga ålder kände vi båda att vi ville tillbringa hela livet tillsammans. Jag såg framför mig hur jag jagade honom med rollator på hemmet.

Snart är vi där. Åtminstone har min makes rollator just anlänt. Han har döpt den till sin gokart, det låter mer spännande. Vår kärlek är fortfarande lika djup som då när förälskelsen grep tag i oss.

Något år efter att vi blev ihop flyttade vi ihop. Ytterligare något år senare gifte vi oss. Vi har båda haft en tuff barndom och det har nog bundit oss samman. Vi kunde lyssna på varandra och finnas till för varandra. I alla dessa år har vi skrattat och gråtit ihop och pratat massor om allt – både tungt och lätt.

En svart komedi

För tio år sedan fick vi inhysningar. Min gäst heter Reumatism, hans heter Parkinson. Gästen Reumatism har vi förträngt så denna bekant kommer inte längre så ofta på besök.

Värre är det med Mr Parkinson. Han är allestädes närvarande och omvandlar min makes fina, maskulina drag till hårda uttryck. Han får ett stenansikte som en staty. Lika stel som ett monument i brons blir min älskades kropp när Mr P tar över.

Ibland är han överrörlig och då får de inre organen jobba, värre än i en zumbadans. Varenda muskel lever sitt eget liv och jag får huka för armar och ben som inte går att kontrollera och far runt i den värsta jitterbugg.

Att se min älskade laga mat med en överrörlighet som gränsar till det omöjliga är en svart komedi. Han hackar lök samtidigt som ena foten är på väg upp på diskbänken. Det är en rörelse som den mest graciösa balettdansare skulle ha svårt att efterapa.

Vi kan fortfarande garva åt eländet som tur är. Men andra gånger fastnar skrattet i halsen. Hade inte allt varit så tragiskt hade vi nog flinat mer.

Saknaden är enorm

Vi har lärt oss att leva med Mr P, men vi hatar honom stundtals. Värst är att överrörligheten nu även påverkat lederna. Vi kan inte längre unna oss äventyret att dagligen gå stavgång tillsammans. Min man orkar inte längre och därav inköpet av rollatorn.

Den förbaskade Mr P har även påverkat munnen på min älskade. Tänderna vittrar sönder och ibland tappar han en tand. Kramperna som han får på nätterna gör att han inte kan sova. Tröttheten tar ut sin rätt och på dagen efter en sådan natt kan han somna sittande mitt i en mening.

Vi kan inte längre hålla varandra i handen när vi går. Denna lilla, varma gest som vi under många år tagit för given är nu en saga blott. Håller vi varandra i handen faller han omkull. Ofta drar han mig med sig. Då kommer reumatismen på besök och det gör ont i hela kroppen.

Mr P har även tagit över rösten på min fine man. Orden blir grötigare och mer svårtydda. Jag upprepar ordet va hundra gånger om dagen när jag inte hör vad han säger.

Matlusten försvinner för honom. Han är fortfarande glad i att laga mat, men när vi sätter oss till bords är aptiten borta. Till och med när det gäller favoriträtterna kan det vara tvärstopp efter ett par tuggor. En halvfull tallrik grinar illa framför honom.

Saknaden efter min älskade som han var tidigare är enorm. Åh, vad jag längtar efter tider som flytt. Båda minns vi. Små, små saker som de flesta tar för givna längtar vi nu efter. Att kunna sova tillsammans en hel natt, att gå på restaurang.

Vi lever våra drömmar

Men trots allt elände njuter vi tillsammans. När vi fyllde 40, långt innan mardrömmen med Mr P började, bestämde vi oss för att göra saker tillsammans som vi aldrig testat. Vi skulle hitta var sin ny hobby, som den andre skulle prova på utan kommentarer eller gnat, och en gemensam.

Sagt och gjort. Maken vill testa golf och än i dag njuter vi av golf tillsammans. Jag ville testa amatörteater. I 16 år stod jag på scenen medan maken var en av de värdefulla krafterna bakom den. Oj, så många roliga minnen vi har från dessa dagar. Gemensamt började vi släktforska. Vi har kommit ända till 1500-talet!

Nu för tiden har min man blivit riktigt konstnärlig, själv har jag skapat sedan jag var liten flicka. Detta är det enda goda Mr P har bidragit med, nämligen att min man har börjat pyssla. Han gör förträffliga spel och smycken och lägger även pussel. Det gör att vi kan sitta tillsammans, var och en med sitt, och ändå vara närvarande i varandras kreativitet.

Livet går vidare. Vi lever våra drömmar nu. Det är inte lönt att spara på dem. Vi vet vad vi är kapabla till i dag, men inte vad som kommer i morgon. Det gäller att njuta så mycket som möjligt även om kroppen är skral. Vi har ju ändå varandra.

Eva

 

Läs mer

Camilla förlamades av sin ovanliga sjukdom

Carl förlorade sin fru i nervsjukdomen ALS

Alla prover var bra – men jag hade ingen ork

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…