Annons

Annons

En läsare berättar: ”Jag blev mobbad av både lärare och elever”

Elakheter och svek har etsat sig fast i vår läsare Maricas hjärta. Mobbningen gjorde att hon mådde psykiskt dåligt i många år. Här skriver hon om de hemska minnena och vägen till att älska sig själv.

Dela
(22)

mobbad

Minnena från skoltidens mobbning har gjort djupa sår i min själ.

Jag minns min skolgång både som bra och dålig. För trots att jag var mobbad i alla år så fanns det även dagar som var bra.

Men det som satt de djupaste såren i min sargade själ är alla dagar då jag inte fick vara med och leka med de andra tjejerna. När de nedvärderade mina kunskaper och valde att inte ge mig chansen att lära mig för att kunna vara med och leka.

Annons

Jag är glad att grabbarna fanns där med en fotboll, två mål och en fotbollsplan för där kunde jag vara med. Men mina blickar sökte sig ändå bort mot gänget av tjejer som skrattade och verkade ha så roligt.

Gilla Hemmets på Facebook

Varför var jag udda? Varför ansåg de att det inte gick att leka med mig?

Genom hela min skolgång har elaka ord haglat mot mig och utfrysningen gjort mig kall inombords. Inte konstigt att jag ibland var stökig, högljudd och inte kunde sitta stilla – jag ville ju ha någon form av uppmärksamhet.

Jag var nästan aldrig fysiskt mobbad utan det var den psykiska nedtryckningen som gjorde mig illa. Den som aldrig syns men som känns.

Aldrig bjuden

På idrotten blev jag vald enbart för att jag var stor nog att kunna skyla målet. Det sa de högt till mig – att jag valdes för att jag kunde stå i mål, jag orkade ju inte springa och jag täckte målet så bra.

Där och då var jag glad över att jag blev vald. Jag tog det som en komplimang i stället för att bli ledsen över att de faktiskt aktivt mobbade mig. I efterhand slog det mig vad de hade gjort och det sårade mig.

Jag blev aldrig bjuden på fester utan i stället hölls de hemliga.

Men det är inte de gångerna då mina klasskamrater eller eleverna i klasserna under mig var elaka och sa dumma ord till mig som sårade mig mest. De finns där längst bak i tankarna och jag blir ledsen över det som skedde, men det finns händelser som sårade ännu mer. Händelser som alltid finns kvar som sår i själen, som aldrig läker.

Händelser jag aldrig trodde skulle inträffa, händelser som jag alltid kommer att minnas med tårar i ögonen och en stor klump i magen.

Lärarna var värst

Inte konstigt att jag inte vågade gå till skolan – jag visste ju att jag inte skulle få någon hjälp av de vuxna. Ja, de vuxna, lärarna, var de som mobbade mig mest som jag ser det.

Än i dag, när jag är 31 år gammal, rinner tårarna när jag tänker tillbaka, och jag undrar hur vuxna människor kunde bete sig på det sättet. Varför agerade inte min klassföreståndare när hon såg vad som hände?

Det jag tänker på var den gången jag blev slagen av en klasskamrat som trodde att jag tagit hans keps och låg nertryckt på stenplattorna och grät.

Min klassföreståndare kom och jag trodde att hon skulle trösta mig, men så fel jag hade. Inte orkade en lärare ta hand om en sargad och mobbad elev, det var ju bättre att låtsas som ingenting hänt i stället.

Hon tog i och för sig med mig in till lärarrummet, men där kom sparken i magen som fortfarande gör ont. Hon gav mig en bit hushållspapper och sa:

– Här, torka bort snoret och gå ut igen. Det där var väl inte så farligt.

Inte så farligt? Jag hade precis blivit slagen av en klasskamrat som faktiskt var med och mobbade mig dagligen, men okej jag är tacksam över pappersbiten jag fick, tack!

Klumpen i magen växte

En gång satt jag ensam i matsalen och åt när en lärare kom förbi. Vid den tiden hade mobbningen gått så långt att jag varit tvungen att byta klass. Läraren som kom förbi var min nya klass-
föreståndare, som varit med och fixat bytet av klass på grund av mobbningen. En vuxen som visste hur jag mådde och alltid haft det.

Hon kom till bordet där jag satt ensam och åt, ställde sig bredvid och sa:

– Jaha, här sitter du ensam. Hur mår du?

När man inte mår bra psykiskt vill man inte alltid dra upp det och då man allmänt är frisk är väl det självklara svaret att man mår bra, så jag svarade att jag mådde bra. Då ryckte hon på axlarna och svarade:

– Så bra.
Sedan gick hon därifrån. Jag blev förvånad, men när jag såg vart hon var på väg tappade jag hakan och klumpen i magen växte sig större och större. Jag kände hur tårarna brände under ögonlocken när hon slog sig ner vid bordet där resten av mina klasskamrater redan satt. En lärare som visste att jag blev mobbad valde att fortsätta mobbningen. Aktivt sårade hon mig. Hon lät en redan ond själ störta emot marken genom att agera på det viset.

Jag skulle visa dem

Ytterligare en händelse med en klassföreståndare finns som en tagg i mitt hjärta. Vår klassföreståndare hade slutat och vi fick en ny som jag öppnade mig för och som fick veta hur läget var. Jag trodde att det skulle bli bättre, men snart insåg jag att hon var precis 
likadan – en som ser men som ingenting gör.

Förutom att vara klassföreståndare var hon också musiklärare och hon frågade oss elever om det var någon som ville ställa upp på skolavslutningen med något roligt och jag och två grabbar ville vara med. Jag har alltid älskat att sjunga, men jag sjunger hellre än bra om man säger så.

Jag har alltid uppträtt och spelat teater så jag såg en chans att ställa upp och visa alla elever att jag stod rakryggad trots alla år av förnedring och hemska ord.

Jag ville visa att jag trots allt vågade stå där. Ja, jag skulle visa dem! De andra två gav upp och jag bestämde mig för att ensam ställa upp, för att just det, visa! Jag ville inte visa mig besegrad av mobbningen, jag ville visa att den gjorde mig starkare i stället.Jag övade och övade och ett par dagar innan det var dags för skolavslutning sa läraren att programmet var fullt och att jag 
tyvärr måste sluta öva. Mitt uppträdande skulle inte bli av. Jag var besviken!

På själva skolavslutningen avbröts uppträdandet när rektorn plötsligt sa:

– Då vi inte fick ihop programmet helt så har lärarna fått hoppa in och vill uppträda nu.

Jag blev så ledsen! I stället för att vara ärlig mot mig och säga vad hon egentligen tyckte valde klassföreståndaren att ljuga.

Jag som så gärna ville visa alla att jag vågade. Att jag vågade stå med mod i blicken trots alla år av mobbning.

Överlevare och kämpe

I dag mår jag bra förutom vissa händelser som etsat sig fast 
i själ och hjärta. Jag har klarat mig genom mobbningen och är stolt över att jag orkade stå ut. Att jag klarade av det som skedde, att jag klarat mig bäst.

För det är inte jag som i dag lever med dåligt samvete, det förmodar och hoppas jag att alla som skadat mig i stället gör.

Jag tror att jag har tagit till- vara saker och ting på vägen och det är det som gjort att jag klarat av att överleva och velat kämpa!

Trots alla hårda ord har jag innerst inne vetat hur betydelsefull just jag är och hur viktig och unik just jag är och att även jag har fötts av en anledning. Jag är lika viktig som alla andra!
Under denna period av mitt liv har jag mått fruktansvärt dåligt och mitt självförtroende har legat långt under noll, men ändå kämpade jag för att jag ville komma upp. Jag ville bygga upp mitt självförtroende, bli en hel människa.

Efter åren av mobbning har min resa börjat och jag känner att jag nu äntligen är i hamn. Även om mitt självförtroende inte är uppe på max än och jag kämpar för att nå dit så har jag ändå kommit till en viktig punkt för att orka leva vidare. Jag har lärt mig att älska mig själv!

Det har jag aldrig gjort tidigare. Kanske har jag tvingats 
genomgå detta för att bli den jag är i dag? Även om jag hade velat slippa så vill jag ändå inte ändra på den jag är!

Marica

 

Läs mer

Rickard Söderberg tystnar inte – trots hot och mobbning

Linda mobbades på jobbet

Alla tyckte att jag var äcklig och ful

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!


Läs mer om:

Dela
(22)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…