Annons

Annons

Elsie Johansson: Min väg till skrivandet var smärtsam

Elsie Johanssons uppväxt i fattigdom bredvid föräldrarnas olycka har präglat hela hennes liv. Nu berättar hon om livet i sin självbiografi.

Dela
(0)

6
Visa bildspel

/
Elsie Johansson
Elsie Johansson
Elsie Johansson
Elsie Johansson
Elsie Johansson
Elsie Johansson
...
Visa mer

 

Elsie Johansson har värk och reumatiska fingrar. Hon går dåligt och kommer med kryckor till intervjun på bokförlaget i Stockholm, men försäkrar att inuti är hon hur pigg som helst och att skrivlusten fortfarande är stor.

Annons

—Jag är född till ordmänniska. Läsa och skriva är ett behov precis som att äta. Redan som barn rimmade och ramsade jag. När mamma och jag gick i skogen och plockade bär för att sälja på Fyris torg i Uppsala berättade jag långa följetongssagor för henne.

Nu skriver Elsie om den långa och smärtsamma vägen till författandet i självbiografin Riktiga Elsie. 85 år gammal är hon en älskad och framgångsrik författare till 20-talet böcker, bland annat den populära trilogin om Nancy, men det var först som 48-åring hon debuterade med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. För trots begåvning och berättarlust var författare ett yrke hon inte ens kunde drömma om som barn, så omöjligt och otänkbart var det under uppväxten i den fallfärdiga stugan där det knappt fanns några böcker och där händernas arbete var det enda som gällde.

Ärligt och naket skriver hon om den skambelagda fattigdomen, föräldrarnas svåra förhållande och sitt eget långa, olyckliga äktenskap. Det är en gripande resa Elsie tar oss med på när hon berättar om sitt liv som har innehållit både tvära kast och starka känslor.

Fattig uppväxt

Den börjar i det gamla Fattigsverige som inte är så avlägset som många i dag tycks tro. Det var fortfarande en realitet när Elsie växte upp på 1930- och 40-talet.

Sina första 14 år bodde Elsie i en stuga i en skogskant utanför Uppsala, som hon beskriver som ett fallfärdigt ruckel där det kunde vara så kallt inomhus på vintrarna att vattenhinken frös. Stugan var utdömd som bostad men det enda husrum som stod till buds för den fattiga fembarnsfamiljen. Pappan som tidigare varit statare var då byggnadsgrovarbetare i Uppsala.

Elsie skämdes för det eländiga boendet och fick tidigt lära sig hur det var att ha ont om pengar. Hon växte upp med att bönderna i trakten såg ner på familjen som befann sig längst ner i det tydliga klassamhälle som då begränsade livet och valmöjligheterna. Elsie växte upp med en känsla av underlägsenhet, av att inte duga.

—Men det jobbigaste när jag var barn var inte fattigdomen, det var att mina föräldrar inte hade ett gott äktenskap och att jag hamnade mellan dem. Jag älskade båda och var älskad av båda, men någon kärlek dem emellan såg jag aldrig. I varje fall tyckte inte mamma om pappa och gav mig en väldigt negativ bild av honom.

Olyckliga föräldrar

Elsies mamma var bara 16 år när hon blev med barn. Ungdomen tog slut och hon fick gifta sig med en man hon egentligen inte ville ha. Det påtvingade äktenskapet blev ett fängelse och Elsies mamma förlät aldrig hennes pappa.

—Från pappas sida fanns det nog kärlek, det såg jag många bevis på. Men tillsammans blev de olyckliga.

Som sladdbarn blev Elsie ensam kvar hos föräldrarna och deras gräl och sura tigande formade livet. I den trånga stugan, där de oftast sov i samma rum, upplevde hon samlivet mellan föräldrarna som något fult och otäckt, som också förmörkade barndomen.

—Pappa arbetade på byggen i Uppsala i veckorna och då sov jag i en pinnsoffa med mamma. Hon sa åt mig att jag skulle skrika och gråta om jag inte fick sova hos henne i soffan på lördagen när pappa kom hem, berättar Elsie.

Så blev det sällan, i stället låg hon i kammardivanen med fingrarna instoppade i öronen och tyckte synd om sin mamma tills flåsningarna och knakandet i kökssoffan tog slut.

—Jag såg aldrig någon ömhet mellan mina föräldrar, aldrig en smekning. Det präglade mig mycket. Men jag ville ändå tro på kärleken, den berusande, fantastiska kärleken som jag läste om i veckotidningarna. Så skulle det bli för mig! Helt annorlunda.

Gifte sig ung

När hon var 16 år blev Elsie himlastormande förälskad i en fem år äldre man. De träffades på ett bönemöte, frälst hade hon blivit redan som tioåring. Han var snygg och charmig med vackra, bruna ögon och de omtumlande känslorna var besvarade.

—Ja, jag fick uppleva en stor förälskelse och det är jag glad över. Men det var inte vägen till lyckan, säger Elsie.

Visst var hon lycklig när hon som 18-åring stod brud i lång, vit hemsydd klänning och med myrtenkrona, men det dröjde inte länge innan hennes unga kärlekslycka gick i kras. Mannen som visade sig ha allvarliga psykiska problem fick ett sammanbrott och togs in för vård. I samband med det blev han av med sitt arbete och tillhörande tjänstebostad. Elsie var gravid och när mannen lämnade sjukhuset som färdigbehandlad fick de flytta hem till hennes föräldrar, de hade ingen annanstans att ta vägen.

—Det var förfärligt svårt alltihop. Men jag kämpade på och höll masken, även inför mina föräldrar. Psykiska problem var inget man pratade om på den tiden, det var lika skamligt som att ha en venerisk sjukdom.

Men skvallret gick på bygden och Elsie fick höra nedsättande kommentarer om maken som ”varit på dårhus”, en bondgubbe tyckte att det var ett ”skräp till karl” hon gift sig med.

Det gick ett antal år, mannen tillfrisknade så småningom, fick nytt jobb och den lilla familjen kunde flytta. Elsie började arbeta på Kungliga Postverket, som Posten hette då.

Äktenskapet dåligt

Hon hade läshuvud och hade som en av en handfull elever från byskolan fått fortsätta på läroverk i Uppsala. Efter realexamen med fint avgångsbetyg funderade hon på att bli småskolelärarinna. Pengar till fortsatta studier fanns inte, skulle hon kanske kunna få låna?

Men när den blivande maken uppgivet förutsatte att hon skulle lämna honom om hon fortsatte studera bestämde hon sig för att avstå. Inte kunde hon svika honom och deras stora kärlek, som var det viktigaste av allt.

Av en slump sökte hon i stället arbete på Posten och nog var det stort och fint för en fattig flicka som egentligen inte borde hoppats på mer än att bli piga. Efter att ha varit hemma under makens sjukdomstid kunde Elsie återgå till arbetet där.

Trots att Elsie och maken så småningom fick det bättre ekonomiskt – han gjorde karriär, blev chef och de kunde bygga hus och åka på semester – blev deras förhållande inte bättre.

—Det fanns en obalans mellan oss. Jag hade fått se honom sjuk och svag och han kunde inte tåla att jag var den starkare av oss. Det klarade han inte av. Han fick ett behov att hävda sig och trycka ner mig.

Det svåra blev dikter

Ett av sätten var att träffa andra kvinnor och när Elsie efter tio års äktenskap fick reda på otroheten som då pågått i ett par år kraschade tillvaron. Hon kunde inte tro att det var sant, mådde fruktansvärt dåligt och ville skiljas.

—Otrohet är ett tillitsbrott. För mig var det värsta lögnerna, de var förödande. Men han bönade och bad att jag skulle ta tillbaka honom. Han lovade att det inte skulle hända igen, jag trodde honom varje gång och förlät honom.

Men otroheten fortsatte och Elsie mådde allt sämre. Hon var olycklig, självförtroendet var i botten och hon kände sig värdelös som kvinna – oattraktiv och oälskad. Hon var ofta sjukskriven och gick på lugnande tabletter.

—Han kunde och ville aldrig prata om våra problem. Vi kunde inte kommunicera över huvud taget.

Det som så småningom hjälpte Elsie var att skriva, att formulera det svåra i äktenskapet och under uppväxten. En bit in på 1970-talet blev orden till dikter.

—Skrivandet var min räddningsplanka, säger Elsie som vid 54 års ålder sa upp sig från Posten och blev författare på heltid.

Hon började också gå i psykoterapi och fick till slut styrkan att bryta upp från det destruktiva äktenskapet. Elsie var en etablerad författare och över 70 år när hon drev igenom skilsmässa.

—De sista sju åren var ett helvete för oss båda. Han pendlade mellan mig och en annan kvinna och varje gång han återvände hem lovade han att nu var det sista utflykten. Det var det inte och till sist gick det inte längre. Jag har aldrig ångrat skilsmässan, men han har sin plats i mitt hjärta. Det finns varken hat eller bitterhet hos mig, bara en stor sorg över att det blev som det blev.

Ny kärlek

Den före detta maken är död sedan några år, ändå var det allra svåraste med att skriva boken att berätta om det olyckliga äktenskapet. Att ge en sann bild, men ändå ta hänsyn till de anhöriga innebar en svår balansgång som höll Elsie vaken många nätter.

—Jag var så rädd för vad de närmaste skulle tycka, men jag har bara fått fin respons och nu känns det skönt att det är gjort.

Sedan åtta år har Elsie en ny och mycket lycklig kärlek i sitt liv, han heter Thore och är hennes trolovade och sambo. Hon kallar honom sin älskade näramänniska och ovärderliga vän och beskriver dem som två delar inom samma hölje, så bra passar de ihop.

—Thore är så klok och ömsint. Han betyder så mycket för mig och jag vet inte hur livet skulle ha varit om han inte hade kommit till mig, säger Elsie och tillägger:

—Tänk att få uppleva en sådan gemenskap på äldre dar. Tänk att det fanns så mycket oförstörd och oförlöst kärlek kvar inom mig. Ja, inom oss båda.

Den gemensamma vardagen är fylld av ömhetsbetygelser – det är viktigt att kramas tycker de båda. Och att skratta.

—Vi har så roligt ihop. Så mycket som jag har skrattat sedan jag träffade Thore har ingen sett mig göra förr. Alla säger att jag är så glad numera. Mitt liv är så bra. Jag fick kämpa länge och till slut kom det bästa.

Elsie och Astrid Lindgren

Så kom titeln på boken – Riktiga Elsie – till:

—När jag hade debuterat som författare började det komma brev från läsarna. Ett vänligt brev var undertecknat Astrid Lindgren. Jag kunde aldrig tro att det var hon, författaren Astrid Lindgren, som hade skrivit till mig, utan trodde att det var någon med samma namn. Det stod en avsändaradress på baksidan av kuvertet och med hjälp av den fick jag veta att det faktiskt var från den riktiga Astrid Lindgren.

Elsie skrev och tackade för de vänliga orden och några dagar senare fick hon svar.

—Brevet inleddes med orden ”Till den riktiga Elsie från den riktiga Astrid!”.

 

Läs mer: 

Författaren Lucy Dillon vill ge hopp

Författaren Kristina Ohlsson räds inte kalla kårar

Håkan Nesser har blivit troende mitt i livet

 

TEXT: ANETTE BÜLOW

FOTO: JENNIFER GLANS OCH PRIVATA


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…