Annons

Annons

Elisabet hittade sin mamma efter 42 år

Redan i tonåren bestämde Elisabet sig för att leta upp sin biologiska mamma i Indien. Men det dröjde ända till förra sommaren innan hon fick napp. Deras första möte i höstas blev mycket känslosamt. – Hon tog min hand och sen släppte hon inte den.

5
Visa bildspel

/
Elisabeth hittade sin mamma efter 42 år
Elisabeth hittade sin mamma efter 42 år
Elisabeth hittade sin mamma efter 42 år
Elisabeth hittade sin mamma efter 42 år
Elisabeth hittade sin mamma efter 42 år
...
Visa mer

 

Hösten 1973 föddes en liten flicka i Indien som fick namnet Nirupa. Hennes pappa hade begått självmord ett par månader tidigare, ovetande om att hans unga hustru var gravid. Den nyblivna änkan som flyttade hem till sin familj hamnade i en svår situation – utan en make skulle hon inte kunna försörja sig själv och sin dotter. Men med ett barn skulle hon knappast hitta en ny man som ville gifta sig med henne. Familjen föreslog att hon skulle lämna bort sin flicka och sa: ”Du är ung och du kan börja om. Du kan gifta om dig och få nya barn.”

Annons

Med tungt hjärta och säkert många tårar lämnade hon dottern på ett barnhem långt från hembyn. Det skulle dröja 42 år tills mor och dotter återsågs.

—Jag klandrar inte min mamma för att hon lämnade bort mig. Jag förstår att hon var tvungen att göra det, säger Elisabet Purve Jorendal, när vi träffas hemma hos henne i Helsingborg.

Hon föddes som Nirupa men fick ett nytt namn, en ny familj och ett nytt land när hon två år och åtta månader gammal adopterades till Sverige. Purve är hennes indiska efternamn som hon lagt till som vuxen.

—Det var egentligen meningen att jag skulle stanna på barnhemmet, men så ändrade sig föreståndaren.

Elisabet växte upp i Ludvika med mamma, pappa, en äldre syster och två äldre bröder.

—Min storasyster var väldigt snäll och blev som en extramamma för mig. Mina bröder gillade sport och vi spelade ofta fotboll.

Men de glada barndomsminnena blandas med en känsla av utanförskap, att inte höra till och passa in.

—Det var inte lätt att komma in i en biologisk familj, de hade ett band som jag inte kunde dela. Jag såg ju så annorlunda ut också, säger Elisabet.

Frågorna malde ständigt

Hon har inga minnen från tiden på barnhemmet i Indien, men har alltid vetat att hon är adopterad. Hon fick också tidigt veta att hennes pappa hade dött innan hon föddes, men visste inte något om orsaken. Under uppväxten undrade hon varför hon hade lämnats bort och vem hennes biologiska föräldrar var. Det var frågor som ständigt malde inom henne.

—När jag var sex år åkte jag och min familj till Indien och besökte barnhemmet. Men då kunde de inte hjälpa oss att kontakta min mamma.

Åren gick och Elisabet fortsatte att fundera över sitt ursprung och sin mamma. Längtan efter henne har alltid varit en del av Elisabets liv.

—Det var nog i tonåren som jag bestämde mig för att leta på allvar.

Genom åren har hon gjort många försök och trots att hon fick reda på namnet på sin mamma kunde hon inte hitta henne. Felaktiga uppgifter ledde till fel spår och stor frustration.

—Indien är ju ett väldigt stort land. Det bor en miljard människor där så det är inte lätt att hitta en person, säger Elisabet.

Förra året hörde hon talas om en organisation i Belgien som hjälper adopterade personer att spåra sina biologiska föräldrar. Hoppet väcktes på nytt hos Elisabet. Samtidigt kändes det nervöst att skicka iväg de uppgifter hon hade, vad skulle det blir för besked den här gången? Skulle hon bli besviken ännu en gång?

—Den åttonde augusti 2015 satt jag vid datorn och var ute på internet när det kom ett mejl där det stod: ”Success! We have found her.” (”Goda framsteg! Vi har hittat henne.”) Sedan fylldes skärmen av bilder på min mamma – och jag bara skrek rakt ut. Det var glädje, det var lättnad… det var overkligt! I alla år hade jag funderat på vem hon var och hur hon såg ut och nu fick jag äntligen veta.

Det var en omtumlande och känslosam upplevelse som blev en milstolpe i livet.

—Det finns ett före och ett efter, som om livet är indelat i två epoker med och utan min biologiska mamma, säger Elisabet.

Hade gift om sig

Hon fick veta att hennes mamma gärna ville träffa henne och att organisationen kunde ordna ett möte mellan dem i Indien. Det hela var dock lite känsligt eftersom mamman som gift om sig och hade en vuxen son och dotter aldrig berättat för sin nya familj om den bortadopterade dottern. Hon var nu änka sedan ett par år och bodde med sin son, svärdotter och barnbarn i en liten by mitt i Indien. Vid besöket kunde Elisabet därför inte presenteras som hennes dotter.

—Jag fick också veta att min mamma var sjuk. Hon har den ärftliga blodsjukdomen talassemi, som jag också har, och var riktigt illa däran. Jag skickade pengar så att hon kunde få en blodtransfusion och sedan medicin. Efteråt fick jag höra att hennes hjärta antagligen inte klarat det om hon inte hade fått hjälp då.

Ödet ville att Elisabet skulle hitta sin mamma och få möjlighet att hjälpa henne när hon behövde det som bäst.

I början av september flög Elisabet till Indien. Därefter följde en lång bilresa ut på den grönskande landsbygden. Resan slutade vid ett enkelt tegelhus. Elisabet klev över tröskeln och på golvet satt hennes mamma.

—Det var som att tiden stod stilla. Vi var så lika att det var skrämmande. Jag som inte varit lik någon kunde nu ser hur lik jag är min mamma. Direkt när jag såg henne kände jag att det fanns ett band mellan oss och det har jag aldrig upplevt tidigare.

Både mor och dotter var tvungna att dölja de starka känslor som mötet innebar för att sonen och hans familj inte skulle få reda på Elisabets identitet.

—Jag höll tillbaka mina tårar och jag märkte att mamma också svalde gråten ett par gånger. Hon hade ju trott att hon aldrig mer skulle få se mig när hon lämnade mig på barnhemmet.

För att Elisabet och hennes mamma skulle få tillbringa tid tillsammans bestämdes det att de skulle besöka moderns släktingar som ju kände till den bortadopterade dottern. Hos dem kunde de vara öppna med sitt släktskap. Det blev en två timmar lång bilresa till moderns bröder.

—När vi satt i bilen tog mamma min hand och höll den sedan hela tiden. Vi var båda tagna av stunden och sa inte så mycket, men jag kände hennes kärlek och när mina tårar började rinna torkade hon dem med kanten på sin sari. Jag älskar min mamma och det är en mycket stark kärlek.

Eftersom mamman inte talar engelska och Elisabet inte kan hennes språk, marathi, fick de samtala via tolk.

—Jag kan ett ord, aii som betyder mamma, och det fick jag kalla henne när sonen inte var med. Det tyckte hon om och det gjorde mig jätteglad.

Elisabet fick veta mer om sin mammas liv från traumat då hennes första make tog livet av sig och hon tvingades lämna bort sin lilla dotter till att hon gifte om sig och fick en dotter som dog och därefter två barn.

—Hon har haft det väldigt tufft och gått igenom mycket. Mamma har jobbat hela livet som jordbrukare och det har varit tungt och slitsamt. Nu är hon 63 år och arbetar fortfarande på åkrarna och det tycker jag inte att hon ska behöva. De är förstås fattiga med våra mått, men har det ändå rätt bra och svälter inte. Jag upplevde min mamma som en stark och lugn kvinna.

Livet är förändrat

Efter en vecka måste Elisabet återvända hem till Helsingborg och arbetet i Pingstkyrkans secondhandaffär där. Nu håller hon kontakt med sin mamma via telefon med hjälp av tolk. Det omvälvande mötet med mamman och släkten har förändrat hennes liv i grunden och hon planerar för nästa resa till Indien.

—Jag vill hjälpa min mamma och göra henne glad och stolt över mig. Jag hoppas att hon en dag ska kunna säga öppet att jag är hennes dotter.

Hon vill också ta kontakt med sin pappas släkt.

—Det var traumatiskt att höra att han tog livet av sig, men jag tänker att min far som var bonde sådde något innan han gick bort som växer och lever än i dag – jag.

Elisabet vill lära sig marathi och till framtidsplanerna hör att flytta till Indien, en affärsidé har tagit form och ska vidareutvecklas.

—Mina rötter finns i Indien och jag vill tillbaka och leva nära min familj och släkt. Jag är förstås präglad av den svenska kulturen och jag vill inte romantisera Indien men det är där jag har min historia och min framtid.

 

Läs mer:

Adopterade Romy har äntligen hittat pusselbiten hon saknat

Inga blev bortlämnad för 1 krona och 75 öre

Min bästis visade sig vara min faster

 

AV ANETTE BÜLOW

FOTO: GUGGE ZELANDER OCH PRIVAT

Läs också:

Dela
(33)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…