Annons

Annons

Elin och Jonas samlar på utrotningshotade lantraser

På Backfors gård utanför Bjurholm  i Västerbotten har familjen Nordlund skapat en fristad för hotade lantraser. Och på köpet blivit nästan självförsörjande.
– Vi hade inte en tanke på att vi skulle kunna försörja oss på gården när vi flyttade hit. Men det går, säger Jonas Nordlund i Hemmets Veckotidning nr 37.

Annons

Det vilar en stillsam atmosfär över gården. Utspridda kring den lilla gården går djuren och betar i sina backiga hagar.
– Varje djur här på gården har ett genintyg som bevis för att det tillhör en utrotningshotad lantras, berättar Jonas Nordlund.
Här finns åtta olika utrotningshotade lantraser, det vill säga djur som var vanliga på småbruken runtom i Sverige förr men som senare ansågs olönsamma för det moderna lantbruket och som därför i det närmaste har försvunnit. I dag räddas raserna kvar tack vare människor som Elin och Jonas och lantrasernas olika intresseföreningar.
– Flera av våra raser har överlevt tack vare att några entusiaster fortsatt avla på dem. När det gäller korna så fick de avla i smyg, berättar Jonas medan vi styr stegen mot kornas hage.

Skälet var att staten styrde aveln för att få fram kor som mjölkade mer, så att småbönderna i sin tur skulle få det bättre.
– Men haken var att de nya koraserna krävde mer och bättre bete, och det var inte alltid som det betet fanns. De små fjällnära korna som vi har här på gården klarar sig på mindre bete än en vanlig ko och de kan leta mat i skogen själva, berättar Jonas.

– Våra kor mjölkar runt tio liter var om dagen utan kalv och två liter när de har kalv. Det är perfekt och räcker till vårt husbehov. Men en modern mjölkbonde skulle nog gråta om kon mjölkade så lite, säger Elin leende och klappar den ena kon på pannan.
Fåren var de första djuren som makarna skaffade – förutom hästarna som Elin hade med sig när de flyttade hit för sex år sedan.
– Skälet till att vi skaffade fåren var att vi ville bli självförsörjande på kött, berättar Jonas.
Elin nickar och fyller i:
– Dagens djurhållning är inte sund. Det är bara ekonomisk vinning som gäller, och hur djuren har det spelar mindre roll. Det är hemskt, sådant kött vill vi inte äta. Men det är inte böndernas fel, de gör ett bra jobb. Men när billigt importkött konkurrerar med svenskt kött får de svårt att göra på något annat sätt.
Elins och Jonas treåriga dotter Wilma, som vant följer med på vandringen runt gården, lämnar oss och springer i väg mot blekingeankorna som kommer vaggande förbi.
– Wilma vet var hennes mat kommer ifrån. Hon är van vid att vara med när vi styckar och tycker inte alls att det är konstigt att vi äter djuren här på gården, berättar Elin.

Ett vågat beslut

Trots att varken Elin eller Jonas är uppvuxna på bondgård tog de steget att flytta ut på landsbygden, till en gård som inte var mycket till gård vid den tiden. Allt som fanns var ett gammalt hus och en nerbrunnen ladugård. Ett ganska vågat beslut för ett så ungt par, kan tyckas. Men Elin och Jonas tycker att allt har gått hur bra som helst sedan flytten för sex år sedan.
– Vi har inte mötts av några negativa reaktioner, tvärtom. Våra familjer har stöttat oss och hjälpt oss med allt från barnpassning till byggnationer, berättar Elin med sonen Emil, 8 månader på armen.
I dag har gården ett stall med beboeligt loft, en mysig gårdsbutik och flera små djurhus runtom på gården. Och bostadshuset är renoverat och hemtrevligt.
– Vi har byggt allteftersom utan att känna någon stress. Det är ju så här vi vill leva och bo, då är det inget som känns jobbigt, säger Elin och fortsätter:
– Tanken när vi flyttade hit var att vi inte skulle dra på oss en massa lån och bli beroende av stora inkomster. Därför har vi byggt så billigt vi bara har kunnat och vi har gjort det mesta själva.

Målsättningen är att familjen ska klara sig utan allt för stora utgifter. På så vis behöver de inte bli så beroende av pengar. De pengar som gården generar kommer från de åtta hästarna. Vintertid håller Elin ridskola fyra kvällar i veckan, sommartid går hästarna på turridning och ridläger.
– I stället för att ha var sitt vanligt åtta till fem-jobb och slita på gården på kvällar och helger kan vi i stället jobba här tillsammans. Och vi kan vara tillsammans med barnen hela dagarna. Vi trivs väldigt bra med vårt liv! säger Jonas.

Läs hela artikeln i veckans nummer!

Foto: Patrick Trägårdh

 

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…