Annons

Annons

Fatime blev bortgift som 13-åring!

Dela
(0)

Som flicka blev Fatime bortgift och fastnade i ett äktenskap präglat av isolering, ångest och misshandel. I dag är hon en självförsörjande kvinna full av framtidshopp för sig och sina fem döttrar. Men vägen dit har varit både lång och svår… 

Annons

Livet har inte alltid gått varsamt fram med Fatime Asanovic, 40 år.
Hon och hennes nio syskon växte upp i en liten by i dagens Serbien. Pappan var musiker och spelade ibland på bröllop, och mamman odlade det hon kunde så att familjen skulle få mat. Men pengar var något man sällan såg till.
– Speciellt svårt var det att få tag på kläder. Jag minns hur jag åtta år gammal tog en utsliten tröja och gjorde om till underbyxor så att mina småsystrar skulle ha något att ha på sig under klänningarna. Tre av mina bröder gick i skolan, men vi sex flickor och vår yngste bror fick stanna hemma eftersom det inte fanns möjlighet, berättar Fatime.
Pappan ångrade sig
En morgon hörde Fatime hur föräldrarna pratade lågmält medan mamman gjorde upp eld i spisen. Fatime knep ihop ögonen och låtsades sova men hon förstod att samtalet handlade om henne. Kvällen innan hade pappan kommit hem berusad med en tjock bunt pengar i näven. Han hade fått dem av en man, Marko, som ville gifta sig med Fatime. Pappan ångrade sig djupt och cyklade i väg för att lämna tillbaka pengarna.
När familjen satt och åt frukost kom Marko och slängde pengarna på bordet. ”Jag vill ha min fru!” ”Jag vet inte vad jag gjorde i går men min dotter är bara tretton år. Du kan inte gifta dig med henne”, svarade pappan.
– Jag storgrät. Jag minns att jag spottade ut maten jag hade i munnen och ropade: ”Har jag gjort något fel pappa? Jag älskar dig, jag vill inte att mitt liv ska bli så här.”
Markos far, som väntat utanför, kom in med en dragen pistol som han riktade mot Fatimes far. ”Välj: din dotter eller ditt huvud.” ”Ta mitt huvud, jag gjorde fel”, svarade pappan. ”Det gör inget pappa, jag ska gifta mig med honom”, ropade Fatime. Hon följde gråtande med de två männen bort från föräldrarna. Hon gick som hon satt vid köksbordet: barfota i linne och kjol. Och väldigt rädd…
– På natten ville Marko – som var 20 år – vara nära mig men hans pappa förbjöd honom. Först skulle vi vara gifta. Så jag fick en klänning, Marko fick en vit kostym och vi gifte oss. På bröllopsnatten sa Marko att jag skulle klä av mig. ”Vi måste visa att du är oskuld.” Jag förstod inte vad han pratade om och jag ville inte ta av mig naken men han sa bara ”tänk på din pappas huvud”. Då la jag mig ner och sa: ”Gör vad du vill. Du vet att jag inte älskar dig.” Mina bröst hade precis börjat växa. Det gjorde så ont!
Två dagar efter bröllopet började misshandeln. Paret bodde med Markos föräldrar och den mesta av brutaliteten stod Marko och svärmodern för, berättar Fatime. Fortfarande hör hon dåligt på vänster öra efter en sprucken trumhinna och vid ena armbågen syns ett svart märke efter en kniv.
Hennes första barn, en dödfödd pojke, förlöstes med kejsarsnitt. Då hade Fatime ännu inte fyllt 14 år. Några år senare kom dottern Kristina som nu är 22 år. I dag finns också systrarna Rahela 20 år, Sabrina 18 år, Fatima 16 år och Markina 13 år.
Hoppades på annorlunda liv
Så bröt Balkankriget ut. Markos ene bror hade flytt till Sverige och det bestämdes att Marko, Fatime och nyfödda Kristina skulle följa efter. Året var 1991 och Fatime visste inte ens var Sverige låg.
– Jag hade ju aldrig rest någonstans. Men vi kom till Malmö och där väntade Markos bror. Dagen efter gick vi till polisen och hamnade i Göteborg för utredning. Sedan kom vi till Säffle där vi fick en lägenhet.
Fatime fick inte gå ut och hon hade inga pengar. Hon fick inte heller ha någon kontakt med sina föräldrar, så hon visste inte om de levde eller om de hade dött i kriget. Hon levde ett isolerat liv och den enda svenska hon kom i kontakt med var den via tv:n.
Fatime hade hoppats att livet skulle bli annorlunda i Sverige – men misshandeln fortsatte.
– Ibland slog han barnen med en livrem men jag försökte skydda dem så gott jag kunde med min kropp. Vissa dagar undrade jag varför jag levde. Jag pratade ofta med Gud som var den ende jag kunde tala med då jag var inlåst. Jag var dessutom gravid med tvillingar.
Marko jobbade med att köra pallar på ett företag. En dag då han som vanligt gett sig i väg tidigt på morgonen ringde det på dörren. Utanför stod flera poliser och en präst. ”Kan vi komma in?” frågade de.
– ”Javisst”, sa jag. ”Jag ska bara stänga av spisen. Min man kommer hem snart och ska ha lunch.” Vi satte oss. De frågade hur långt gången min graviditet var och jag svarade att jag snart var i sjunde månaden. Så berättade de att min man varit med om en olycka på arbetsplatsen och omkommit. Jag förstod inte orden och sa: ”Vi måste åka till honom på sjukhuset.” En polis sa: ”Nej, du förstår inte. Han lever inte längre.” Jag grät och höll för öronen. ”Varför ljuger ni? Jag vill att ni ska gå, min man kommer snart.” ”Nej, lilla vän, din man kommer aldrig tillbaka.”
Fatime svimmade och föll över ett marmorbord. I fallet slog hon sig så svårt att det ena fostret dog. Men den 3 januari år 2000 föddes lilla Markina. Fatime var plötsligt ensam med en nyfödd bebis plus ytterligare fyra barn mellan två och åtta år gamla. Dessutom saknade hon både utbildning och svenskkunskaper.
Svärmor kom till Sverige. ”Du är ung”, sa hon. ”Och min son är död. Jag har tre söner till. Jag vill att tre av dina flickor ska växa upp hos dem.”
– Jag sa: ”Ingen rör mina barn. Jag är deras mamma och nu ska jag vara deras pappa också.” Barnen var viktigast och jag har klarat det utan hjälp. Men pressen och hoten mot oss blev till slut så stora att vi fick skyddade identiteter och nytt boende i Skåne.
Mödosamt fortsatte livet och Fatime letade sig ut i samhället. Hon och barnen levde på änkepension och barnbidrag och barnen var med henne överallt. Att handla mat blev en hel expedition! De tre minsta fick sitta i barnvagnen och två gick bredvid. I botten av vagnen la hon tunga varor som mjöl och mjölk. Resten av inköpen lastade hon runt sina axlar i en egen konstruktion med tre paket fram på var axel, tre bak.
Fatime längtade efter ett tryggt boende till sig och familjen. Så en dag utföll en försäkring från mannens arbete. Plötsligt hade hon 300 000 kronor på kontot!
– Jag hade sett en bild på internet på ett hus i värmländska Degerfors. Jag kunde inte läsa så jag gick till biblioteket och de hjälpte mig att skriva ut sidan. Jag ringde till mäklaren som förstod att jag skulle kunna betala huset kontant med mina pengar. En morgon satte jag mig ner med flickorna. ”Vad tycker ni, ska vi ha ett hus?” ”Ja, det vill vi, men hur ska vi betala?” ”Mamma har pengar.”
Återförenades med föräldrarna
I februari 2007 kunde Fatime låsa upp dörren till sitt alldeles egna hus. Hon var lycklig. I sju år har hon murat, fällt träd och huggit ved. Just nu byter hon ut alla fönster. Barnen är väldigt stolta över sin mamma, inte minst sedan hon fått sitt första jobb som städerska och sedan hon har börjat plugga. Hon utbildar sig hos Eductus i Karlskoga och hoppar snabbt uppåt i klasserna.
– När alla barn var så stora att de klarade sig själva gick jag till arbetsförmedlingen och i juni förra året kunde jag äntligen uppfylla min dröm och börja studera. Då var jag 39 år. Vad jag jobbar med spelar ingen roll, bara jag tjänar egna pengar och har ett eget liv. Jag vill inte ha någon ny man. Jag peppar mina flickor att studera, att skaffa eget och att klara sig själva. Jag kan tycka synd om Marko som dog när han bara var 35 år men det finns inget hos honom jag saknar. Jag har fått allt jag önskar. Jag är stark och nu har jag arbetskamrater att ta en kopp kaffe med. Dessutom har jag fått många vänner och fyra av mina barn bor fortfarande hemma, så det är fullt upp!
Föräldrarna då, hur gick det med dem? Efter Markos död reste Fatime och flickorna till Serbien med buss. När de kom gående längs gatan vid föräldrarnas hus sa hon till barnen ”där borta bor mormor och morfar, spring dit”. När hon själv kom fram såg hon sin pappa stå i trädgården. Han kände inte igen henne. ”Vem är du?” ”Det är jag, Fatime.” Han började gråta och sprang mot henne medan mamman, som stod bredvid, rasade ihop. ”Men vilka är barnen?” ”De är era barnbarn.”
– ”Lova mig att aldrig gifta dig igen”, sa pappa. ”Gör vad du vill och träffa vem du vill, men gift dig inte. Jag gjorde fel.”

Gilla Hemmets på Facebook

AV MARIE SKOGLUND
FOTO: JAN OSCARSSON


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…