Annons

Annons

Efter olyckan är lille Thim Maries bästa medicin

Marie satt i olycksbussen som med full fart kraschade in i en bro i Köpenhamn. Hon överlevde, men insåg att skadorna gjorde att kroppen inte skulle klara att bära det barn hon och maken Patrik så hett längtade efter. Men deras kärleksbarn fanns ju redan – någon helt annanstans i världen…

6
Visa bildspel

/
Efter olyckan är lille Thim Maries bästa medicin
Efter olyckan är lille Thim Maries bästa medicin
Efter olyckan är lille Thim Maries bästa medicin
Efter olyckan är lille Thim Maries bästa medicin
Efter olyckan är lille Thim Maries bästa medicin
Efter olyckan är lille Thim Maries bästa medicin
...
Visa mer

Stämningen var på topp, gänget med mässdeltagare från Malmös restaurangvärld hade haft en kanondag och satt nu på bussen på väg mot middagen i Köpenhamns centrum. Någon halade fram en flaska gammeldansk och lät den gå runt. Skämten och skratten haglade, alla var glada.

Annons

Marie Quick satt på sätet längst fram på bussens andra våning. Från sin plats hade hon fritt synfält framåt och reagerade därför när bussen i hög fart körde förbi en skylt som varnade för låg bro.

Borde vi inte ha svängt av här? tänkte hon för sig själv. Sedan blev hon avbruten i sina tankar.

—Jag såg bron på håll och insåg direkt vad som var på väg att hända. Allt gick så fort, jag hann bara skrika rakt ut. Men det var förstås för sent.

Med full kraft kraschade överdelen av bussen in i bron. Marie minns ännu varenda detalj från olyckan. Lukterna, skriken, förvirringen.

—Jag kommer aldrig att glömma det där ljudet av metall som böjs och glas som krossas. Det var ett hemskt ljud, en enorm smäll, och sedan blev allt tyst.

Till sin förvåning insåg Marie att hon var vid liv. Bussens tak hade böjts ner och slagit henne till marken med full kraft. Hon hade ont i hela överkroppen, benen kunde hon inte känna över huvud taget. Glassplitter hade fastnat på flera ställen i huvudet och blodet rann nedför hennes ansikte.

Men hon levde.

Hemma i Malmö satt sambon Patrik och kollade på de lokala tv-nyheterna och fick höra om olyckan i Köpenhamn med flera skadade restauranganställda från Sverige. Två personer var döda och över 20 svårt skadade, berättade nyhetsreportern. Patrik anade genast att det värsta hade inträffat. Och han fick sina farhågor besannade.

—Man fick inte se några ansikten men jag kände igen Maries kläder när ambulanspersonalen bar iväg henne på en bår. Jag ringde genast Maries far och bror och slängde mig sedan i bilen, berättar Patrik.

Ett par timmar senare stegade han in på Maries sjukrum på lasarettet. Lättad över att hon levde, men samtidigt chockad över hennes tillstånd.

—Hon var sig lik och kunde till och med kosta på sig ett och annat skämt. Men jag förstod att hon var allvarligt skadad och det är klart att vi var oroliga över vad som skulle hända, berättar Patrik.

Marie hade krossat en nackkota och allvarligt skadat fem av sina ryggkotor. Dessutom hade hon flera knäckta revben och sår från glassplitter över hela kroppen. Och värst av allt – hon var förlamad från halsen och neråt.

Men läkarna sa redan från början att det kunde vara fråga om en tillfällig förlamning som lägger sig efter en tid. Och mycket riktigt, två dygn efter olyckan kom känseln och rörelseförmågan tillbaka.

Insåg inte följderna

Efter några dygn på Rikshospitalet i Köpenhamn transporterades Marie till sjukhuset i Malmö. De första dagarnas akutvård övergick till rehabilitering och Marie kände tillförsikt inför framtiden.

—Det var en väldigt allvarlig olycka och jag tänkte mycket på de som hade dödats och skadats. Men där och då insåg jag nog inte vilka följderna skulle bli för mig själv. Jag kände mig stark och var fast övertygad om att jag snart skulle vara tillbaka på jobbet. Allt skulle bli precis som vanligt, berättar Marie.

Så blev det inte.

Vägen tillbaka blev längre och svårare än hon någonsin hade kunnat föreställa sig. Och helt återställd kommer hon aldrig att bli, det kan hon konstatera så här efter 15 år. I dag är hon 44 år. Hon har kämpat hårt och flera gånger försökt återgå i arbete, men smärtorna har satt stopp. Marie älskade sitt jobb som kock och sörjer den alltför tidiga pensioneringen. Men hon vägrar låta sig nedslås av den motgången.

—Jag är trasig i kroppen, men frisk som en nötkärna i själen. Jag har en fantastisk familj, en underbar man och otroliga vänner som har hjälpt och stöttat mig hela vägen. Det gör ont 24 timmar om dygnet, det har det gjort ända sedan den dagen, men jag försöker att inte gnälla, jag vill inte bli bitter, det är inte en väg jag vill gå, säger Marie.

—Jag äter smärtstillande medicin konstant, men försöker ändå hitta en balans. Man måste ju ha ett liv också. Den bästa medicinen är ändå att umgås med människor som jag tycker om och gör mig glad. Då glömmer jag att det gör ont.

Patrik är förstås den som betytt allra mest. De träffades 1998 när de var kollegor på en restaurang i Malmö och flyttade ihop kort därpå. Ganska snart kom tankarna på att bilda familj, men så inträffade olyckan och alla framtidsplaner fick skjutas upp.

Läkarna avrådde

Det skulle dröja fyra år innan Patrik och Marie kände sig mogna att börja diskutera familjens framtid igen. Längtan efter ett barn växte sig stark.

Men Marie, som är multisjuk och bland annat lider av diabetes, var från början tveksam till att skaffa ett biologiskt barn. Skadorna efter olyckan gjorde att hennes tvekan blev ännu starkare.

—Jag funderade mycket på det här med att ge vidare mina taskiga gener till ett barn. Sen var jag förstås orolig över att utsätta min redan sjuka och skadade kropp för ansträngningen att bära ett barn i nio månader och läkarna avrådde oss. Vi bestämde oss ändå för att försöka, men när vi inte lyckades bli med barn efter 1,5 år så satt vi ner en kväll och pratade. Det visade sig att vi båda två hade funderat på att adoptera, berättar Marie.

När väl beslutet var fattat kändes det som den mest naturliga saken i världen. Omedelbart inledde Patrik och Marie den tids- och energikrävande processen att bli adoptivföräldrar.

På grund av Maries sjukdom var antalet länder begränsat, men efter några veckors intensivt tankearbete valde de Kina. Samtidigt bestämde de sig för att sätta upp sig på en ”special needs”-lista, det vill säga att de också kunde tänka sig att ta hand om ett barn med någon form av handikapp.

Det skulle dröja drygt tre år av utredningar, utbildningar och beslut innan det en dag ringde i telefonen hemma hos familjen Quick.

—Det var från adoptionsbyrån och vi hade ju haft jättemycket kontakt så jag babblade på och trodde bara att det handlade om att fylla i ännu en blankett eller något. Men hon avbröt mig och sa: Marie, det är det samtalet. Ni har fått ett barn.

—Den känslan alltså… Det var magiskt. Medan vi fortfarande talade i telefonen mejlade hon över ett fotografi. Jag kommer aldrig att glömma känslan när jag fick upp bilden på skärmen, berättar Marie.

På fotografiet satt en liten pojke, knappt ett år gammal. Den var tagen på det barnhem dit han hade kommit efter att ha övergivits av sina biologiska föräldrar. Han tittar rakt in i kameran med ett par intensivt mörka ögon.

—Det där är vår kille, tänkte jag direkt, berättar Marie.

Det efterföljande samtalet till Patrik, som befann sig på jobbet, bestod till största delen av hulkanden, skratt och små glädjetjut. Allt i ett enda överväldigande lyckokaos.

—Jag trodde att hon hade ramlat och slagit sig, minns Patrik och skrattar.

Thim hade fötts med dubbel läpp-, käk- och gomspalt, ett handikapp som hade inneburit stora svårigheter i Kina på det sociala planet, men också på grund av svårigheten att få ett jobb.

Nu väntade i stället en framtid i Sverige där han skulle få all den hjälp av sjukvården som han behövde.

Släppte inte taget

Några veckor efter det fantastiska telefonsamtalet bjöd Patrik och Marie släkt och vänner på barnkalas. Thim fyllde ett och trots att födelsedagsbarnet fortfarande var kvar på barnhemmet i Kina bjöds det på både tårta, kakor och kaffe i familjen Quicks villa i Höör.

Thims foto stod i ena änden av bordet.

Han var efterlängtad.

Några veckor senare stod Patrik och Marie i en stekhet liten lägenhet i sexmiljonersstaden Kunming i Yunnan-provinsen och väntade på sitt barn. De hade flugit ner ett par dagar tidigare och nu skulle det äntligen hända. Tre års väntan var över. Men hur skulle Thim reagera på sina nya föräldrar? Och hur skulle de själva reagera?

Efter några minuter öppnades dörren och en kvinna med ett litet barn på armen steg in i lägenheten. Hon gick genast fram till Patrik och sträckte över Thim som utan att tveka klamrade sig fast vid sin pappa. Hårt och utan minsta ansats till att släppa taget.

—De två har hängt ihop sedan dess, säger Marie med ett leende.

När alla papper var undertecknade och kvinnan från barnhemmet bad om att få en avskedskram vägrade Thim att släppa taget om sin mamma och pappa.

De nyblivna föräldrarna kunde lägga all oro över ettåringens reaktion åt sidan. Han hade uppenbarligen bestämt sig.

I dag är Thim åtta och är som åttaåringar är mest. Sprallig, nyfiken – och inte så lite förtjust i att bli fotograferad! Hans läpp-, käk- och gomspalt har opererats flera gånger och ytterligare några operationer väntar längre fram.

Då och då frågar han om Kina, nyfiken på sitt ursprung som alla barn. Patrik och Marie svarar precis som det är: Att han levde sitt första år på ett barnhem i Kina och att de reste dit för att hämta hem honom.

Det finns inget att dölja. Inget att förtiga.

Ett barn utan hem och ett hem utan barn. Ibland är livet inte mer komplicerat än så.

 

Text: Jakob Hydén Foto: Jakob Hydén, privata, Patrick Persson

LÄS MER:

Jakten på Joannas syster tog en oväntad vändning

Åsa kämpade i många år för att bli mamma

Kungahusets pastor lämnades bort av sin mamma

Läs också:

Dela
(37)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…