Annons

Annons

Efter lögner och svek: Nu är mamma min bästa vän

Efter föräldrarnas 
skilsmässa bodde Elise kvar hos sin pappa. 
Hon utsattes för våld och sexuella övergrepp som hennes undergivna 
mamma valde att blunda för. Först efter flera år kunde mor och dotter mötas – och förlåta 
varandra...

Dela
(0)

mamma-dotter

Efter år av motsättningar och förnekelse kunde Elise och hennes mamma Elisabeth med professionell terapi finna en väg tillbaka till varandra.

 

Elisabeth gifte sig med Tomas 1971 och fick två döttrar. Från början var allt kärleksfullt och fint i deras relation, men efter ett par år rann kärleken ut i sanden.

– Tomas var ganska dominant och det fick mig att bli tyst, att aldrig argumentera emot. Jag fogade mig, berättar Elisabeth, i dag 69 år.
Efter tolv år ville han separera.

Annons

– Jag flyttade ut, och efter bara två veckor flyttade en ny kvinna in i vår lägenhet. Jag kände mig oerhört sviken, säger Elisabeth.

Flickorna var små, och Elise, som var fyra år, ville bo kvar hos pappa. Men livet hemma hos pappa och hans nya familj blev inte alls vad hon hoppats på. En pappa som ofta pratade illa om hennes mamma.

– Mamma var dum, sa han. Jag trodde på det, berättar Elise, i dag 37 år.

Hon minns sin barndom som en tid av ständig rädsla.

– Pappa kunde plötsligt utan förvarning slå oss. Han slog med knuten näve, och jag fick många fläskläppar under min uppväxt. Det kunde handla om att jag inte kallade hans nya kvinna för mamma, att jag käftat emot eller inte ätit upp allt på tallriken. Om han inte var hemma så
berättade hans kvinna att jag inte uppfört mig och så fick jag stryk när han kom hem.

Systrarna var hos sin mamma varannan helg, och Elise berättade för henne att
pappan slog dem. Men effekten blev inte alls vad hon hade hoppats på.

– Nej, jag kunde inte ta in det, berättar Elisabeth. Det är förfärligt, men jag kunde inte det. Min överlevnadsstrategi har alltid varit att stoppa huvudet i sanden och blunda.

Allt jobbigt tegs ihjäl
Hon är själv uppvuxen i ett hem där allt som var jobbigt tegs ihjäl. Elisabeth hade inte fått något språk för att hävda sina egna behov och rättigheter. Därför kunde hon inte hävda någon annans heller.

– Det var förstås också därför det var så lätt för Tomas att kuva mig. Själv var jag ju nästan ingen alls. Flickorna hade sagt att de fick stryk men jag kunde inte ta det till mig, och några märken efter slag såg jag aldrig. De här åren har en dimma över sig, jag kunde helt enkelt inte ta in hur de hade det, än mindre göra något åt det. Jag har lidit så fruktansvärt av det,
 säger Elisabeth.

Förutom att Elise fick stryk hos sin pappa utsattes hon för sexuella övergrepp från det att hon var nio år.

– Jag minns en gång på landet när jag badat och han sa att jag snart var lovligt byte eftersom jag hade fått hår där nere. Jag blev så djupt generad. Rätt som det var kunde han klämma på mina bröst inför folk och skratta. Det var kränkande, jag skämdes så starkt! Snart blev det
värre: han tyckte att jag skulle smeka mig själv när han tittade på. I den här stilen fortsatte det, men jag har förträngt det mesta. Jag fick skam inympad i mig, en skam för den jag var, berättar Elise.

Elisabeth fick inget veta, inte förrän flickorna var över tjugo.

– Då blev jag så förbannad, men någonstans inom mig visste jag nog om det.
Elise anklagade mig för att inte bry mig. Visst brydde jag mig men jag kunde inte ta in det, och jag rannsakade varken mig själv eller Tomas. Jag har egentligen aldrig anklagat honom för det – det som var gjort gick inte att göra ogjort. Att bråka är inte min natur. Men visst grämer jag mig över att jag inte var starkare och stod upp bättre för dem. Det är hemskt att gräma sig, jag får det aldrig ur mitt sinne. Jag var så svag. Jag valde att bara se det som var bra, det var ett sätt att överleva.

Varannan helg var Elise hos sin mamma och Elise utnyttjade henne efter bästa förmåga.

– Jag hade en enorm vrede inom mig för att hon var så passiv. Och hon kunde inte stå emot när jag tjatade om något jag
ville ha, jag tjatade tills hon kapitulerade. Det gjorde hon alltid.

De bodde på en plats där alla kände alla men det var ingen som reagerade, för allt var så välordnat på utsidan. Både Tomas och hans nya fru var väldigt trevliga och framstod som lyckade. Ingen såg hur det egentligen stod till hemma hos familjen.

– Grannarna såg nog men de ville väl inte lägga sig i, och i skolan var lärarna också passiva. Jag har alltid varit öppen med hur det var, men ingen gjorde något. Jag bet ihop och trodde att livet skulle vara så här, säger Elise uppgivet.

Ständiga bråk
När hon var 14 år blev hon skickad till skolan med 40 graders feber av pappans fru.

– Sedan flyttade jag hem till Elisabeth men det var jobbigt, för vi bråkade jämt. Min besvikelse tog aldrig slut och jag
fortsatte att anklaga henne och ta ut hela min frustration på henne.

Elisabeth jobbade heltid och mer än så, och hemma var det ständiga bråk för att hon inte förmådde bemöta Elise.

– Jag orkade helt enkelt inte med
alla försök till konfrontationer som alltid slutade med att hon slängde igen dörren till sitt rum. Alla anklagelser rann liksom bara av mig eftersom jag förträngt det som hänt. Jag blev som en gås, allt rann av mig, säger Elisabeth.

– Det enda jag ville egentligen var ju att få upprättelse, att få veta att jag betydde något för mamma, säger Elise.

När hon var 21 fick hon ett jobb som au pair i USA under ett år, men blev hemkallad efter tre månader.

– De sociala myndigheterna hade startat en utredning om vad som egentligen hände bakom den tjusiga fasaden, och mina två småsystrar – som pappa och hans nya hade ihop – hade blivit omhändertagna. Jag var tvungen att vara med på möten. De hade inget att gå på och pappa blev inte polisanmäld. För tre år sedan dog han.

För utredningen var det avgörande att
Elise skulle göra en polisanmälan eftersom de andras upplevelser var preskriberade.

– Men jag gjorde det inte, och faktiskt så minns jag inte varför. Jag hade inte så mycket minnen då, de har kommit tillbaka när jag gick i terapi långt senare.

Försökte ta sitt liv
Efter socialutredningen föll Elises tillvaro ihop och hon försökte ta sitt liv.

– Allt var som ett enda stort sår och jag
orkade inte längre. Efteråt, när jag låg på sjukhuset, var mamma ständigt vid min sida och sedan fick jag flytta hem till henne, säger hon och tar sin mamma i handen.

– Det var fruktansvärt när Elise inte ville leva längre. Någon kraft vaknade i mig och jag blev som en urmoder som skyddade min unge. Jag tog semester så att jag kunde vara hos Elise så mycket som hon ville.

– Det var lite ovant för mig, säger Elise, för jag var ju så irriterad på henne också. Jag ville bara ge upp, men hon gav mig kämparvilja. Det var som om jag äntligen fått en mamma, hon var plötsligt väldigt stark och stod pall, säger Elise och ler.

I svagheten möttes mamma och dotter, och Elisabeth säger att det inte bara var Elise som fått en mamma.

– Jag fick en dotter också. Jag hade nog trott att jag hade redan hade det. Men det var fel. Vi var tvungna att nå en botten för att kunna mötas bortom alla lögner och svek.

Elise hade fortsatt kontakt med psykiatrin, fick diagnosen borderline personlighetsstörning och gick i terapi.

– Efter att jag fått diagnosen var det som om jag började på en ny bok i mitt liv. Jag som alltid haft det tufft fick vara med om harmoni, värme och kärlek.

Elise hjälpte till
För fyra år sedan började Elisabeth och
Elise förlåta varandra, och som alltid är förståelse en bra början på förlåtelse.

– Genom att Elise blev utredd förstår jag henne bättre. Jag inser nu varför hon var krävande: hennes omständigheter var förtvivlande. Hon var ju kvävd, helt enkelt!

– Visst har du varit en struts, men en söt struts, säger Elise och tittar varmt på sin mamma.

Elisabeths egen uppväxt hade gjort henne livrädd för konflikter.

– Jag var så osäker på mig själv, så rädd att hävda min rätt, och genom mitt äktenskap fortsatte barndomens rädsla. Elise har hjälpt till att frigöra mig. Hon är det bästa som har hänt mig! Under alla år hade jag
hållit allt inom mig, så min läkning började när vi kom till att prata med varandra utan masker.

Elise förstod hur hennes mamma blivit så svag och otydlig, att hon bara tagit emot all skit och gått vidare.

– När jag insåg det kunde jag släppa mina anklagelser. Visserligen gick jag ju i professionell terapi, men den bästa terapin är de förlösande samtalen med mamma. Vi har pratat nätterna igenom, hon har varit öppen och bekräftat mig. Jag känner verkligen hur mycket hon älskar mig.

– I och med diagnosen började jag också frigöra mig från mamma, se henne som en människa och stå på egna ben. Vi har sagt förlåt till varandra, gråtit och kramats så många gånger. Det har helat och läkt oss båda två. I dag är vi bästa vänner och mina vänner är riktigt avundsjuka på mammas och min relation.

Elise och hennes syster är också goda vänner och ses ofta.

 

Vad innebär 
diagnosen borderline?

● Borderline betyder gränslinje. 
Om man har en emotionellt instabil 
personlighetsstörning har man ofta 
problem med snabba känslomässiga svängningar. Det skapar framför allt svårigheter i nära relationer. I samband med stress eller kriser kan en person med emotionellt instabil personlighetsstörning reagera med raseri eller ångest med starka självdestruktiva inslag.
● Det är inte klarlagt varför man får en personlighetsstörning, men det finns teorier om att det dels beror på en 
medfödd känslomässig sårbarhet, 
dels på förhållanden i uppväxten. Om man som barn inte får bekräftelse och förståelse för sina egna känslo-
uttryck kan det leda till att man som vuxen får svårt att hantera känslor.

Källa: Vårdguiden 1177

 

Läs mer: 

Magdalenas familj blev dömd till livslångt arbetsläger

Noras hund hjälper henne klara livet

Magnus son blev bara 3 år

 

TEXT: Kicki Biärsjö

Foto: Theresia Kölin


Läs mer om:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…