Annons

Annons

Efter 32 år fick vår kärlek en ny chans!

Dela
(0)

Anna-Lena Brundin ♥ Jan Sigurd = SANT!

Första gången de möttes var på ett torg i Lund på 70-talet. Ett tjockt lager vitt smink täckte Anna-Lenas ansikte där hon stod, mitt på torget och gjorde en mim-föreställning för alla som ville titta på.

Annons

– Jag tyckte hon var duktig och jättesöt. Några kvällar senare såg jag henne på en bar och gick fram för att ge henne beröm. I min värld var Bröderna Marx, Chaplin och Helan & Halvan mina största hjältar. Plötsligt hör jag mig själv säga: ”Du är så lik Helan!” Jag såg för ett ögonblick hur Anna-Lenas ansiktsuttryck förbyttes i fasa. Ett ganska tragikomiskt minne – speciellt eftersom jag inte hade en aning om att Anna-Lena led av ätstörningar, säger Jan i Hemmets Veckotidning nr 4.
– Vår kärlekshistoria är så full av förvecklingar och så full av symbolik att om den gjorts som teaterpjäs skulle den bli avfärdad som icke trovärdig. För ovanpå allting så svimmar hon i mina armar! Anna-Lena är två decimeter kortare än mig, och när hon med sitt låga blodtryck stått bakåtlutad med huvudet i två timmar tappar hon plötsligt syretillförseln till hjärnan och svimmar. Ambulansen fick hämta henne, medvetslös. Vad jag gjorde? Jag var man, jag tog en ny öl, säger Jan.
De var ett udda par från början. Jan beskriver sig som ett typiskt lärarbarn, 23 år och student. Anna-Lena var 19 år, sommarjobbade på Systembolaget och drömde om att ta sig in på Scenskolan.

Några kvällar efter svimningsanfallet möttes Anna-Lena och Jan på puben igen. Och deras första träff på egen hand skedde i Landskrona. De skulle gå på teater och se Den inbillade sjuke, men när föreställningen var inställd – ironiskt nog på grund av sjukdom! – hamnade de i stället på den folktomma stranden.
– Anna-Lena var som en mussla. När jag föreslog att vi skulle bada antydde hon att det var för höga vågor. Jag blev besviken, det kändes som att bada ihop var ett naturligt sätt att komma varandra nära. Men sen fick jag ändå min chans. Vi gick till ett vattentorn. Dörren var olåst och via hissen kunde vi ta oss högst upp till en terrass där vi kunde beundra utsikten över Öresund. Det var nu eller aldrig: Jag lutade mig över Anna-Lena och kysste henne. Och det var den mest romantiska kyss som jag någonsin upplevt, det var som två saftiga melonhalvor som möttes, säger Jan.
De fick en sommar ihop. När hösten kom flyttade Jan till Stockholm för att studera på Dramatiska institutet. Anna-Lena tog tåget upp för att hälsa på.
Då gjorde Jan slut.
– Jag sa att jag behövde ”kontemplation”. Jag behövde fundera på framtiden och vad jag kände inför vårt förhållande, säger Jan.
Med Jans randiga seglartröja i packningen satte sig Anna-Lena på tåget och åkte tillbaka hem till Skåne.
– Först förstod jag nog inte ens ordet, ”kontemplation”. Jag kände mig så dumpad. Det gjorde fruktansvärt ont. Det allra värsta var att jag inte fått visa vem jag var, att jag inte vågat släppa min blyghet. Allt jag sagt hade jag vägt på en våg, för att inte framstå som dum. Det hade förstås med mina ätstörningar att göra också, att jag inte kände mig bekväm i min egen kropp, säger Anna-Lena.

Jan var länge osäker på om han tagit rätt beslut.
– Jag var en osäker pojke, som alla andra män är i den åldern. Jag var rastlös och visste inte vad jag ville med mitt liv. Men jag tror inte att vi kunde gjort något annorlunda. Tre och ett halvt års ålderskillnad är mycket när man är ung. Anna-Lena var för blyg. Vi kom inte tillräckligt nära varandra för att kunna bygga ett riktigt förhållande, säger Jan.

Trots det abrupta och sorgliga slutet på kärlekshistorien höll de ändå kontakten. Anna-Lena gifte sig och fick två barn, bonusdottern Alexandra och sonen Torsten, i dag 22 år. Jan fick fyra barn. Anna-Lena blev rikskänd som ståuppkomiker, författare och skådespelare. Jan syntes också i tv, hade ett nära samarbete med Monica Zetterlund, skrev böcker och ledde skrivarkurser. Jan använde kyssen i vattentornet i en bok, Anna-Lena bar Jans seglartröja på omslaget till en av sina böcker.
– Våra karriärer gick parallellt. Ibland uppträdde jag efter Jan, eller på samma ställe dagen före eller efter. Vi skrev i samma gästböcker. Våra affischer satt bredvid varandra. Vi hördes av någon gång per år, och ibland hälsade vi på hos varandras familjer, säger Anna-Lena.
En gång när Anna-Lena ringer upp Jan är han mer jäktad än vanligt. Han är på väg till flygplatsen och taxin står och väntar.
– Anna-Lena säger att hon skrivit ”en sak” och undrar om hon får använda mitt riktiga namn. Jag frågar om det funkar med John eller Johnny, men Anna-Lena förklarar att alla andra fått behålla sina riktiga namn. Det blir mest trovärdigt. Eftersom taxin tutar säger jag okej, säger Jan.

Ett halvår senare kliver han in i en bokhandel hemma i Malmö och hittar ”Nej tack, jag åt nyss”.
– När jag vänder på boken står det: Det här är kärlekshistorien mellan Anna-Lena och Jan. Jag blir helt paff! Jag trodde att hon skulle nämna mig på några rader. I stället hade hon skrivit hela vår kärlekshistoria, och om sina ätstörningar som jag inte haft en aning om! Men när jag sedan läste boken blev jag glad, för det fanns ingen revanschkänsla i det hon skrev. Det var en bra beskrivning av oss, även om jag inte helt kände igen mig. Anna-Lena hade aldrig förstått att jag också bar på en osäkerhet den där sommaren. Hon framställde mig som en ganska ”happy go lucky” kille som hade det väl förspänt. Men det var jag inte. Jag var en grubblare med mitt eget mörker, säger Jan.
För två år sedan fick Anna-Lena och Jan än en gång uppträda efter varandra. Anna-Lena och hennes mamma satt i publiken på Humorfestivalen i Lund när Jan spelade med ett countryband.
– När jag sen pratade med Anna-Lena slog det mig att hon sjungit in en countryskiva. Jag frågade om hon ville göra något ihop med mig, och det ville hon gärna, säger Jan.
Det blev startskottet för Lösa tyglar, den countryföreställning som Anna-Lena och Jan fortfarande turnerar med. De spelar ett kärlekspar som har ett band ihop och luftar sina frustrationer och tillkortakommanden i sångtexterna.

Eftersom Anna-Lena bodde i Stockholm och Jan i Malmö mejlade de manuset mellan sig. De hade mycket att bearbeta. Jan hade mist sin far. Anna-Lena sörjde att barnen flyttat hemifrån och att hon hade kommit i klimakteriet. Dessutom hade hon bestämt sig för att bryta upp efter 25 års äktenskap. När manuset var färdigt upptäckte de att de hade kommit varandra nära – för nära för att kunna fortsätta utan varandra.
– Vi kom till den punkt där det inte fanns någon återvändo. Det gick inte att köra föreställningen utan att vara ett par. Antingen fortsatte vi som ett par, eller så fick vi lägga ner hela showen, säger Anna-Lena.
I höstas flyttade Anna-Lena till Malmö, en flytt hon kanske gjort även om inte Jan kommit in i bilden. Pengarna hon fick för sin skrivarlya i Paris räckte till en övernattningslägenhet med vidunderlig utsikt över Öresund.
– Ibland när vi handlar söndagsstek ihop kan jag stanna upp och tänka: Vad gör vi här? Sigge och jag, hur gick det till? Det är som om vi hamnat i den där reklamfilmen för pensionssparande där man ser sig själv trettio år framåt i tiden. Det känns väldigt komiskt, för det var verkligen, verkligen slut mellan Sigge och mig. Vi nådde inte varandra.
Det är som om ödet spelat dem ett spratt, säger Jan.
– Vi ser det inte som några förlorade år. Vi har haft ett bra liv på var sitt håll. Men vi är också ett bevis på att man utvecklas som människa, att en heltokig mesallians några år senare kan bli en ”match made in heaven”. Det här har gett mig en lektion i hur det är att vara människa och vad livet och kärleken kan göra med oss. Tro aldrig att det finns någon rak räls in i framtiden – runt nästa krök kan det kliva på en människa du inte sett på trettio år…

Text: Maria Svemark

Foto: Gugge Zelander

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…