Annons

Annons

Efter 30 år lämnade Eva klostret och mötte kärleken

Som nunna i ett karmelitkloster levde Eva en enkel och inrutad tillvaro utan kontakt med omvärlden. Men så en dag väcktes tanken: Skulle hon lämna allt för ett vanligt liv?

Dela
(0)

7
Visa bildspel

/
Efter 30 år lämnade nunnan Eva klostret och fann kärleken
Efter 30 år lämnade nunnan Eva klostret och fann kärleken
Efter 30 år lämnade nunnan Eva klostret och fann kärleken
Efter 30 år lämnade nunnan Eva klostret och fann kärleken
Efter 30 år lämnade nunnan Eva klostret och fann kärleken
Efter 30 år lämnade nunnan Eva klostret och fann kärleken
Efter 30 år lämnade nunnan Eva klostret och fann kärleken
...
Visa mer


Det var sommar och eftermiddag när Eva Wrige Larsen första gången tänkte den otänkbara tanken. Hon stod i dörröppningen till klostrets sällskapsrum med handen på dörrhandtaget och plötsligt fanns den bara där:

Annons

Tänk om jag skulle lämna klosterlivet.

Det svindlade. Visst hade hon någon gång tvivlat – vem gör inte det? Visst hade hon ibland funderat över sitt val att bli nunna och visst hade hon ibland saknat stranden och fjällen, fantiserat om att resa, gå på kafé, bjuda vänner på middag. Att möta livet.

Men aldrig så här. Aldrig på riktigt.

—Den där tanken blev början på en process som slutade med att jag lämnade klosterlivet efter mer än 30 år. Det var svårt eftersom jag orsakade många människor sorg och besvikelse, men på ett annat plan var det enkelt. Jag visste att det var rätt beslut.

Det har gått 12 år sedan den där dagen då Eva steg ut genom klosterporten för sista gången. Vi sitter vid köksbordet i en liten villa i Frederikssund i Danmark och äter tebirkes. Eva skrattar ofta, men hon kan också bli sammanbitet allvarlig när hon försöker förklara hur hon har känt eller tänkt i olika sammanhang. Hon säger själv att hon lever ett enkelt liv, men kontrasten mot det liv hon lämnade bakom sig är ändå extrem.

Som nunna i karmelitklostret i skånska Glumslöv levde hon ett spartanskt och isolerat liv präglat av bön och fasta rutiner. Där fanns varken tv, radio eller datorer. Kontakten med omvärlden var minimal. Samtal mellan systrarna var inte tillåtna, bortsett från två pratstunder per dag.

Eva saknar inte klosterlivet. Men hon har heller aldrig ångrat det beslut hon fattade som 19-åring.

—Jag tänker med glädje tillbaka på livet i klostret, på mina vänner där, på gemenskapen och på den inre resa i människosjälens djup som jag fick uppleva under de åren. Jag ser det som en fantastisk skatt som jag alltid bär med mig. De där åren gjorde mig till den jag är.

Grubblade mycket

Eva föddes 1954 och växte upp i Västerås med mamma, pappa och två syskon. Uppväxten beskriver hon som väldigt trygg och fylld av kärlek och omtanke. Men precis som sin pappa var Eva redan som ung en sökare, något som blev allt tydligare ju äldre hon blev.

—När jag kom upp i tonåren kände jag en stor tomhet inom mig, jag mådde dåligt och hade ångest. Jag grubblade på de stora frågorna, livet och döden, men kunde inte hitta några svar. Jag sökte mig till hippierörelsen, studerade olika österländska religioner, var med i FNL-rörelsen och hängde i marxistkretsar, men kände hela tiden att det måste finnas något mer, berättar Eva.

En dag kom en grupp kristna hippier som kallade sig Jesusfolket till Västerås, och till sin egen stora förvåning kände Eva för första gången att hon hade hittat något som stillade hennes inre oro.

—Jag hade ju alltid känt en tomhet inför allt konventionellt och traditionellt och hade aldrig kunnat föreställa mig att kyrkan skulle vara något för mig. Men i den kristna gemenskapen fanns ett socialt engagemang för de svaga i samhället och det var något jag hade fått med mig från barndomen, det var viktigt. Samtidigt fanns där en stillhet och eftertanke som jag tyckte var fantastisk.

Eva hängav sig alltmer åt kyrkan och de människor hon träffade där. Hon flyttade in i ett kristet kollektiv utanför Västerås och började studera gamla kristna skrifter. Så småningom väcktes hennes nyfikenhet för en uråldrig katolsk orden som heter Karmeliterna och som driver ett nunnekloster i Glumslöv utanför Helsingborg.

—Det fanns något i deras hållning som lockade mig. Det fanns ett mått av mystik som verkligen tog tag och jag blev alltmer fascinerad och ville veta mer, berättar hon.

Successivt väcktes tanken på att bli en nunna och i februari 1974 reste Eva till Skåne och besökte klostret för första gången. Fem månader senare konverterade hon till katolicismen och ytterligare ett par månader senare gick hon i kloster.

Hennes föräldrar var inte överlyckliga över beslutet. Att den 19-åriga dottern valde att hänge sig åt Gud kunde de hantera, men vetskapen om att de inte skulle kunna träffas mer än sporadiskt var svårare. För Eva var det trots allt ett enkelt beslut. Hon har alltid varit bestämd av sig och aldrig tvekat inför att gå sin egen väg.

Men den första tiden i klostret blev tuff.

—Den allra första dagen var det som att någon hade dragit ner en svart rullgardin för mitt ansikte. ”Vad gör jag här?” tänkte jag. Jag antar att det blev en sorts kulturchock för mig och det kanske inte är så konstigt. Samtidigt kände jag en övertygelse om att jag hade hittat rätt. Här fanns en miljö och ett sammanhang där människor kunde hjälpa mig att hitta det jag letade efter.

Rädd, rastlös och orolig

De runt 20 nunnorna i klostret levde ett inrutat liv. Varje dag såg likadan ut. Gudstjänst, mässa, meditation, arbete i trädgården, gemensamma måltider. Alltid i stillhet och tystnad. De enda gångerna under dygnet man samtalade med varandra var vid någon av de båda timslånga pratstunderna.

För en utomstående förefaller livet i klostret vara monotont och isolerat, men så upplevdes det aldrig av Eva.

—Under mina år där genomgick jag en fantastisk inre resa. När jag bestämde mig för att gå i kloster var jag rädd, rastlös och orolig och samtidigt kände jag en stark längtan efter att finna svar på de stora frågorna om livet och om människosjälen. Jag fick möjlighet att konfrontera livets mörker och mina egna skuggsidor, och fick göra det i en miljö där det fanns förståelse. Det var en befrielse.

Med åren blev livet i klostret också lättare. Eva fick bland annat undervisningsuppgifter och så småningom utsågs hon till priorinna, det vill säga ledare för hela klostret.

Men så kom då den där otänkbara tanken sommaren 2004. Eva uttrycker det själv som att kampen var över. Men det var en lång process innan hon hade fattat beslutet om att utträda och innan hon formellt kunde befrias från sina klosterlöften.

Vid den tidpunkten levde hon i ett kloster i Danmark och efter att ha funderat, diskuterat och bearbetat saken lämnade hon slutligen klosterlivet julen 2004.

—Där stod jag utan utbildning, utan bostad, utan arbete och utan kontakter.

Hon fick plats på ett boende för hemlösa och levde på socialbidrag innan hon efter ett par månader fick jobb på ett dagis.

Allt var nytt, allt var annorlunda. Det var inte alltid lätt, men hon njöt av sitt nya liv.

—Jag bestämde mig för att ta alla de ovana vardagligheterna med humor. Jag minns till exempel när jag gick på kafé och skulle välja en kaka. Jag blev helt ställd, jag hade inte gjort ett sådant val på 30 år. Likadant i affären när man skulle välja mellan 20 olika sorters kaffe eller sköljmedel. Jag visste inte hur man skulle göra!

Fann kärleken

Men det handlade förstås inte bara om Evas ovana vid livet utanför klostermurarna. Samhället hade hunnit förändrats mycket mellan 1974 och 2004.

—Det var mycket som hade blivit bättre men också mycket som hade blivit sämre. En sak som slog mig väldigt tydligt var att det hade blivit ett sånt enormt fokus på pengar. Överallt pratades det om räntor och aktier. Jag kan känna en djup sorg över att vi människor så mycket räknas som konsumenter och att ekonomisk tillväxt har en så stor plats i samhället och politiken.

2008, fyra år efter att hon hade lämnat klostret, arbetade Eva som städerska på ett äldreboende utanför Köpenhamn. Till äldreboendet kom med jämna mellanrum en man för att träffa de boende och till en början sa han och Eva bara hej. Men efter några gånger började de prata och fann att de drogs till varandra.

—Jag tror att jag alltid har haft någon sorts längtan efter kärlek i en parrelation, att få visa min kärlek på det sättet. Att i min ålder få hitta någon och uppleva, det är ju helt fantastiskt. Det trodde jag aldrig skulle hända!

—Jag fann en själsfrände i Thomas. Vi har samma syn på samhället och det sociala ansvar vi människor har för varandra. Vi har en gemensam andlig inställning och vi vill båda stå lite utanför de trender som så ofta får styra människors liv. Allt detta gjorde mötet med Thomas till en gåva som jag är tacksam att få uppleva.

Eva och Thomas har hängt ihop sedan dess och 2010 gifte de sig.

Eva är fortfarande troende katolik, men går inte längre regelbundet på gudstjänster. Kyrkan har för många ”färdiga paketlösningar”, säger hon. Däremot ägnar hon sig mycket åt andliga samtal och meditation.

Hon jobbar halvtid som undersköterska, håller en del föreläsningar och skriver dessutom på en bok om sitt liv. Även om hon inte är helt bekväm med att tala om sig själv så har hon också insett att hennes erfarenheter är unika och kan vara värdefulla för andra att ta del av.

—Jag är ledsen över att mina val ibland har sårat personer som jag älskar, men jag är också stolt över att jag har valt min egen väg i livet. I dag är jag inte längre rädd för mörkret, jag har accepterat livets villkor och mina egna begränsningar. Det har gett mig en frihet och en inre ro.

 

Text: Jakob Hydén Foto: Jakob Hydén, privata

LÄS MER:

Kärleken gjorde Anna-Lena till högerextremist

Christina växte upp som gatubarn i Sao Paolo

Lina var fånge i en pojkes kropp


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…