Annons

Annons

Dungs drömmar har gått i uppfyllelse i Sverige

Dela
(0)

Hon förlorade ett ben och skadade svårt sin ena arm under Vietnamkriget som tog hennes brors liv 1972. Åren därefter blev svåra – tills Dung Nguyen kom till Sverige för tretton år sedan. I Hemmets Veckotidning nr 27 berättar hon hur hennes  drömmar äntligen gått i uppfyllelse…

Annons

 

När de första amerikanska planen kom sprang alla barnen ut på gården. De hade aldrig sett något så spännande och räknade dem ett efter ett.
– Men sen svängde planen ut över hamnen och kom tillbaka för att släppa sina bomber. Det exploderade överallt och vi såg människor och djur dö runtomkring oss. Vår granne skrek att vi skulle springa in och lägga oss under sängen. När jag vaknade till vände jag mig mot min bror som låg intill. Han andades fortfarande men jag förstod att han var döende för han hade en stor skada i huvudet. Själv kände jag ingenting annat än att jag var trött, varm och så väldigt törstig. Men någon sa: ”Ger ni henne något att dricka dör hon!”
Klockan var elva den 16 april 1972 och Dung (uttalas Zunn) Nguyen var nio år. Vid bombningen förlorade hon höger ben, och vänster arm blev svårt brännskadad. Hon kan bara använda tummen och pekfingret, de andra fingrarna är frusna i ett böjt tillstånd.
Tårarna kommer då och då under berättelsen.
– Någon satte ett enkelt förband och bar ut mig till gatan där vi väntade länge i hopp om att det skulle komma en ambulans, säger Dung. Jag kände inte att min ena fot bara hängde i en slamsa. Till slut stannade en lastbil och körde mig till sjukhuset och det första de gjorde var att raka av mig håret. Sen tog de bort mitt ben vid knäet för här gällde det bara att rädda folk till livet. Jag var sövd under operationen men sen vaknade jag med en fruktansvärd smärta och hade feber, frös och kunde inte äta. Jag var alldeles ensam och varje sekund längtade jag bara hem till mamma och pappa.
Men ingen kom för att hälsa på henne. Dung kände det som om ingen letade efter henne eller brydde sig om henne. Varför kom inte hennes föräldrar? Kanske hade bomberna dödat hela hennes familj? Kanske var hon verkligen helt ensam i världen?
Dung visste då inte att hennes mamma och pappa förtvivlat letade dag och natt efter sin dotter. Avstånden var långa men hennes pappa gick och cyklade miltals varje dag till alla sjukhus han hört talas om. Han vände på alla döda på gatorna för att se om det var hans lilla flicka…
Men så en dag en månad senare fick hon plötsligt se sin pappa och en bror komma emot henne.
– Allt kom ut och jag bara grät och grät.
Så småningom kunde lilla Dung åka hem. Hon fick en krycka med sig.
– Jag hoppade mest på ett ben, jag ramlade ofta och de andra barnen skrattade och hånade mig. Det blev särskilt svårt när jag kom i tonåren och ville vara söt. Men som det var gick jag aldrig ut.
I dag är Dung 50 år och har bott i Sverige i tretton år. I hennes ateljé hänger rader av bröllopsklänningar och festblåsor i siden som väntar på att bli provade. Ofta kommer kunderna med bara en bild från någon tidning och sen får Dung fundera ut hur hon ska få till det.
Hennes son Tung, kallad Henrik, är 19 år och har just tagit studenten i Helsingborg.
– Han hjälper mig med allt, säger Dung. Sprättar, städar, lagar mat. Annars skulle det inte gå.
Dung Nguyen föddes 1963 i den stora hamnstaden Haiphong nära Hanoi i Nordvietnam – ett tacksamt mål för bombattacker från amerikanska plan. Dung var ett av sju syskon och det var fattigt. Pappa arbetade som rallare och var sällan hemma och mamma var sjuklig men arbetade på risfälten så mycket hon orkade. Barnen måste klara sig själva. Lilla Dung tog hand om två yngre syskon och var bara elva år när hennes mamma dog. Då blev svälten än svårare.
– Vi var alltid hungriga, oftast var vårt enda mål mat lite ris på eftermiddagen efter skolan. Och i många år blev jag skräckslagen när det kom plan. Ska jag dö nu, tänkte jag.
Dung hoppade fram med sin krycka i nio år. Det var inte förrän hon var 18 år som hon fick en enkel protes, egentligen bara en pinne med ett fäste för stumpen.
– Men jag var så stolt när jag gick ut, även om stumpen skavde och blödde.
Nu blev hennes nya dröm att få en protes som passade – och hade en fot.
– Tänk att kunna ha riktiga byxor och sandaler som de andra flickorna…
Förutom att sköta skolan och småsyskonen planterade Dung grönsaker i farmors trädgård och började brodera och virka för att få in lite pengar. Passade hon sin farbrors barn fick hon mat. När Dung gått ut skolan gav hon sig av och började arbeta på allvar. Att klara sig själv är en röd tråd som löper genom hennes liv.
– I ett och ett halvt år åkte jag runt till fiskare och lagade deras garn. Då fick jag både mat och en liten slant, säger Dung.
Hon drömde om att bli sömmerska och sparade pengar för att gå i lära.
– Jag stannade i två veckor, sen trodde jag att jag var fullärd. Jag insåg inte att alla kroppar är olika…
Men hon lärde sig snabbt, lånade sin grannes symaskin och öppnade en sömmerskeateljé i ett litet hus 1986, där hon och senare även Tung bodde. Det var bara 16 kvadratmeter, med tunna väggar och plasttak. Det var nära att ramla ihop när det stormade.
– Jag arbetade alltid och sov på sybordet med tygrullarna omkring mig.
Hon var deprimerad och ensam och vägde endast 38 kilo.
– Jag var bara skinn och ben.
Efter ett kort förhållande föddes lille Tung 1994. Han var efterlängtad och hon månade om honom.
– Jag var lycklig över min lille pojke men samtidigt oroade jag mig, för han var ofta sjuk. Han fick ofta feber eftersom det var så kallt. Vi fick sova med kläderna på. Och jag stod hela dagarna vid sybordet, min stump blev inflammerad och jag hade så ont i benet på nätterna. Ingen kan förstå hur det var, säger Dung och tårarna kommer.
Vid den här tiden hade Dungs bror flytt, först till Hongkong och sedan till Frankrike där han träffade en svensk kvinna och flyttade till Sverige. Dung sparade pengar för att kunna hälsa på och år 2000 kom hon hit. Av en slump träffade hon en vän till brodern och blev förälskad.
– Det var äkta kärlek, för första gången i mitt liv, säger Dung.
När Dung fått visum gifte de två sig. Och 2004 fick hon en ordentlig protes med fot.
– Jag kunde köpa skor och gå med klänning. Jag var så lycklig!
På helgerna sjöng Dung karaoke, det roligaste hon vet.
– Men kärleken var inte lätt. Ett enda ord kan göra ont i hjärtat och det passade inte mig att vara hemmafru. Jag måste få arbeta och ha egna pengar, annars blir jag deprimerad och kan inte sova.

Nu hade Dung tur. Genom en bekant fick hon kontakt med en kvinna som hade syateljé i fiskeläget Råå i Helsingborgs utkant. Dung fick en provanställning och snart blev hon fast anställd.
– Jag satt mest i källaren och sydde för jag kunde bara ja och nej på svenska.
Men efter fyra år fick Dung hjälp med att överta butiken. Nu var hon tvungen att lära sig språket.
– Jag lyssnade mycket och efter ett tag kom språket av sig självt. Förut var jag så rädd när telefonen ringde men nu kan jag svara och förstå. Och kunderna är i mitt hjärta, jag gör allt för att de ska bli nöjda.
För fyra år sen reste Dung tillbaka till Vietnam. Men bara på besök.
– Jag skulle aldrig flytta från Sverige, även om mina släktingar och vänner klagade över att de inte kunde hitta en bra sömmerska i Haiphong nu för tiden…
I sommar kommer Dungs pappa hit. Han brukade säga till sin dotter: ”Du har bara ett ben men du står som en med två!”
– Han är 80 år och min bror har köpt en säng till honom så han ska få det bekvämt. Jag tror att han ska bli stolt!
För fem år sedan träffade hon en ny man, särbon Roger.
– Han bor i närheten och kom in som kund. Vi började prata och så blev det kärlek. Han är snäll, tog hand om sin mamma när hon blev gammal och krasslig.
Dung och hennes son har flyttat från Ängelholm till Råå och bor alldeles nära ateljén.
– Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle få det så här bra i mitt liv, säger Dung. Man betalar skatt men får så mycket tillbaka. Tung har fått studera och vi har en lägenhet i ett vackert fiskeläge – vad mer kan jag begära? Ibland kommer mina kunder till affären med blommor och jag blir så glad när jag gjort något bra. Det är inte konstigt att jag älskar Sverige. Jag hade otur när jag var liten men nu har jag tur!

Vietnamn – ett krigshärjat land
Huvudstad: Hanoi.
Statsskick: Republik och kommunistisk diktatur. Omfattande fängslande av oliktänkande, avsaknad av mänskliga rättigheter, tryck- och yttrandefrihet.
Folkmängd: 89 miljoner invånare (2012).
Religion: Buddism, katolicism.
Klimat: Vietnam har väldigt olika klimat beroende på var i landet du befinner dig.
Ekonomi: Landet har öppnat sig utåt vilket gett omfattande turism och utländska affärsetableringar. Små inhemska privata affärsrörelser tillåts.
Flera generationer av Dungs familj i Vietnam har minnen av krig med olika stormakter inblandade: Frankrike, Japan och USA.
– Den japanska ockupationen under andra världskriget var värst. Många dog av umbäranden, svält och våld, säger Dung.
När fransmännen lämnade Vietnam 1954 delades landet i Nord- och Sydvietnam genom en demarkationslinje längs 17:e breddgraden, med kommunisterna som tog kontroll i norr. USA kom att involvera sig mer och mer i Vietnam för att motverka ett kommunistiskt maktövertagande av hela landet. 1975 slutade USA:s Vietnamkrig med nordvietnamesisk seger och landets återförening under kommunistiskt styre.

Text: Anncy Göranson

Foto: Gugge Zelander

 

 

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…