Annons

Annons

Det svåraste med att vara glutenintolerant är att folk inte förstår!

 

Albin, Klara och lilla Alicia älskar att baka med farmor Bodil Rosberg, 66. Kakorna är glutenfria, för Bodil har celiaki och tål inte vanligt mjöl.
– Det tog lång tid innan läkarna förstod vad mina diffusa problem egentligen berodde på, säger hon i Hemmets Veckotidning nr 49.

Annons

Som så många andra nyblivna pensionärer ser Bodil i Lund fram emot att få tid över till nya intressen. Men oron över att vara till besvär bland nya vänner gnager.

– När jag säger att jag inte tål gluten möts jag ofta av suckar, speciellt från min egen generation, säger Bodil.
Bodil hade fyllt 50 när hon fick veta att hon hade celiaki, glutenintolerans. När hon av misstag får i sig vete, korn och råg kan det ta en vecka innan den sugande värken i magen försvinner.
– Senast det hände hade en cateringfirma råkat lägga bulgur i min lunch. Efter två timmar började jag må väldigt illa och kunde sen inte äta och dricka. Jag brukar förklara det som att gluten ger mig ett brännsår i tunntarmen. Trots att det inte finns gluten i nästa portion mat kommer såret att bli irriterat varje gång jag äter, säger Bodil.
Bodil tror att hon varit glutenintolerant hela livet. Redan när hon var barn reagerade skolläkaren på att Bodil hade putande mage. Efter en gallstensoperation 1989 började hon på egen hand se över sin kost och slutade dricka kaffe. Ett tag trodde hon att ägg var boven – hon fick alltid en molande värk mitt i magen när hon ätit pannkakor med sina två söner.
– I samma veva drabbades jag av salmonella efter en semesterresa i Spanien. Jag hade problem med magen i flera år innan en läkare anade den riktiga orsaken bakom diarréerna, säger Bodil.
Ärftligheten spelar stor roll.
– Jag brukar tänka på min farmor, denna lilla späda kvinna som ofta fick gå och lägga sig efter att hon ätit. Men generna är inte hela förklaringen. I Sverige är celiaki vanligare än i länder där invånarna äter mer bröd bakat på majsmjöl. Sen tror jag att det måste någonting extra till, som en livskris eller sjukdom, som salmonellan i mitt fall. I Celiakiföreningen ser vi många kvinnor som får sin diagnos i 50-årsåldern, en tid då kroppen förändras. Många har varit nedstämda, vilket man naturligtvis blir ifall kroppen inte får tillräckligt med näring. Jag kunde också känna mig deppig – men det trodde jag berodde på klimakteriet, säger Bodil.

Bodil bor i Lund och arbetade tidigare som biomedicinsk analytiker på universitetet. Hon är ordförande i Lundabygdens celiakiförening.
– Barnfamiljerna får ofta det stöd de behöver, medan vi som är 50 till 70 år lämnas utan uppföljning inom vården. Dessutom tillhör vi en generation som inte är lika van vid att söka information på nätet. Det är inte lätt att börja baka glutenfritt, men med tiden hittar man mixer och recept som fungerar alldeles utmärkt. Jag har alltid filmjölkslimpa i frysen och bakar ett knäckebröd som är väldigt gott till en bit ost, säger Bodil.
Albin, 5, och Klara, 3 år, älskar att vara med när farmor bakar.
– Det svåraste med att vara glutenintolerant är när jag inte får förståelse – när det ska bjudas eller beställas mat och ingen ens frågar efter allergier eller liknande. Men jag har tvingat mig själv att tänka att jag inte är besvärlig bara för min egen del, jag gör det för föreningens och för barnens skull. Man är inte besvärlig om man arbetar för framtiden och kämpar för att alla ska få må bra.

Text: Maria Svemark

Foto: Gugge Zelander

Vill du veta mer?  I veckans nummer berättar forskaren Susanne Roos också om  varför det är viktigt att inte äta glutenfritt utan att först få en diagnos. Se även celiaki.se och Hemmets Julblogg där det bakas glutenfritt!

 

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…