Annons

Annons

Det har varit det svåraste året i mitt liv

Marita föll på dansgolvet och fick åka akut till sjukhus. Det blev början på det värsta året i hennes liv. Det var tur att jag inte visste vad som komma skulle, skriver hon.

Dela
(0)

Det svåraste året i mitt liv

 

En söndag förra våren var jag och min man ute och dansade på ett trevligt dansställe som vi brukar besöka. Vi älskar att dansa båda två och hade som vanligt trevligt där.

Men den här söndagen förändrades mitt liv totalt. Det var tur att jag inte visste vad som komma skulle…

Annons

När dansen började igen efter fikapausen och jag bara hade tagit fem sex danssteg kände jag att ett ben kom mellan mina bakifrån och jag föll baklänges med min man över mig. Jag slog bakhuvudet i golvet och ryggen small till så att det hördes på andra sidan dansgolvet och allt stannade upp.

Jag hade så ont att jag inte kunde resa mig upp och min man och två vänner fick bära mig till en stol. De ringde efter en ambulans, men det tog sådan tid och jag hade så ont så de tog ut mig till vår egen bil och körde till akuten på närmaste sjukhus.

När vi kom fram hade jag så ont i ryggen att min man och våra vänner inte kunde få ut mig ur bilen. Med mångas hjälp och smärtstillande kunde jag efter lång tid till slut flyttas över på en bår och en nackkrage sattes på.

Inne på akuten klipptes kläderna av mig och sedan skickades jag på röntgen. Den visade inga frakturer i ryggen eller skallen, det var smällen mot kotorna i ryggen och nacken som orsakade smärtan. Däremot syntes en svullnad på bukspottkörteln, knutor på livmodern och en förtjockning i tarmen på höger sida.

—Det här måste kollas upp, sa läkaren som skrev remisser till mitt sjukhus hemmavid.

Du måste köra mig till akuten

Först kollades bukspottkörteln noga, men det fanns inget där. Knutorna på livmodern avskrevs som muskelknutor. Det var två glädjande besked och sedan var det bara tarmen kvar.

Jag skulle bli inlagd på sjukhuset och sövas för att läkaren skulle kunna titta i tarmen. Morgonen innan inläggningen hade jag väldigt ont i magen. När jag hade ätit blev det ännu värre. Jag åt ändå lite till på eftermiddagen för sedan skulle jag inte få äta förrän dagen efter.

Magsmärtorna blev bara värre och värre så jag ringde till sjukhuset och frågade vad jag skulle göra. Sköterskan jag talade med sa att jag skulle börja dricka laxermedlet som jag skulle ta innan undersökningen. Jag skulle dricka fyra liter på fyra timmar.

Jag började dricka, men mådde bara ännu sämre. När jag hade druckit två liter och det inte hade hänt något på två timmar förstod jag att något måste vara fel. Det var som att hela magsystemet hade stannat av och jag hade så ont i magen.

—Du måste köra mig till akuten, sa jag till min man klockan sex på kvällen.

På sjukhuset röntgades jag och det visade sig att tarmen var så utspänd på höger sida att den var större än en knytnäve. Läkaren visste inte vad det berodde på och jag skickades med ambulans till ett större sjukhus sju mil bort. Jag fick smärtlindring hela natten eftersom jag hade så ont.

Hade jag kommit till himlen?

Nästa kväll opererades jag akut då det inte gick att undersöka mig. Läkaren kunde inte ge mig något besked om vad som orsakade smärtan och visste inte vad de skulle hitta i magen och tarmen vid operationen.

Halv två på natten vaknade jag med slangar och dropp. Jag hade inte det minsta ont och frågade sköterskan om jag hade kommit till himmelriket. Det kändes så otroligt skönt efter de hemska smärtorna jag hade haft innan. Jag fick veta att jag hade en morfinpump direkt in i ryggmärgen så därför var jag smärtfri.

Jag kände på magen för att känna om det fanns någon stomipåse där men det gjorde det inte.

På dagen kom sedan läkaren och berättade att de hade opererat bort två tumörer som hade täppt till tarmen, så att den var på väg att spricka. Halva tjocktarmen hade tagits bort och den resterande delen hade kopplats ihop med tunntarmen. Han undrade om jag hade några frågor men jag kände mig helt nollställd och fattade inte att det rörde mig.

Jag fick stanna en vecka på sjukhuset och tycker att personalen där var helt fantastisk. Det tog sedan tre månader för mig att känna mig någorlunda bra igen. Jag kunde inte längre äta allt som jag kunde innan, men det kan jag leva med.

Jag har börjat mitt andra liv

När jag var på återbesök på sjukhuset fick jag besked om att tumörerna inte hade spridit sig så jag slapp cellgifter. Efter ytterligare ett halvår togs några polyper bort från tarmen under narkos, men inte heller de innehöll cancerceller. Det var en jobbig operation och det tog åtta veckor innan jag repade mig efter den. Nu tar jag prover var sjätte månad och ska kollas fem år framåt.

Jag är så tacksam att jag har klarat mig så bra. Jag hade verkligen tur att cancern inte hade spridit sig, att tarmen inte sprack och att jag slapp stomipåse. Det känns som att jag har börjat mitt andra liv och jag känner att jag inte längre är samma person som innan.

Jag har sorterat bort en del människor i min omgivning, som jag trodde var mina vänner men insett att så inte var fallet. Nu vill jag lämna allt det svåra med oro och bekymmer bakom mig. Jag är mycket tillsammans med mina två underbara barnbarn, som ger mig så mycket kärlek. Jag tar långa promenader vid havet och jag och min man är ute och dansar igen.

Mannen som slog omkull mig på dansgolvet gav sig aldrig till känna, men jag skulle vilja tacka honom för mitt liv. Det finns en mening med allt.

Marita

Läs mer

Operationen var livsfarlig – men jag var tvungen att ta chansen

Efter operationen var smärtan borta

Efter hjärtoperationen har jag lättare att visa mina känslor

 


Läs mer om:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…