Annons

Annons

Det är Kristin som är Stockholmssyndromet

I fem fasansfulla dygn fruktade Kristin att hon och kollegorna skulle skjutas ihjäl under Norrmalmstorgsdramat. När hon fick veta att Clark Olofsson var på väg blev hon ännu räddare. Men Clark tog henne under sina vingars beskydd...

Dela
(0)

6
Visa bildspel

/
Det är Kristin som är Stockholmssyndromet
Det är Kristin som är Stockholmssyndromet
Det är Kristin som är Stockholmssyndromet
Det är Kristin som är Stockholmssyndromet
Det är Kristin som är Stockholmssyndromet
Det är Kristin som är Stockholmssyndromet
...
Visa mer

 

Tre unga bankkassörskor, Kristin, Birgitta och Elisabeth, och en manlig kassör, Sven, befann sig inne på Kreditbanken på Norrmalmstorg den där ödesdigra augustidagen 1973. Bankrånaren Janne Olsson stormade in, sköt vilt omkring sig och tog den vettskrämda personalen som gisslan. Kristin Enmark var 23 år och de fem fruktansvärda dygnen som Norrmalmstorgsdramat varade kom att förändra hennes liv för alltid.

Annons

Under de drygt 40 år som förflutit har Kristin levt ett liv i relativ anonymitet. Få har känt till att det är om henne man myntat uttrycket Stockholmssyndromet, det vill säga när en gisslan inleder en relation med kidnapparen och ser polisen som det yttre hotet.

—Professorn i psykiatri, Nils Bejerot, ville få det till att jag och Clark hade ett kärleksförhållande under tiden jag var gisslan. Men det var taget helt ur luften. Ett syndrom innebär att man är sjuk, vilket jag inte alls var. Mitt agerande inne i banken var ren överlevnadsstrategi. Sanningen är att Clark beskyddade mig och jag kände mig trygg med honom. Mer var det inte. Det var långt senare som vi inledde en kärleksrelation, berättar Kristin, som fyllt 65 år, och som nyligen gett ut boken Jag blev Stockholmssyndromet – Valvet, föraktet och mitt kärleksförhållande med Clark Olofsson.

—Visst såg han bra ut, som en blandning av Che Guevara och Jesus, men det var inget jag reflekterade över då, säger Kristin.

Livrädd

När hon tagits som gisslan och fick reda på vem som var på väg till Kreditbanken från Norrköpingsanstalten blev hon först livrädd.

—Jag hade ju hört talas om honom, och det var inte i några positiva ordalag. Jag såg framför mig hur allt skulle bli ännu värre för mig och mina kollegor. Han var ju känd som en farlig person.

Men det blev precis tvärtom.

—Han hade en lugnande inverkan på Janne som annars betedde sig väldigt nervöst och hela tiden viftade med både k-pisten och sin kniv.

Med Clark på plats uppstod en dominoeffekt.

—Janne blev lugnare, vilket i sin tur lugnade polisen och även jag kände att jag kunde slappna av för en stund. Ett litet hopp började spira om att detta kanske, kanske skulle sluta lyckligt.

—För mig innebar Clarks närvaro att det blev mindre hemskt, även om det fortfarande var en förfärlig situation.

Kristin såg polisen som ett större hot än Janne.

—De hotade att storma banken och skjuta in gas, vilket skulle leda till en säker död för oss alla. Som jag upplevde det var polisen beredd att offra oss i gisslan för att få ett slut på dramat.

Hela Norrmalmstorg och närliggande Berzelii park var belägrat av poliser och på hustaken satt prickskyttar beredda att skjuta så fort de fick Janne Olsson i kikarsiktet.

Clark Olofsson däremot var ingen måltavla för polisen, de hade ju gått med på att köra honom till Kreditbanken med en förhoppning om att han skulle få ett slut på gisslansituationen.

Fick beskydd

—Janne använde ofta Elisabeth som sköld, hon var den av oss som for mest illa, säger Kristin med ett stråk av sorg i rösten.

Clark fick ett gott öga till Kristin.

—Han brukade säga ”jag ska se till att inget händer dig, du kan sitta här bredvid mig”. Han tog mig under sina vingars beskydd.

Gisslan pratade inte mycket med varandra under de fem dygn de satt fångna.

Polisen förde resultatlösa förhandlingar över telefon med Clark Olofsson för att få honom att övertala Janne Olsson att släppa gisslan.

Även om ett visst lugn infann sig när Clark kom in i bilden, var det ett bedrägligt lugn, som när som helst kunde förvandlas till kaos.

Gisslan försökte så gott det gick att behålla lugnet.

—Jag minns när Birgitta ringde hem till sin man och sa ”jag sitter fast här på banken, men det finns fiskpinnar till dig och barnen i frysen”. När jag tänker tillbaka på det samtalet börjar jag nästan gråta.

Kristin berättar att Clark hela tiden höll en skyddande hand över henne.

—De få tillfällen det blev någon sömn brukade jag och Clark ligga tätt ihop på en kudde stoppad med en massa sedlar. Vi höll om varandra för att hålla värmen, men jag kände ingen kärlek för honom.

När ett antal dagar förflutit utan att polisen tillmötesgått Janne Olssons krav, blev han till slut så desperat att han hotade med att skjuta Sven i benet för att polisen en gång för alla skulle förstå att han menade allvar.

Kristin försökte också övertala Sven att låta sig skjutas.

—Det plågade mig länge efteråt hur jag kunde bete mig så mot en medmänniska, men det händer något med moralbegreppen när livet står spel.

På kvällen den 28 augusti gav rånaren äntligen upp efter att polisen sprutat in gas i valvet.

Förälskad

—Då var jag säker på att jag skulle dö. Janne hade berättat att vi hade 15 minuter på oss att ta oss ur valvet efter att gasen sprutats in, annars riskerade vi hjärnskador. Om vi inte hann ut skulle Janne skjuta oss, som en sorts barmhärtighetsgärning. När gasen började pysa in var jag nästan säker på att han skulle göra allvar av sitt hot. Jag var enormt lättad när jag verkligen kom ut, säger Kristin.

Hon försökte gå tillbaka till sitt arbete på banken, men plågades så av minnena att hon sa upp sig och sökte in på socialhögskolan.

Men hon kunde inte glömma mannen som såg ut som en blandning mellan Jesus och Che Guevara.

—För mig hade han inneburit en enorm trygghet vilket jag håller honom högt för.

När hon fick ett brev från Clark något år efter frigivningen visste hennes glädje inga gränser. De började brevväxla och ville träffas. Kristin brukade besöka honom i fängelset.

Så småningom övergick förälskelsen i en djup vänskap, och när Kristin, som levde ensam, började längta efter barn, frågade hon Clark om han kunde tänka sig att bli pappa till barnet.

—Han var en glad gamäng och ställde upp på villkor att det skulle förbli en hemlighet. Han lovade att hjälpa till ekonomiskt, men samtidigt föreslog han, halvt på skämt, halvt på allvar, att jag skulle råna en bank för att säkra ekonomin, men där gick gränsen, skrattar Kristin.

Men graviditeten slutade med ett utomkvedshavandeskap. Kontakten med Clark förblir obruten om än sporadisk.

—Han är som en gammal kär vän, och sådana vill man ju inte mista, skrattar Kristin, som bor i Huddinge, är legitimerad psykoterapeut och arbetar som familjerådgivare.

 

 

Läs mer: 

Våra män kidnappades i Syrien

Mina barn kidnappades av sin pappa

Deras barnbarn kidnappades av sin mamma

 

Av Katarina Arnstad Elmblad

FOTO: Johanna Norin, IBL-AOP, TT


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…