Annons

Annons

Det är ett mirakel att vi alla fyra får fira jul igen!

Dela
(0)

 

Var det ett julmirakel som skedde hemma hos Jenny och Erik i fjol? Vad som egentligen var orsaken till att deras fyra månader gamle son slutade andas den där lucianatten vet man inte. Men julstjärnan som stilla lyste i mörkret kan ha räddat lille Tures liv…

Annons

2011 var julförberedelserna i full gång inför andra julen i tvåbarnsfamiljens hus, vackert beläget vid Umeälvens strand i Lyckseles utkant. Jenny Kärrman och Erik Söderlund hade längtat efter en fridfull helg tillsammans med sina söner.
Äldsta barnet Harry var fem år och Jenny var föräldraledig med lille Ture som hunnit bli fyra månader och spred charmiga leenden omkring sig med bus i blicken.
– Vi drömde om en riktig Carl Larsson-jul, nu när jag var hemma och hade tid att fixa allt som behövdes för den perfekta julen, berättar Jenny i Hemmets Veckotidning nr 52. Jag hade fantiserat om lugn och harmoni, att göra syltorna själv, lägga in sillarna, göra allt färdigt – och sen bara gå omkring och mysa i det julpyntade hemmet.
Men så blev det inte.
Den 13 december åkte Jenny och Harry till skolan och tittade på luciatåget. Under kvällen var allt som vanligt. Familjen gick till sängs och somnade.
– Vid tvåtiden vaknade jag av att Harry ropade, halvt i sömnen, berättar Erik. Vi brukade ta varannan natt och det var Jennys tur så jag puffade på henne.

Gilla Hemmets på Facebook

Adventsstjärnan brukar alltid vara släckt under natten, men just den här natten lyste den i sovrummet och kastade ett milt sken över Ture. Han hade nyss fått sitt nattmål och låg nu mellan Jenny och Erik i deras säng, och Jenny tittade ner på den lille.
Det var då hon upptäckte att hans ögon var öppna.
– Men lilla vän, är du vaken?
Hon tände sänglampan. Pojken låg alldeles stilla. Skräcken spreds i kroppen på Jenny.
– Han andas ju inte!
Jennys förtvivlade rop slet Erik ur sängen. Han lyfte upp Ture och kroppen var helt livlös.
Stunden som följde kändes som den längsta i deras liv. Det var som om Ture inte var där, beskriver Erik som började ge konstgjord andning.
– Jag skakade honom och blåste i honom, skakade och blåste. Sen höll jag honom en bit ifrån mig och såg att glimten i ögat kom tillbaks, men han var fortfarande helt livlös.

Men så kom andningen i gång – och Ture återvände!
Högst två minuter gissar de att det tog innan Ture började andas igen, men de minuterna kändes som en evighet.
– Vi var helt chockade, minns Jenny. Vi borde naturligtvis ha åkt till sjukhus direkt, men allt var ofattbart och vi tänkte inte på det då. Han andades igen, allt hade trots allt gått bra. Det kändes rätt att låta honom vakna i lugn och ro. Det tog säkert en halvtimme innan han kunde röra sig som vanligt.
Det blev naturligtvis ingen mer sömn den natten. Jenny gick över till Harry och Erik vakade över Ture.
Framåt morgonen ringde Erik en vän som är barnmorska och fick rådet att åka in till sjukhuset. Hon visste också att det för tillfället fanns en barnläkare på plats, vilket det inte alltid gör i Lycksele.
Ture skickades omedelbart vidare till Umeå. Harry fick stanna hemma hos en moster, medan Erik, Jenny och Ture satte sig i bilen för att åka de 13 milen till Norrlands universitetssjukhus i Umeå.

I baksätet brast allting för Jenny. Hennes förtvivlan sköljde över henne och tårarna bara rann.
På sjukhuset blev familjen väl omhändertagna och Ture blev noggrant undersökt. Den elektriska aktiviteten i hjärnan mättes med EEG, för att se om det handlade om epilepsi. Hjärtat kontrollerades och det togs mängder av prover.
– Personalen var fantastisk, säger Jenny och Erik i munnen på varandra.
Ture fick stanna några nätter med sömnövervakning. Jenny sov över, medan Erik åkte hem om kvällarna för att Harry skulle få sällskap. Men inga fel hittades på Ture, han var fullt frisk. Det fanns inget som förklarade det som hänt.
På barnkliniken frågade Erik om han agerat på rätt sätt när Ture slutade andas.
– Vad du än gjorde var det rätt, för ditt barn lever, svarade sköterskan.
När alla återförenats hemma och julhelgen stod för dörren fick hela familjen utom Ture magsjuka.
– Just på julafton blev det lugnare, magsjukan hade hunnit ge med sig, och vi tänkte att det här kanske är den sanna julfriden!

Jenny och Erik bar dock oron inom sig, hur skulle de någonsin kunna sova tryggt igen?
Ett andningslarm blev räddningen.
Efter några nätter ljöd larmet. Nu blev det ambulans till sjukhuset, men Ture kom i gång med andningen direkt när han lyftes ur sängen och inte heller denna gång kunde man fastställa orsaken.
– Kanske gjorde oron att vi reagerade för starkt, men vi hade ju lärt oss att det var bättre att åka en gång för mycket än att låta bli att agera, säger Erik.
– Vi fick lära oss att spädbarn kan ha en minuts andningsuppehåll utan att det är någon fara, men larmet startar redan efter 20 sekunder, berättar Jenny.
Sedan dess har allt gått bra, även om minnet av den första natten med den livlöse sonen gör att rädslan ligger på lur hos föräldrarna.

I somras hade Ture öroninflammation med 40 graders feber och fick antibiotika. Erik låg tillsammans med den kokheta pojken och sov i husvagnen. Under natten vaknade han till och kände att Ture var iskall. Skräcken rusade genom Eriks kropp, hade nu det värsta trots allt hänt? Men det var helt enkelt penicillinet som börjat verka och snabbt sänkt Tures temperatur.
– Det är mina hjärnspöken som finns kvar inom mig och som dyker upp ibland, det har inte med Tures hälsa att göra, det vet jag. Ture har vuxit som små barn gör, så snabbt att man har svårt att hänga med. Han har blivit en riktigt stor kille och har fortfarande samma busiga leende.
– I somras tog vi bort larmet. Vi tog steget och vågade lita på att Tures andning skulle fungera normalt. Det var också en gräns att passera, men det kändes rätt och allt har gått bra, säger Jenny.
Jenny har återgått till sitt lärarjobb och Ture har börjat på dagis.
– Nu känns det bra! Vi tänker inte så mycket på det som hände längre, människan har en fantastisk förmåga att gå vidare.
Och den här julen har det pyntats och det har köpts julklappar till barnen. Men det finns saker som känns mer angelägna än tidigare jular…
– Huvudsaken är att det är lugnt och skönt, det är viktigare än någonsin. Inte att ha det perfekta hemmet och det perfekta julbordet. Allt sådant är inte så väsentligt. Annat är viktigare, som att vi får ha hälsan och vara tillsammans.
I olika sammanhang kommer minnet och tankarna på det som hände tillbaka. Hur hade det varit om inte stjärnan lyst just den natten, om inte Harry ropat i drömmen. Var det tillfälligheter, ödet? Eller kanske ett julmirakel?

Text och foto: Karin Engman

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…