Annons

Annons

Vår son såg ut som ett litet monster när han föddes

Allt hade sett bra ut på ultraljudet, men när Melvin plockades ut med kejsarsnitt för tre år sedan fick både Malin och Tony en chock. I dag är han hela familjens charmiga mittpunkt!

Annons
5
Visa bildspel

/
Deras son såg ut som ett litet monster när han föddes
melvin
Deras son såg ut som ett litet monster när han föddes
Deras son såg ut som ett litet monster när han föddes
Deras son såg ut som ett litet monster när han föddes
...
Visa mer

 

Familjen Kristenssons hem är öppet och inbjudande. I en stor och mjuk hörnsoffa får alla familjemedlemmar och gäster plats. Det bjuds på kaffe, pratas och skrattas. I centrum för allas omsorger finns familjens kelgris, minstingen Melvin, 3 år. Ett riktig liten charmknutte.

Malin, 34, och Tony, 45 år, möttes för drygt fem år sedan. Efter en kort tids bekantskap blev det förlovning och bröllop och snart bestämde de sig för att skaffa barn. Tony hade redan tre söner, Pontus, 20, Tobias, 18, och Zammy, 12, med två olika mammor. Att skaffa barn igen blev en självklarhet när han mötte Malin som längtade efter en baby.

—När vi satt hos barnmorskan i vecka 15 fick jag en känsla av att något var konstigt, säger Tony.

Han satte ord på sin oro, men Malin slog bort det och menade att om det skulle vara några problem så fick de ta det när det kommer. Malin kände sig trygg och mådde bra. När det var dags att åka till BB, elva dagar efter utsatt tid, verkade allt vara som det skulle.

—På förlossningen berättade de för oss att babyns hjärtslag var alltför jämna och när fostervattnet gick såg de att det var missfärgat, säger Malin.

Det beslutades hastigt att Malin skulle få kejsarsnitt. Hon fördes iväg på bår och Tony följde med. När det var dags för operation satt Tony tätt intill Malin och följde noga allt som hände. Malin var inte nersövd utan vaken under hela förloppet.

—När läkaren tog ut babyn fick jag en chock. Mitt barn såg ut som ett litet monster, och det sa jag högt, säger Tony.

Tony bestört

När barnmorskan bad Tony klippa av navelsträngen klarade han inte av det. I stället lämnade han rummet. Känslor av rädsla och maktlöshet vällde över honom. Minnesbilder från tidigare upplevelser trängde sig på. Tonys äldste son Pontus drabbades av en tumör i levern när han bara var drygt två år gammal, därefter följde en svår operation med lång rehabilitering.

—Jag var arg, ledsen och chockad, och kände att jag ville slå sönder någonting, säger Tony.

Malin noterade allt som hände runt henne, men hon hade fortfarande inte fått se sin egen son.

—Jag frågade barnmorskan vad det var, men hon ville inte svara. Jag förstod på hennes ansiktsuttryck att något var väldigt fel och sa till henne att hon inte kunde ljuga för mig, säger Malin.

Just då kom Tony in i rummet igen, mer sansad. Han hade behövt samla sina tankar och känslor i ensamhet under några minuter. Nu fanns han där igen, redo att tillsammans med sin fru reda ut vad som väntade dem och deras lille pojke.

—Tony var kritvit i ansiktet och i det ögonblicket var jag allra mest rädd för att han skulle lämna mig, att han inte skulle klara av att gå igenom det jag förstod att vi hade framför oss, säger Malin och fortsätter:

—Jag vet att det första jag sa var: ”Tony, vi skiljer oss väl inte nu?”

På det svarade Tony ett bestämt nej! Men Malin hade fortfarande inte fått se sitt barn. Nu la hon sin hand över Tonys och sa:

—Det är vår son, Tony, vi ska klara av det här tillsammans.

Ovanligt syndrom

Tony höll upp babyn och Malin fick för första gången se sin nyfödde son. Hans huvud var avlångt, ansiktet hoptryckt, och han hade inga fingrar och inga tår. Malins första intryck var att han såg ut som en gammal gubbe. Men återigen var det känslorna för Tony som tog överhanden. Om de bara hade varandra skulle de klara allt.

—Jag vet hur jobbigt det har varit för Tony med Pontus cancer, men när jag såg Melvin förstod jag genast att vi skulle få mycket hjälp från sjukvården med vårt barn, säger Malin.

Melvin lades på neonatalavdelningen och när Malin och Tony fick en stund för sig själva började de genast googla för att ta reda på vad det kunde vara för fel på deras son.

—Det tog en sekund så hade vi svaret. Det var bara att skriva in sökorden: inga fingrar, inga tår, konstigt ansikte. Vi fick genast fram Aperts syndrom, säger Tony med ett snett leende.

Efter bara några minuter hade Tony kopierat texten från Socialstyrelsens sida med saklig information om vad diagnosen Aperts syndrom innebär och lagt upp den på sin Facebooksida.

—Det var lika bra att tala om för hela världen precis som det var. När folk hörde av sig för att gratta kändes det bättre att säga sanningen med en gång, säger Tony.

Aperts syndrom är ett missbildningssyndrom i ansiktsskelettet som också drabbar fingrar och tår, som är sammanvuxna. Det är dessutom vanligt med andra skelettmissbildningar, lindrig utvecklingsstörning och andnings-, led- och öronproblem. Bara ett av 100 000 barn föds med syndromet, vilket innebär ett barn om året i Sverige.

—Spannet är väldigt stort. Den som har tur kan leva ett ganska normalt liv, men det finns också de som är gravt utvecklingsstörda och har stora problem med andning och leder, säger Tony.

Släkt, syskon och vänner ville såklart komma förbi BB för att hälsa på den lilla babyn. Storebror Pontus som sitter med oss i soffan under intervjun berättar:

—Pappa ringde och sa att Melvin inte såg ut som alla andra. Det var det enda jag fick veta innan jag såg honom den första gången. Visst såg han speciell ut, men nu är han hela familjens kelgris, säger Pontus, som i dag är helt frisk från cancern.

Bloggar om sonen

Alla i och omkring familjen Kristensson avgudar busfröet Melvin. Storebrorsorna gillar att busa och leka med honom. Och Melvin själv ser upp till bröderna och härmar gärna deras sätt att vara. Tonys exfruar och deras nya barn kommer ofta förbi för att hälsa på sin favoritkille.

—Fast folk som inte känner honom tittar när vi är ute. Då brukar jag be dem komma fram och hälsa, säger Tony.

—När människor stirrar på honom blir jag ledsen. Ibland när jag orkar berättar jag för dem att han heter Melvin och är ett barn, precis som vilket barn som helst, säger Malin.

Det kommer inte att bli några fler barn hemma hos Kristenssons. Även om Aperts syndrom kan vara ärftligt var det i Melvins fall fråga om en nymutation, vilket betyder att paret mycket väl skulle kunna få ett friskt barn nästa gång, men Tony orkar inte skaffa fler barn.

—Jag lägger allt mitt krut på att göra Melvin stark och trygg inför framtiden, säger Tony.

På frågan om hur Malin har gjort för att hantera sina känslor av besvikelse och ledsnad svarar hon:

—Visst kan jag under korta stunder tänka tankar som varför just vi, varför just Melvin, men jag kan samtidigt berätta att jag i dag inte själv tänker på att Melvin ser annorlunda ut. För mig är han bara Melvin, som jag älskar precis som han är.

Sedan flera år tillbaka bloggar Malin om Melvin och hans syndrom. På bloggen skriver hon av sig när det är som jobbigast under sjukhusvistelser och operationer.

—Tony föreslog att jag skulle blogga för att få ur mig mina känslor. Den största oron jag har är framtiden, för hur han ska bli bemött när han blir äldre, säger Malin.

Nio operationer har Melvin hittills gått igenom och över 20 operationer har han kvar. Fingrar och tår ska separeras. Utvecklingen går framåt. Melvin kan i dag prata med fyraordsmeningar och han förstår nästan allt.

Att möta Melvin och hans familj är att få en inblick i hur motgångar och sjukdomar kan frambringa extra mycket kraft, styrka – och gränslös kärlek!

 

Läs mer: 

Vår hjärtsjuka Tyra var ögonblick från döden

Ingen visste om trillingarna skulle överleva

Lilla Esther lever med ett halvt hjärta

 

TEXT: KERSTI HILDING HANSEN

FOTO: PERNILLA WÄSTBERG, PRIVATA

Läs också:

Dela
(692)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…