Annons

Annons

Denise räddar noshörningar i Afrika

Denise blev överlycklig när hon fick ett stipendium och kunde åka till Afrika för att fotografera och volontärarbeta med vilda djur. Något som gett mersmak – och en förkärlek för noshörningar!

8
Visa bildspel

/
Denise noshörningar
Denise noshörningar
Denise noshörningar
Denise noshörningar
Denise noshörningar
Denise noshörningar
Denise noshörningar
Denise noshörningar
...
Visa mer

Stor och grå, knubbig och närsynt. Fotografen Denise Eriksson blir lycklig varje gång hon har turen att få se en noshörning vagga fram över savannen.

Hon växte upp med djur på en gård i Sollebrunn i Västergötland och har haft egna hästar sedan hon var liten. Men intresset avtog med åren och då hittade hon en ny hobby.

Annons

—Jag fick en systemkamera när jag var 15 år och började fotografera hästarna och naturen i stället, berättar Denise.

Hon lärde sig själv vad som blev en bra bild, men ville utvecklas mer.

—Jag kom in på fotolinjen i Vårgårda och där fanns jättebra lärare, säger Denise.

En dag bestämde hon sig för att söka ett Hasselbladsstipendium för att kunna fördjupa sig i fotograferandets konst samtidigt som hon hjälpte till att rädda djur.

—Det hade alltid varit min stora dröm, nu kunde jag kanske förverkliga den. Jag brukade åka till djurparken Nordens Ark för att fotografera där, det gjorde mitt intresse ännu större. Men jag ville göra skillnad på riktigt, inte bara prata eller skriva om det, säger Denise.

Hon fick stöd av sin lärare och valde ut bilder att skicka in. Sedan började en påfrestande väntan på svar. Hon trodde aldrig att hon skulle få några pengar, i alla fall inte så mycket.

Skrek rakt ut

Men en dag kom en glad och väldigt stor överraskning på mejlen. Denise kunde inte tro på det först.

—Det måste vara en bluff, tänkte jag. Men sedan förstod jag att Hasselbladsstiftelsen hade gett mig 100 000 kronor – och då skrek jag rakt ut, berättar Denise.

Hon grät och skrattade om vartannat.

—Jag var ensam hemma så jag var tvungen att ringa till mamma och andra för att berätta. Men då kunde jag inte prata, och mamma trodde först att jag blivit sparkad av en häst, för jag liksom skrek mellan tårarna, förklarar Denise.

Plötsligt satt hon med alla möjligheter, och hon bestämde sig för att åka till Afrika.

—Jag ville göra allt på en gång: Rädda alla djur och fotografera allt! Men sedan insåg jag med hjälp av min lärare att det inte skulle gå. Det skulle inte bli bra om jag inte gjorde en avgränsning. Jag måste välja en djurart – och då blev det noshörningen, säger Denise.

Det var inte vad omgivningen förväntat sig. Varför välja ett sådant djur när det finns spännande lejon och söta elefanter? tyckte många.

—Men noshörningarna är illa ute och flera arter håller på att dö ut helt i det vilda. De jagas hårt för sina horn som säljs till bland annat Asien.

Planeringen sattes igång och det bestämdes att hon skulle tillbringa fem månader i Sydafrika som volontär och även följa träningen av de som ska bli anti-tjuvjägare.

Den långa resan tog sin början i augusti 2014 och det var stressigt in i det sista.

—Jag behövde visum och det tog tid att få. Det var mycket som skulle packas och ordnas, och en dag svimmade jag på min pappas jobb bara ett par dagar innan jag skulle åka. Det blev lite mycket, berättar Denise.

Men hon kom iväg och det första hon skulle göra var att ansluta sig till anti-tjuvjägarorganisationen Protrack.

—Det var lätt för dem att hitta mig på flygplatsen. Det vara bara att titta efter vem som såg mest vilsen ut, säger hon och ler.

Spårade tjuvjägare

Vistelsen blev något av det bästa hon varit med om. Hon kastades direkt in i hetluften och fick lära sig att spåra tjuvjägare och hålla koll på alla djuren i reservatet.

—Vi åkte ut med bilar och spanade efter djuren för att se att allt var okej. Sedan fick jag lära mig om hur man tittar på gräs, växter och annat som kan avslöja om någon rört sig i området och vi samlade in fällor som lagts ut av tjuvjägarna, säger Denise.

Hon fick använda sina kunskaper i ett test där en grupp låtsades vara tjuvjägare och hon och några andra skulle spåra upp dem när de hade fått 20 minuters försprång.

Viktigt var också att veta hur man ska bete sig bland de vilda djuren, inte springa eller fly utan man ska i stället göra sig stor, ropa och vara bestämd.

—Djuren vill inte skada sig, och anser de att risken är för stor om de skulle ge sig på dig så vänder de hellre.

Det hjälper dock inte alltid.

—Noshörningshannen Lucky var känd för att vara lite sur av sig. När vi ute med bilen en gång kom en noshörningsunge och hans mamma gående över vägen. Då dyker Lucky upp och plötsligt befinner vi oss mittemellan och det är inte bra. Lucky sprang mot oss och nästan lyfte bilen. Som tur var lyckades vi ta oss därifrån, berättar Denise.

Hon har även varit med om en elefantattack. Hon såg hur två hannar snabbt kom ut från ett buskage.

—De hade slagits. Då brukar den hanne som förlorat tycka att det är jätteskämmigt och ge sig på allt möjligt som står i vägen och då råkade vår bil vara perfekt.

Även denna gång gick allt bra. De andra på campen har lärt sig att se på Denises ansiktsuttryck när hon fått se en noshörning. Då lyser hela hon och kan inte sluta le.

—”Denise har sett en noshörning i dag!” brukar de ropa, säger hon och skrattar.

Nu är det inte bara noshörningar och elefanter som korsat hennes väg utan hon har fått se lejon, hyenor, leoparder, giraffer och till och med en myrkott. Men inte alla uppskattar och respekterar de levande djuren. Tjuvjägarna kan tjäna stora pengar på att döda dem i stället.

Denise och gruppen hade följt en noshörningsmamma och hennes son i tre månader.

—De var otroligt fina! Men en dag får vi höra över radion att vi måste komma till en plats längre bort. De ville att jag ska få se vad det är vi kämpar mot, och när vi kommer fram ligger mamman död vid en flodbädd, med sår efter en machete på ryggen och hela ansiktet med hornet borta. Hon hade långsamt förblött under natten. Ungen ligger vid sidan och skriker och hade skrikit länge, sedan dog den också. Det var så hemskt att det inte går att beskriva, men också tydligt att vi behövdes, även om det inte räckte till den här gången, säger Denise.

De fem månaderna gick alldeles för fort och snart var det dags att åka hem till kalla Sverige igen. Sedan dess har dagarna fyllts med hennes nya mål: att spara pengar för att resa till Afrika igen och att sprida kunskap om noshörningarna och om den hemska tjuvjakten genom bilder och föreläsningar.

—Det är mitt sätt att bidra till att rädda dem, säger Denise.

Hon kan tänka sig att flytta till Afrika för gott och ska åka ner igen för att gå en utbildning till professionell anti-tjuvjägare.

—Det finns bara en organisation som tillåter kvinnor att delta och dit ska jag snart. Sedan vill jag se de sista tre exemplaren av en noshörningsart som snart är utdöd och även se den asiatiska noshörningen och den svarta spetsnoshörningen, förklarar hon och suckar.

—Det är något jag drömmer om. Det och att få mina bilder publicerade i National Geographic.

Men viktigast är att rädda de utsatta djuren.

—Det är svårt. Straffen för tjuvjakt är låga och för att tjuvjägarna ska åka fast krävs att man i princip hittar dem med hornet i handen. Men jag tänker inte ge upp!

 

Text: Susanne Stamming

Foto: Susanne Stamming, Denise Eriksson, Shutterstock

 

Snart är de borta – var sjätte timme dödas en noshörning i Sydafrika

Noshörningar har funnits på jorden i 60 miljoner år och man räknar med att det har funnits 30 olika noshörningsarter. I dag finns bara fem arter kvar och fyra av dem är hotade, en är nära att helt dö ut. Man räknar med att det finns cirka 20 000 noshörningar kvar, de flesta i Sydafrika där parkvakter varje dag riskerar sina liv för att rädda de sista noshörningarna.

 

Övervakning och skydd är det enda som stoppar tjuvjägarna

En bild på en elefant med rosa betar och en noshörning med rosa horn har nyligen fått stor spridning på nätet. Beten och hornet har färgats med samma färg som skyddar sedlar i bankomater. Bilderna får många positiva kommentarer som: "Det här är det bästa jag sett, elfenbenet går omöjligt att sälja och noshörningens horn kan inte konsumeras. Djuren tar inte skada och det räddar deras liv."

Men denna metod är inget som Världsnaturfonden, WWF, står bakom. Att söva stora djur för att måla dem är varken lätt eller ofarligt.

I stället vill förespråkarna för internationell naturvård att man ska jobba med övervakning och skydd av djuren i fält, samarbete över gränserna och ett lagstiftat förbud mot försäljning i Asien.

Tekniska lösningar kan också rädda utrotningshotade arter. Forskare på Linköpings universitet jobbar med ett sensornätverk som ska upptäcka inkräktare i en kenyansk noshörningspark. Med hjälp av radar och värmekameror ska parken kunna övervakas via en app.

Mer värdefullt än guld

På många platser pågår tjuvjakten för fullt. Allt för att komma över noshörningens horn som i Asien är mycket eftertraktat. Hornen mals till pulver som sägs bota förkylning, huvudvärk, impotens och mycket annat. Marknadspriset på noshörningshorn är på många ställen högre än priset på guld.

Hornet består av kompakta fibrer av keratin, ett ämne som liknar människans naglar.

 

* I Afrika lever två arter, trubbnoshörning och spetsnoshörning. Och tre i Asien, indisk noshörning, javanoshörning och sumatranoshörning.

* Storlek: Varierar mellan de olika arterna där trubbnoshörningen är störst och spetsnoshörningen minst, honorna är mindre. En trubbnoshörning blir upp till 1,85 m hög och kan väga över 3500 kg. Livslängd: omkring 40-50 år.

* Könsmognad: honorna vid 6-7 års ålder; hanarna vid 10-12 års ålder. Dräktighetstid: 15-18månader.

 

Bli djurfadder hos wwf.se

 

 

Läs också:

Dela
(95)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…