Annons

Annons

Den svåra olyckan har aldrig hindrat Titti

Dela
(0)

När succéprogrammet Mot alla odds är tillbaka i rutan den 26 mars finns Titti Österberg med i gänget som ska ta sig 50 mil från kust till kust i Nicaragua. Vid en svår tågolycka 1982 förlorade hon en arm – men inte sin lust för äventyr! I Hemmets Veckotidning nr 13 berättar hon om livet före och efter strapatserna i vildmarken.

Annons

 

Sommaren 1982 hade Angelica ”Titti” Österberg gått klart första året på gymnasiet hemma i Landskrona. Tillsammans med två tjejkompisar hade hon planerat sitt livs första äventyr: en tågluff som skulle ta dem genom Europa, från Köpenhamn till Sicilien.
Men flickorna hade inte varit ute i ens ett dygn när katastrofen inträffade, strax utanför Zürich. En tågförare i ett godståg somnar och kör rakt in i det nattåg som skulle ta flickorna till Italien. Sex personer dör i olyckan.
– Det sista jag minns är att jag står utanför en låst sovkupé och vaktar våra stora ryggsäckar medan Lena och Kerstin går i väg för att hämta konduktören. Sen är allting svart tills jag ligger på sjukhuset och en sjuksköterska frågar om jag vet vad som hänt, säger Titti.
Egentligen skulle Titti inte funnits ombord på olyckståget. Titti och hennes två kompisar – som tillhör hennes närmaste vänner än i dag – hade i sista minuten bytt tåg i Tyskland.
– Jag minns ingenting från olyckan. Kerstin och Lena har berättat om kaoset när vagnarna välte. Det var mitt i natten, det regnade och det låg människor överallt. Kerstin och Lena hade ropat på mig länge när jag till sist kom utkravlande under tåget. Min arm var av och Kerstin lindade det som fanns kvar av den i en lammullströja hon haft runt midjan, säger Titti.

Titti förlorade medvetandet och har bara svaga minnen från den första tiden på sjukhuset i Schweiz. Hennes föräldrar Marie och Lennart Tellenmark kom ner direkt för att stötta henne.
– Jag fick starka smärtstillande mediciner och var ganska borta, men jag vet att jag snabbt förstod att jag förlorat min arm. Men just då blev jag inte chockad eller ledsen. Jag var egentligen inte speciellt ledsen ens när jag låg på sjukhuset i Malmö i fyra månader. Mina klasskamrater turades om att vara hos mig, och det gjorde att jag fick ett starkt fokus på att komma tillbaka till skolan. Mamma gjorde också mycket för att muntra upp mig. Hon körde ut mig på små stadsutflykter som oftast slutade i affärerna på stan. Lyckades vi inte komma in med rullstolen såg mamma till att expediterna kom ut med varorna på gatan så att jag kunde prova, säger Titti och ler mot sin mamma som är på besök hos familjen.

Mamma Marie minns speciellt dagen då Titti kastade sin protes. För hon kastade den verkligen. I ren ilska!
– Det hördes världens bang från badrummet. Hon slängde armen i väggen, säger Marie.
– Jag hade protes i fyra år tills jag kände att det fick vara nog. De var klumpiga på den tiden och jag hade ett snöre runt nacken för att styra armen och fick vattenblåsor på grund av sommarvärmen. När jag väl bestämde mig var det som att få bort ett skal. Jag tror att det hjälpte mig att acceptera mig själv. Jag var blyg redan innan olyckan, och efter den blev min blyghet värre eftersom en funktionshindrad person alltid drar blickarna till sig. Men när jag vågade visa upp min arm blev det också ett sätt att bearbeta det som hänt, säger Titti.
När protesten var borta vågade fler ställa frågor, och för varje gång Titti berättade sin historia släppte hennes blyghet.
– När Jonas och jag blev ihop hade jag fortfarande kvar min protes. Den biten, att träffa en man, kändes jobbig. Jag hade problem att visa mig utan kläder. Men när jag träffade Jonas försvann de bekymren. Det är väl bara så att när en människa träffar den rätte tänker hon förbi alla svårigheter, och det gjorde Jonas också. På samma sätt lärde sig barnen snabbt att anpassa sig efter mig. Jag själv såg det inte. Det var min storasyster Madde som la märke till hur stilla de låg på skötbordet när jag bytte blöja. Likadant la de sina små armar i ett fast grepp runt min nacke när jag skulle lyfta dem, säger Titti.

Titti är 49 år i dag, gift med Jonas sedan 25 år och mamma till Nicole, 22, och Douglas, 21 år. Hon klarar sig helt utan hjälpmedel. Bilen är automatväxlad och familjen följer ofta med när det ska storhandlas. Tidigare hade hon en skärbräda som höll fast grönsaker och annat, men när den gick sönder blev det aldrig av att hon beställde en ny. Hon tränar spinning och långvandrar gärna på semestern. Jonas och Titti har bland annat vandrat i bergen i Österrike.
Sedan kom nästa utmaning. När SVT-serien Mot alla odds drar i gång igen nu i veckan är Titti nämligen en av de tio som antagit uppdraget att ta sig från kust till kust i Nicaragua, 50 mil genom djungeln och över bergskedjan Kordiljärerna.
– Jag har alltid varit en äventyrsmänniska. När Mot alla odds sändes förra året började jag följa serien när halva säsongen redan gått. Men då blev jag fast direkt. Jag tyckte det var fascinerande att se vad de klarade av trots alla sina olika funktionshinder. Så en dag började jag fundera på om inte jag skulle kunna platsa i programmet…
Titti och hennes nio medresenärer valdes ut bland 800 sökande. Inspelningen i Nicaragua gjordes under en månad i höstas.
– Jag gillar att vi är tvingade att hjälpa varandra för att nå målet, säger Titti, som förstås inte får berätta för mycket detaljer om vad som skedde under resan. Men en sak kan hon avslöja: De utmaningar som hon trodde skulle bli svårast var lätta att hantera när hon väl vant sig…
– Jag trodde det skulle vara värst att bo i tält i vildmarken och inte ha tillgång till dusch. Det var det minsta problemet! Jag vande mig snabbt och saknade faktiskt inte alls något materiellt. Och vad gällde ormarna och spindlarna så var det bara att gilla läget!

Vissa av deltagarna har personliga assistenter hemma i Sverige men det var inte tillåtet under inspelningen. Titti var äldst i gänget och insåg efter ett tag att hon helt i onödan tog på sig mammarollen.
– Inte för att jag var äldst, utan för att jag är en sådan person som vill vara överallt och hjälpa allt och alla. Efter ett tag insåg jag att jag behövde backa för att orka med mig själv. Det tuffaste för mig var hela tiden att komma förbi mina egna rädslor, att våga utsätta mig för de fysiska utmaningarna. Jag har alltid varit rädd för att tappa balansen. Men i Nicaragua hade jag en otroligt fin hjälp av gruppen. Att övervinna mina egna mentala spärrar, det har gett mig allra mest. Jag har fått ett helt annat självförtroende nu när jag vet att jag klarar mycket mer än jag tror, säger Titti.
Att Titti blivit starkare som person fick hon bevis för redan två veckor efter att hon kommit hem. Titti miste jobbet på grund av en omstrukturering.
– Jag jobbade på ett konferenshotell och trivdes verkligen jättebra. Om jag fått beskedet om uppsägning innan jag åkte hade hela mitt liv rasat. Men efter Mot alla odds tog jag beskedet på ett helt annat sätt, mer som ”jaha, nu öppnas nya dörrar”. Jag befinner mig mitt i livet och kanske är det här en chans att tänka på hur jag vill ha min framtid, säger Titti.
– Det känns som om jag vill ge tillbaka av det goda livet gett mig och dela med mig av min historia och mina erfarenheter. Kanske ska jag skriva en bok eller hålla föredrag. Och resan skulle jag kunna göra om, flera gånger om! Helst av allt tillsammans med familjen, förstås.

Text: Maria Svemark

Foto: Gugge Zelander


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…