Annons

Annons

De räddade 5-åriga Adams liv – nu är de alla kollegor!

Som femåring var Adam en hårsmån från döden i en trafikolycka när två brandmän drog fram honom ur den kvaddade bilen. Som vuxen jobbar Adam själv som brandman och hans närmsta kollegor är inte vilka som helst...

Dela
(465)

3
Visa bildspel

/
Adam arbetar ihop med kollegorna som räddade hans liv!
Adam arbetar ihop med kollegorna som räddade hans liv!
Adam arbetar ihop med kollegorna som räddade hans liv!
...
Visa mer

 

 

Trots sönernas tjat hade föräldrarna alltid varit benhårda: Aldrig sitta i framsätet när de åkte bil. Men den här vårkvällen i april 1998 hade de varit hos mormor i Katrineholm. Mamma Annika och pappa Lennart Svensson hade kommit dit från var sitt håll, i två bilar.

Annons

”Snälla, kan vi inte få sitta i framsätet?” tjatade sjuårige Axel och femårige Adam.

Föräldrarna sa först nej, men nu var det ju bara en mil hem till Strångsjö. Så för att få slut på tjatet fick det bli ett ja eftersom sönerna kunde åka i var sin bil.

Adam åkte först med pappa Lennart och strax bakom kom Annika som hade Axel jämte sig.

Annika var den som först såg älgkalven som stod jämte vägen.

—Stanna där du är, skrek hon instinktivt.

I samma sekund tog älgkalven ett språng upp på vägen. Den flög i luften över bilen Lennart körde och landade på vänster sida. Annika körde genom ett moln av päls och när hon kom ur det såg hon den andra bilen rullade vidare rakt ut på ett gärde för att sen välta neråt med den sida där Adam satt.

Annika jobbar inom akutsjukvården och hennes yrkesmässiga reflexer tog över direkt efter olyckan.

Chocken tog över

Hon konstaterade att Lennart hade klarat sig hyggligt och kunde prata. Men Adam såg hon inte.

Genom den krossade vindrutan trevade hon med handen och kände sonen som ramlat ner på golvet. Han andades inte och då tog chocken över.

—Jag skrek hysteriskt till de som stannat att min son var död!

Brandmännen som kommit till olycksplatsen drog försiktigt ut Adam ut bilvraket.

—Den ena pupillen var mycket större än den andra och vi förstod att det var kritiskt, säger Mattias Gårdholt som tillsammans med Göran Melchersson var de två brandmän som var först på plats.

 

Läs mer: Utan Zlatan hade familjen brunnit inne

 

Adam åkte in med första ambulansen, Lennart i nästa tillsammans med Annika.

Framme på sjukhuset i Katrineholm tog personalen hand om Lennart som hade lindrigare skador. Annika minns den fruktansvärda väntan innan hon fick veta att Adam sövts ner. En helkroppsröntgen visade att han inte hade några inre blödningar i buken och inga frakturer någonstans i kroppen. Däremot hade han yttre blåmärken på hjärnan.

Adam åkte vidare till barnneurologen på Astrid Lindgrens sjukhus. Där borrade de hål i hans huvud, satte in dränage och mätte trycket i hjärnan. Då fick Adam lunginflammation och av medicinen som sattes in mot den fick han en allergichock som var nära att kosta honom livet.

—Jag minns den fruktansvärda natten när han svävade mellan liv och död, berättar Annika.

Storebror Axel ett stort stöd

Men Adam redde ut krisen och efter fem dygn väcktes han. Men det var lång väg kvar. Talet var borta, liksom balansen och motoriken.

Adam Svensson är nu 22 år och har inte så mycket minnen från den här tiden.

—Jag minns att jag såg en älg genom sidorutan och blev förvånad att den inte hade horn, det trodde jag alla älgar hade. Sedan är det tre år med bara svaga minnen, berättar han.

Sjukgymnaster, ortopeder, logopeder med flera yrkeskategorier såg till att habiliteringen gick åt rätt håll. Redan till hösten kunde han börja på dagis igen och tack vare familjens stöd gick utvecklingen i rätt riktning.

Nervbanorna från hjärnan och ut till kroppen fungerade emellertid inte som de skulle, vilket gjorde att allting tog mycket längre tid i början.

—Skulle jag ta ett glas vatten såg det ut som jag gjorde det i slow motion, berättar Adam.

Han hyllar sin bror Axel som både var ett stöd och en förebild för honom.

—Han lärde mig saker, exempelvis hur man spelar Nintendo, så att jag tränade motoriken. När Axel hade kompisar hemma fick jag vara med så att jag lärde mig fungera i sociala sammanhang, säger Adam.

 

Läs mer: Reine var nära att dö i eldhavet

 

—Jag klarade inte av för många intryck och var tvungen att fokusera på en sak i taget. Hade jag en skoluppgift kunde jag inte fundera på vad jag skulle göra när jag var klar med den, då körde det ihop sig.

Hans fokus, starka vilja och envishet var till stor hjälp efter olyckan.

Den synliga fysiska skada han fått var skelögdhet på vänster öga som en följd av att ögonmuskulaturen inte orkade bära upp ögat efter hjärnblödningen. Skelögdheten försvann efter en operation han gjorde som 17-åring och det enda som finns kvar i dag är att han är lite svagare i höger sida av kroppen.

Ville ha ett fysiskt arbete

Adam gick ut högstadiet med höga betyg och där bestämde han sig också för vilket yrke han skulle välja.

—Jag ville hjälpa andra människor efter all den hjälp jag fått efter olyckan. Jag funderade över olika yrken inom sjukvården, men kom till slut fram till att det var brandman jag ville bli. Jag har spelat fotboll och bandy och jag ville ha ett arbete som krävde fysisk träning, säger Adam som efter tre års gymnasiestudier sökte en tvåårig brandmansutbildning i Kramfors.

Han ville jobba på hemmaplan i Katrineholm och det var hos räddningstjänsten där som han gjorde sin praktik. Han visste att det var brandmän från den stationen som en gång räddat livet på honom. Men han sa inget och de visste inget.

Adam visade under praktiken att han var en duktig brandman och ställföreträdande räddningschefen Mattias Gårdholt tvekade inte att anställa honom när han var klar med sin utbildning.

Mattias har aldrig lyckats släppa älgolyckan där han var med och drog ut den lille pojken som låg svårt skadad på golvet i bilen.

—Varje gång jag kört förbi olyckplatsen har jag funderat över hur det gick för grabben.

Kollegorna blev överraskade

På brandstationen har man en pärm med tidningsklipp från olika uppdrag. När Adam anställdes som sommarvikarie förra året blev han nyfiken på om hans egen olycka fanns med och började bläddra tillbaka till april 1998. Jodå, den fanns med.

Han nämnde det för bland annat Åsa Björlund som arbetar med administration.

En dag råkade Mattias nämna olyckan med femårige pojken för henne och sin undran över hur det gick.

 

Läs mer: Tanja fick 16 000 volt genom kroppen

 

—Men du har ju anställt honom, sa hon och Mattias blev minst sagt förvånad.

Han frågade Adam och fick det bekräftat.

—Nu vet jag i alla fall att det gick bra för dig, skrattar Mattias.

Nu ingår Adam dessutom i det arbetslag där Göran Melchersson är insatsledare.

—Visst känns det speciellt att nu arbeta ihop med två av dem som räddat mitt liv, säger Adam.

Adam har nu flyttat hemifrån och är sambo med jämngamla Linnéa Karlsson. Han trivs med livet som brandman och känner att han nu ger tillbaka en del av det han själv fick en gång.

—Blir det en utryckning med ett barn inblandat kommer det nog att kännas lite extra, säger han.

 

 

Läs mer:

6-årige Oscar räddade livet på sin pappa 

Veronicas man ville inte skiljas – sköt henne i ansiktet 

Karin har dött två gånger

 

Av Mikael Svensson

Foto: Sara Kjellqvist


Läs mer om:

Dela
(465)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…