Annons

Annons

Dansen har gjort dem till vänner för livet

Vad kan en koreograf och åtta kvinnor i 70-årsåldern som aldrig dansat förut göra på en scen? Svaret var inte givet men föreställningen blev en succé. För dansöserna har det blivit så mycket mer – nya vänskapsband, bättre självförtroende, friskare kroppar och mer livsglädje. Nu åker de på höstturné!

8
Visa bildspel

/
Dansen har gjort dem till vänner för livet!
Dansen har gjort dem till vänner för livet!
Dansen har gjort dem till vänner för livet!
Dansen har gjort dem till vänner för livet!
Dansen har gjort dem till vänner för livet!
Dansen har gjort dem till vänner för livet!
Dansen har gjort dem till vänner för livet!
Dansen har gjort dem till vänner för livet!
...
Visa mer

 

Missa inte: Längre ner hittar du en trailer från föreställningen!

 

En alldeles vanlig fredagsmorgon i fjol klev danspedagogen och koreografen Elin Hermansson in på seniorgympan i Alingsås. Hon sökte dansare till sin planerade föreställning ”Rörelsen får aldrig rynkor?!”

Annons

Förkunskapskraven var blygsamma, det räckte att man kunde röra en tumme…

Åtta kvinnor i 70-årsåldern tog mod till sig och anmälde sig. Ingen av dem hade dansat mer än till husbehov. Ett halvår senare framförde de en bejublad föreställning inför utsålda hus på en av Göteborgs främsta dansscener, Atalante. Nu ser de fram emot sin kommande höstturné.

Vi träffar ensemblen i Nolhaga park i Alingsås. Berit, Anna, Lena, Eva, Marianne, Majvor, Britt-Inger, och Margareta kramas, skrattar och pratar i munnen på varandra. Man kan tro att de är gamla barndomsvänner men för drygt ett halvår sedan så kände de inte varandra.

—Jag trodde aldrig att man kunde finna en så djup vänskap, så fort, i vår ålder. Jag är så otroligt glad och tacksam över mina nya vänner. Vi har lovat varandra att vi ska fortsätta träffas även om vi slutar att dansa, säger Berit Hindgård, 70, som redan ordnat en uppskattad vinprovning hemma i köket för hela gänget.

Hon berättar att hon inte behövde fundera länge innan hon tackade ja till att dansa.

—Jag vill inte dö nyfiken! Och jag tänkte att om det inte blir audition utan först till kvarn så har jag i alla fall en chans, förklarar hon.

Berit är däremot tveksam till om hon hade varit lika modig när hon var yngre.

—På ett vis är livet lite lättare nu. Jantelagen gäller inte för oss som är runt 70, menar Berit och ler.

Men det var inte lika enkelt för alla att våga ta steget. För Britt-Inger Heed, 66, föregicks beslutet av en hel del vånda och ältande.

—Från första stund tyckte jag att projektet lät så himla roligt! Men jag har aldrig gjort något liknande och visste inte om jag skulle våga. Jag funderade i flera dagar. Min gubbe tyckte absolut att jag skulle anmäla mig men när jag äntligen vågade ringa Elin så var jag rädd att det skulle vara för sent. Som tur var fanns plats för mig också. Det är jag väldigt glad för i dag, säger hon.

Ett drömprojekt

Eldsjälen bakom det unika dansprojektet heter alltså Elin Hermansson. I flera år har hon drömt om att få göra en föreställning med äldre dansare.

—Man ser inga äldre alls på våra dansscener. Det är väldigt synd, tycker jag. Det har varit fantastiskt att få jobba med de här underbara kvinnorna. De har en äkthet och en direkthet i sina rörelser som inte en skolad dansare har. Dessutom lyser deras kroppar av livserfarenhet, tycker Elin som också anser att det är viktigt att våga visa kroppar i olika storlekar och former.

I början gav hon medvetet ganska vag information om projektet, för att inte skrämma iväg någon.

—Det var nog tur det! I början intalade jag mig att det säkert inte skulle bli någon föreställning. Min strategi var att jag skulle stå längst bak så att jag inte syntes. Hade jag vetat att det skulle bli solodans för var och en så vet jag inte om jag hade vågat, menar Lena Backström, 66, som inte för en sekund ångrar att hon tackade ja.

—För mig blev dansen rena rama friskvården, både fysiskt och mentalt. Jag har så många krämpor att jag inte ens vill tala om det. Genom att jag har börjat röra mig så mycket mer, så mår kroppen bättre. Men framför allt har jag fått annat att tänka på. Jag är en mycket gladare och mindre gnällig människa i dag, säger Lena som upplevde tiden efter sin pensionering som väldigt jobbig.

—Vad händer nu? Är allting slut nu? minns jag att jag tänkte. Dansen fick mig att inse att livet inte alls är slut bara för att man är pensionär. Det finns ju så mycket roligt kvar att göra! Min energi kom tillbaka och jag insåg att jag inte bara kan sitta och vänta på att saker ska hända, utan att jag måste ta itu med dem själv. Och det har jag gjort också!

Under den timslånga föreställningen utför dansarna, iklädda ärmlösa vita tunikor och leggings, både gemensam koreografi och solon. Publiken får lyssna till korta intervjuer med nedslag i varje dansares liv. Dessa illustreras med bilder från deras ungdom. Det handlar om drömmar som slog in eller krossades, glädjeämnen, sorg och utmaningar.

—Vi bjuder ju väldigt mycket på oss själva och våra liv. Ändå blev jag förvånad över hur många som berördes av föreställningen. Även människor som inte känner oss blev alldeles tagna, säger Majvor Wirtberg, 71.

Många i publiken rördes till tårar och Elin Hermansson tror att det beror på att det var lätt för alla att identifiera sig med det som hände på scenen.

—Det blev så tydligt hur livet är. Hur många drömmar man har när man är ung. En del slår in men ibland går det inte alls som man har tänkt sig…

Med i gänget hela tiden

För Anna Söderholm, 69, är just den insikten mer aktuell än någonsin. När hon anmälde sitt intresse för dansen gick hon på cellgifter efter att ha opererat bort en aggressiv cancertumör i bröstet.

—Jag klarade cellgiftsbehandlingen ganska bra men så var jag tvungen att strålas också. Redan efter ett par behandlingar så drabbades jag av RS-virus, fick lunginflammation och lades in på sjukhus. Jag tänkte aldrig att cancern skulle ta kål på mig men då var jag så sjuk att jag faktiskt trodde att jag skulle dö, minns Anna.

När hon kom hem efter sjukhusvistelsen var hon så medtagen att hon inte ens orkade gå de få stegen till brevlådan för att ta in posten. Hon insåg att det inte kunde bli tal om någon dansföreställning för hennes del och meddelade Elin att hon var tvungen att hoppa av.

—Under den perioden var jag så dålig att jag inte hade en tanke på dansen och jag trodde ju aldrig att de tänkte på mig. Jag hade fullt upp med att överleva. Jag var så infektionskänslig att jag var tvungen att isolera mig. Men när jag började kravla mig upp igen, så tog Elin kontakt med mig. Då fick jag veta att jag tydligen varit med i planeringen av föreställningen hela tiden. Det var fint, tycker jag.

Elin Hermansson berättar att hon aldrig hade en tanke på att låta sjukdomen hindra Annas medverkan i showen.

—Anna var ju en i gänget redan från början! Så jag klippte helt enkelt in henne ifrån filmen och intervjuerna vi hade gjort. Även om hon inte var närvarande rent fysiskt så var hon ändå med och hennes berättelse var oerhört stark, säger Elin.

Glädje och stolthet

I dag är Anna Söderholm tillbaka och hennes långa, tjocka hår som föll av under behandlingen är på utväxt.

—Jag har kommit ut på andra sidan igen och jag är så tacksam över att få tillhöra den här fantastiska gruppen. Vänner är viktiga. Och fastän de andra sju har hunnit bli ett sammansvetsat gäng så känner jag mig inte utanför, utan tvärtom väldigt välkomnad! Och jag ska vara med på höstens turné. Jag ska träna hårt för att komma ikapp de andra, säger hon beslutsamt.

Medan de klär om till sina vita danskläder resonerar de åtta kvinnorna om hur mycket deras medverkan i föreställningen har betytt för dem. Att den inneburit så mycket mer än ”bara” dans. De vittnar samstämmigt om en inre glädje och en stolthet över vad de åstadkommit tillsammans.

—Det är viktigt att våga! Man växer och kommer till nya insikter genom att utmana sig själv. Och när människor man inte känner kommer fram och tackar för ett fantastiskt framträdande, så är det en känsla som inte liknar något annat. Den vill man gärna känna igen!

 

 

Läs mer

Så kan du dansa dig friskare

Lena botar ensamheten med att blogga och dansa

Vilken dansglädje! Här är klippet du inte får missa

 

Av Jeanette Bergenstav

Foto: Patrik Bergenstav, Elin Hermansson (från föreställningen)

Läs också:

Dela
(262)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…