Annons

Annons

Christina växte upp som gatubarn i São Paulo

Vid fem års ålder flyttade Christina från en grotta i regnskogen till gatan i São Paulo tillsammans med sin mor. Livet var oerhört tufft men några år senare adopterades flickan av ett svenskt par i Norrland. Kontrasten kunde inte ha varit större...

Dela
(8)

7
Visa bildspel

/
Christina växte upp som gatubarn i Sao Paolo
Christina växte upp som gatubarn i Sao Paolo
Christina växte upp som gatubarn i Sao Paolo
Christina växte upp som gatubarn i Sao Paolo
Christina växte upp som gatubarn i Sao Paolo
Christina växte upp som gatubarn i Sao Paolo
Christina växte upp som gatubarn i Sao Paolo
...
Visa mer

 

Christina Rickardssons tidigaste barndomsminnen är från den brasilianska vildmarken. Hon växte upp i en grotta med sin mamma Petronilia omgiven av paradisvacker natur med regnskog och vilda djur. Hon var en busig liten flicka som klättrade i palmerna och badade i vattenfallen.

Annons

—Jag har många lyckliga minnen från den tiden och visst kan det låta som en saga, men det var också en hård verklighet, berättar Christina som nu är 33 år och bor i Umeå. Då hette hon Christiana Mara Coelho.

Mor och dotter var mycket fattiga och varje dag innebar en kamp för att skaffa mat.

—Jag minns fortfarande hur det brände av hunger i magen. Vi fick livnära oss på det som fanns runtomkring oss: skalbaggar, rötter, kaktusfrukter och nötter.

Giftiga spindlar och ormar gjorde livet i grottan farofyllt. Vilda djur åt upp deras matförråd. De ägde inte mer än kläderna på kroppen.

—Min mamma var allt för mig. Hon var min trygghet och min bästa vän. Vi lekte och hon berättade historier för mig. Jag fick all hennes tid och kärlek därute i skogen, det var bara vi två där. Det är jag glad och tacksam för i dag för det har hjälpt mig att ta mig igenom det som varit tungt senare i livet.

Från djungeln till gatan

När Christina var fem år förändrades livet drastiskt. Skogen var inte längre trygg för dem och mor och dotter begav sig till São Paulo där de levde på gatan. Kontrasten var enorm – och skrämmande:

—Vi kom till en storstad med 17 miljoner invånare, mycket betong, bilar och avgaser.

Livet där var hårt och farligt. Slummen var en värld där man måste vara både stark och ha tur.

—Från dag ett handlade det om att överleva. Att få ihop mat och att hitta en säker plats att sova på.

Barnen på gatan kallades råttor och det hände ofta att folk spottade på och knuffade omkull dem när de tiggde. Som gatubarn riskerade Christina också att bli slagen, sexuellt utnyttjad, kidnappad och skjuten av de dödspatruller som rensade kvarteren på ”råttor”.

Farorna och ondskan var ständigt närvarande och det gällde att kunna springa snabbt och ha bra gömställen, men det var inte säkert att det alltid hjälpte. Christina såg män misshandla kvinnor och barn. Hon såg våldtäkter. Hon såg barn mördas och mörda. Hon lärde sig att stjäla för att få pengar till mat och att sniffa lim för att döva hungerkänslorna när det inte gick att få tag på mat.

—Det var en tuff vardag, men samtidigt var vi ju barn som lekte och hade kul. I Brasilien säger man ofta att gatubarnen är de gladaste barnen och glädjen var nog större för oss eftersom vi upplevde så mycket smärta också. Spannet mellan smärta och glädje var så stort så när man väl var lycklig kändes lyckan så mycket starkare.

Djup vänskap

På gatan lärde Christina känna Camile som blev hennes bästa vän. De delade allt och var som systrar.

—Hon berättade fantastiska historier och gav mig en vänskap som byggde på tillit och trygghet. Camile var så varm och godhjärtad, säger hon.

Det var sådant som gjorde livet uthärdligt i slummen.

—Min gåva i livet har varit att jag alltid har hittat fina vänner som funnits där för mig, både då och senare. Det och att jag i grunden är glad och positiv har räddat mig.

Som vuxen har Christina förstått hur mycket hennes mamma betydde under den här hårda tiden, att hon trots fattigdom och misär klarade att ge sin dotter en kärleksfull uppfostran där snällhet, godhet och framtidstro var grunden.

—Hon gav mig hopp. Hon sa att livet är hemskt och orättvist, men att man aldrig ska sluta gå. Gå alltid vidare, sa hon till mig. När jag undrade vart jag skulle gå sa hon att det inte spelade någon roll, bara jag aldrig slutade gå.

Adopterades till Sverige

När Christina var sex år föddes hennes lillebror Patrique och då hennes mamma en tid senare fick arbete som städerska hos en familj där hon inte kunde ta med sig barnen lämnade hon dem till ett barnhem där de bodde i drygt ett år.

Christina minns att hon blev tillfrågad om hon ville bli adopterad, eftersom barnhemspersonalen ansåg att Petronilia inte kunde ta hand om sina barn. Som åttaåring förstod hon inte innebörden av en adoption och att hon skulle skiljas från sin mamma för alltid när hon sa ja. Det lockade att hon skulle få ett eget rum med en fin säng. Hon fick höra att hon skulle vara tacksam som fick komma till ett rikt land och få en bättre framtid – och njöt av att de andra barnen på barnhemmet blev avundsjuka.

Så flyttade hon och hennes lillebror till det svenska paret Lilli-Ann och Sture Rickardsson, och hamnade i den lilla byn Vindeln i Norrland. Där blev de Christina och Patrick.

Så vände ännu en omtumlande förändring upp och ner på livet för Christina. Steget mellan slummen i mångmiljonstaden São Paulo och Vindelns röda hus med vita knutar och välskötta trädgårdar innebar en gigantisk kulturkrock. Allt var annorlunda och förvirrande: människorna, maten, vädret, språket, de sociala koderna. När hon såg en polis första gången var hennes reaktion att springa för livet. Hon blev förvånad över att ingen låste dörren.

—Jag var bra på att anpassa mig. Det hade jag lärt mig från gatan och barnhemmet. Kan man inte anpassa sig överlever man inte. Jag tryckte undan min brasilianska identitet och blev svensk. På två månader lärde jag mig svenska och glömde all portugisiska.

Men många gånger kändes det ändå svårt eftersom hon inte kunde dela det hon upplevt i Brasilien med någon, varken med sina adoptivföräldrar eller med sina jämnåriga vänner.

—Skillnaden mellan mig och mina kamrater var enorm. De var fortfarande barn, medan jag hade upplevt saker som gjort mig vuxen snabbt.

Omskakande resa

Christina säger att hennes adoptivföräldrar har betytt mycket för henne och att de så småningom fick ett fint och nära förhållande.

—Det var ambivalent till en början eftersom jag ju redan hade en mamma. Svek jag den ena om jag älskade den andra? Det tog tid för mig att inse att hjärtat är stort nog att älska två mammor.

Det var mamma Lill-Ann som köpte en skrivbok till Christina när hon åtta år gammal sa att hon ville skriva en bok om sig själv.

—Sedan hände livet och 20 år gick. Det var först när jag gick in i väggen efter en tuff arbetsperiod som jag insåg att jag måste bearbeta det jag varit med om, både tiden i Brasilien och omställningen när jag kom till Sverige. Jag hade flytt från mig själv länge och mådde dåligt. Då började jag skriva på boken.

Hon bestämde sig för att den skulle vara naken, ärlig och rak – allt skulle vara med. Sluta aldrig gå – från gatan i São Paulo till Vindeln i Norrland blev en bok som tar med läsaren på en omskakande resa.

—Det var tungt och jobbigt men också nyttigt att bearbeta det jag upplevt. När tårarna rinner försvinner skräpet som man har inombords ut, säger Christina.

Hon har kämpat med skuldkänslor över att hon klarade sig undan mycket hemskt och fick lämna livet i slummen, när så många andra gick under där. Hon har också känt sorg och bitterhet över det som varit, men bestämt sig för att negativa tankar inte längre ska få förmörka livet. Hon har försonats och förlåtit.

Christina bestämde sig också för att resa tillbaka till Brasilien för första gången. Hon ville besöka barnhemmet och grottan hon bodde i som barn. Hon ville också försöka leta upp sin mamma Petronilia som hon inte haft någon kontakt med på alla år.

—Jag visste faktiskt inte om hon levde, men det gjorde hon! Vi träffades och det blev ett mycket känslosamt möte. Exakt hur det var vill jag behålla för mig själv. Vi har kontakt i dag och det känns bra.

Boken blev vändpunkt

Arbetet med boken, som tog ett par år att skriva, och resan till Brasilien blev en vändpunkt och Christina sa upp sig från sitt jobb som medierådgivare. Det kändes inte längre meningsfullt att arbeta med marknadsföring och försäljning.

—Jag startade eget och föreläser om mitt liv och håller utbildningar som tar upp kulturkrockar, identitet och social inkludering. Jag hoppas att jag med mina erfarenheter kan bidra till insikter och förståelse som jag tror behövs när vårt samhälle nu förändras.

Christina har också startat en stiftelse för att hjälpa gatubarn i Brasilien till utbildning i samarbete med barnhemmet hon själv bodde på. Det finns sju miljoner gatubarn i Brasilien och Christina vet av egen erfarenhet hur tuff deras verklighet är, men också att man kan ta sig upp från elände och slum.

—Jag vill hjälpa andra att förverkliga sina drömmar precis som jag fick hjälp att göra en gång.

Det har inte varit lätt men i dag känner Christina att hon har hittat både sig själv och hittat hem. Hon kan vara både svenska Christina och brasilianska Christiana och hon mår bra.

—När jag ser mig själv i spegeln känner jag mig stolt för jag vet vilken kamp jag har fört. Jag kastar jante åt sidan och säger att jag är nöjd med den jag är och det jag har uppnått. Jag fortsätter att gå och att förverkliga mina drömmar – en av dem är att hoppa fallskärm.

 

Läs mer: 

Efter olyckan är lille Thim  Maries bästa medicin

Adopterade Romy har äntligen hittat pusselbiten som saknats

Vi träffades av en slump – fast vi är tvillingar

 

TEXT: ANETTE BÜLOW

FOTO: THERESIA KÖHLIN


Läs mer om:

Dela
(8)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…