Annons

Annons

Charlotte föll sex våningar – och överlevde!

Hon har vaga minnen från när betongen i det sex 
våningar höga parkeringshuset gav vika under henne och hur hon försökte hålla sig kvar – men i stället föll. Fyra år efter den svåra olyckan känner Charlotte att 
hon fått tillbaka ett liv där hon är självständig och 
fokuserar på allt hon kan göra.

Dela
(0)

charlotte foll sex vaningar

– Det är inte synd om mig bara 
för att jag inte kan gå. Jag klarar det mesta och har ett aktivt liv, 
säger Charlotte, i dag 34 år.

Det var en dallrande varm natt i början av juli och Charlotte Sjöberg och hennes pojkvän Ram hade haft en härlig utekväll i Atlanta. Hon såg fram emot jobbintervjun i New York veckan därpå; med sin masterexamen i biomedicin hoppades hon på att få jobb och kunna skapa sig ett liv i USA.

Annons

Paret körde upp med bilen till parkeringen på sjätte våningen i Rams bostadshus. Medan Ram parkerade gick Charlotte fram till kanten för att titta ner. Plötsligt snavade hon till på sina höga klackar. Det låga, och trasiga, betongfundamentet gav vika och Charlotte föll. Men hon störtade inte handlöst ner. Hon fick tag i kanten med händerna och klamrade sig fast samtidigt som hon skrek i panik på Ram. Där hängde hon sex våningar upp, en hårsmån från ett dödligt fall. Charlottes minnesbilder är diffusa från de här skräckfyllda sekunderna.

Gilla Hemmets på Facebook

– Ram rusade fram och jag minns att han sa åt mig att släppa taget om kanten och greppa tag i hans händer så att han kunde hala upp mig. Jag gjorde som han sa, men vi var båda svettiga och mina händer gled ur hans… Jag föll och landade med ena skuldran mot singeln som fanns nedanför huset, säger Charlotte och tillägger att det var tack vare den luftiga singeln som hon klarade livhanken.

Hon punkterade båda lungorna, bröt alla revben och krossade en nackkota och tre bröstkotor. Men som genom ett under slog hon inte i huvudet.

charlottesjoberg

Charlottes intresse för mode är tillbaka och hon bejakar 
sin kvinnlighet, som hon först trodde hade gått förlorad.

Opererades i 17 timmar
Charlotte fördes i ilfart till sjukhus där nacken och därefter ryggen opererades under 17 timmar. Om den fjärde nackkotan hade slitit sönder ryggmärgen hade hon blivit helkroppsförlamad. Nu var det bröstkotorna längre ner som skadat ryggmärgen, och om det inte läkte så skulle hon bli förlamad från midjan och neråt. Men själv förstod hon inte vidden av sin skada. Hon befann sig i så kallad spinal chock och det var först när den la sig som 
läkarna kunde säga om det fanns någon chans till rörlighet och känsel i benen. Hon hade fruktansvärt ont och gick på morfin.

Mentalt fastnade hon i irrationella tankar om hur hon nu skulle kunna vara med på promoveringar i Stadshuset, där man måste skrida nerför trappan i Blå hallen, eller hur hon skulle kunna gifta sig när hon inte kunde gå fram till altaret. Tanken på att aldrig mer kunna gå i högklackat gjorde henne gråtfärdig.

– Jag kände mig väldigt ensam och utsatt, trots att mamma kom för att vara vid min sida och Ram besökte mig varje dag. Atmo
sfären på sjukhuset var familjär och varm, men jag längtade ändå bara hem till tryggheten, säger Charlotte och berättar att sorgen över det som drabbat henne sköljde över henne i vågor.

– Ovissheten var hemsk. Att inte veta hur det skulle bli. Jag hoppades på ett mirakel.

Efter fem veckor kunde hon äntligen 
flygas hem till Sverige. Hon togs direkt till 
neurorehab på Karolinska sjukhuset i Stockholm och fick några dagar senare beskedet hon hade fasat för.

– Läkaren gick rakt på sak. Hon visade mig röntgenplåtarna och sa: ”Du kommer aldrig att kunna gå. Men du kommer att bli helt självständig.” Hon smulade sönder allt mitt hopp i det ögonblicket. Jag kände att där och då slutade mitt liv. Tårarna brände bakom ögonlocken, jag var ursinnig och satt och stirrade ner i bordet, säger Charlotte som föll ner i ett svart hål av sorg och uppgivenhet.

Ensamheten överväldigade henne där hon låg i sin sjuksäng på åttonde våningen och blickade ut över taken i Vasastan. Det var 
augusti och fortfarande sommar. Hennes vänner postade glättiga semesterbilder på Facebook och hon fick inbjudningar till fester och segelturer av folk som inte kände till olyckan. Livet pulserade därute precis som om ingenting hade hänt, medan hennes eget liv, så som hon kände det, hade upphört.

charlotte

Med hjälp av en sittski tar 
sig Charlotte utför pisten 
och känner fartens tjusning.

Ett starkt intryck
Först när hon fick besök av ryggmärgsskadade läkaren Claes Hultling, och fick ta del av hans erfarenheter, lyckades hon skönja ljuset i tunneln.

– Han kom med sin pondus och berättade om livet efter skadan, att han forskat, seglat jorden runt, rest och åkt skidor. Han gjorde ett starkt intryck på mig. Men fort
farande hade jag en lång väg kvar. Jag hade problem med balansen i överkroppen och golvades av hur svårt och motigt allting var, säger Charlotte, som efter tio veckor på 
Karolinska flyttade till Rehab Station Stockholm, en ”skola” för att lära sig att bli helt självständig i rullstol. Därefter gick hon på dagvård på Spinalis.

– Tiden på Rehab Station Stockholm var tuff och jag tappade emellanåt motivationen. Ofta drömde jag att jag promenerade och sprang och när jag vaknade kom den förkrossande insikten om att jag inte kunde gå. Men på Spinalis lärde jag känna andra unga i min situation och insåg att man kan leva ett aktivt liv i rullstol. Man kan jobba, ta kommunala färdmedel, åka och shoppa, bilda familj, resa. Det gav mig hopp och en vilja att kämpa.

Olyckan som delade in hennes liv i ett före och ett efter har gett henne nya perspektiv. Några vänner försvann, andra steg fram och blev ett stort stöd. Vänskapen med dem hon har lärt känna på Spinalis betyder också mycket.

– Man delar inte automatiskt intressen och livsstil bara för att man bryter nacken eller ryggen och blir förlamad, men man har ändå funktionsnedsättningen gemensamt och det känns skönt att prata med andra som förstår vad man går igenom i sin vardag, säger Charlotte och berättar att det finns oändligt många, till synes små, saker som krånglar till det när man är förlamad och som det har tagit tid att acceptera. Som att lära sig att leva med nervsmärtor och att känna när det är dags för toabesök.

Under den där höst-
en som nyskadad fick hon även tampas med försäkringsbolag, Försäkringskassan och missräkningen att inte få förlängd anställningi forskargruppen på Karolinska, där hon börjat före olyckan. Tanken var att hon skulle doktorera. Men den drömmen fick hon tills vidare lägga på hyllan. Efter ytterligare en tid rann förhållandet med Ram ut i sanden.

charlottesjoberg

Ridning är bra 
balansträning.

En lyckosam slump
I december 2012 fick hon en förturslägenhet, eftersom hon inte kunde bo kvar i sin gamla. Hon fick jobb inom landstinget och hittade en fungerande vardag. Och när hunden
Gucci av en lyckosam slump kom in i hennes liv fick tillvaron en ny dimension.

– Han tvingar upp mig ur sängen även de dagar då det känns tungt. Jag har upptäckt att det är väldigt kul och socialt att ha hund, säger Charlotte glatt och stryker det lilla 
yrvädret över ryggen.

Fyra år efter olyckan är hon på banan igen. Hon känner ingen bitterhet över det som hände. Däremot kan hon ibland känna sig ledsen över att hon inte har hittat kärleken än. Många vänner har börjat bilda familj och hon längtar också efter barn. En annan sorg handlar om att aldrig mer få dansa eller få springa från stranden rakt ut i havet en sommardag. Men i stället för att gräva ner sig i det hon inte kan göra fokuserar hon på allt hon faktiskt kan. Hon har tagit kommando över sin kvinnlighet som hon först kände hade gått förlorad. Hon är modeintresserad och har börjat dejta igen. Tidigare fanns det inte på kartan att hon som satt i rullstol skulle kunna vara attraktiv. Att våga sänka garden och låta någon komma nära när hon inte helt kunde kontrollera sin kropp var svårt och tog tid. Men genom att rakryggat stå upp för den hon är hoppas hon att omgivningen kan se bortom funktionsnedsättningen.

– Jag vill inte definieras utifrån min rullstol. Jag är inte min funktionsnedsättning, utan 
exakt samma person som före olyckan!

Samma inuti, men ändå inte riktigt.

– Jag har blivit tålmodigare, mer ödmjuk och mer vidsynt för folk som är annorlunda. Jag kunde förr se på någon i rullstol med medlidsam blick, precis som några ser på mig nu. Men det är inte synd om mig bara för att jag inte kan gå. Jag klarar det mesta själv och har ett aktivt liv, säger Charlotte och tillägger att hon känner stor tacksamhet över att hon har sina armar intakta. Hon är urstark och klarar att rulla en mil. I nya hobbyn kappsegling har hon stor glädje av sina muskulösa armar – och faktiskt noll användning för sina ben!

– Frihetskänslan är fantastisk. I segel
båten deltar jag och tävlar på samma villkor som alla andra.

Hon ser framtiden an med tillförsikt. Studerar webbaserad kommunikation, planerar att starta en blogg om aktuell forskning inom ryggmärgsskadevärlden och vill så småningom doktorera och drömmer om att resa ut i världen. Gärna tillsammans med en framtida partner.

 

LÄS MER:

Efter olyckan är lille Thim Maries bästa medicin

Ayse sextrakasserades i 20 år

Mats sjukdom splittrade syskonen

 

TEXT: MARIA RUNDGREN ZAITZEWSKY

FOTO: JENNIFER GLANS, PRIVATA


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…