Annons

Annons

Cecilia försökte ta sitt liv redan som 6-åring

Som liten kände Cecilia sig ofta utanför. Hon törstade efter ömhet men ingen såg hennes behov. Tonåren kantades av fylla och självmordsförsök. Vändpunkten kom sedan hon rymt från en psykiatrisk klinik...

Annons
3
Visa bildspel

/
Cecilia försökte ta sitt liv redan som 6-åring
Cecilia försökte ta sitt liv redan som 6-åring
Cecilia försökte ta sitt liv redan som 6-åring
...
Visa mer

 

Gång på gång under uppväxten var Cecilia en hårsmån från att dö. Ingen i Sundsvallsflickans omgivning trodde att hon skulle överleva sin 25-årsdag. Ett hårt liv med alkohol, knark och grovt självskadebeteende talade sitt tydliga språk.

—Jag for som en jojo mellan samhällets olika hjälpinsatser, inställd på att snabbt ta mig tillbaka ut till friheten för att fortsätta ödelägga mitt liv som i mina egna ögon var fullkomligt värdelöst.

Men det blev inte så.

—Jag klarade att ta mig ur missbruket av egen kraft och har det fantastiskt bra i mitt liv nu, säger Cecilia Eliasson som nyligen firade sin 39-åriga födelsedag tillsammans med sin familj, maken Robin och barnen Liv och Love.

Hon och Robin gifte sig 2010, dottern Liv var då nio månader gammal, sonen Love föddes året därpå. De behövde inte fundera länge över vilka namn de skulle ge sina barn: liv och kärlek säger allt.

Året innan Liv kom till världen hade Cecilia fått två missfall i snabb följd. Och var då ytterst nära att falla tillbaka i sitt gamla destruktiva beteende. Missfallen såg hon som en bestraffning för att ha tagit sig rätten att våga tro på framtiden.

—Alltsedan barndomen hade jag ju varit övertygad om att en sådan som jag inte var värd att leva, berättar hon.

Men Robin släppte inte taget om henne.

—Ju mer jag grät, desto tätare höll han mig intill sig.

Cecilia ler när hon berättar om hur de efter det andra missfallet packade sina ryggsäckar och for raka vägen till Härjedalsfjällen.

—Robin – som växt upp hos sina morföräldrar i den lilla byn Mertajärvi, två mil från Karesuando, och som guidat fjällturister – är bästa tänkbara kamrat på en sådan vandring, säger Cecilia.

De vill ge Liv och Love en annan barndom och uppväxt än den som Cecilia fick.

—Mina föräldrar var inga dåliga, kärlekslösa föräldrar, men de var okunniga om att barn behöver lyhördhet och fasta regler. Jag och min fyra år äldre syster Veronica fick en så kallad fri fostran på grund av att mamma ofta var sjuk och sängliggande, och pappa ofta var hemifrån och helt uppslukad av sitt arbete.

—Hade jag redan som barn fått hjälp att hantera mina känslor så hade jag och mina föräldrar antagligen besparats mycket, säger hon och minns sig själv som mycket frågvis och ömhetstörstande.

Och hon minns hur hon började intala sig: ”Det är mig det är fel på i vår familj! Om jag försvinner blir mamma frisk …”

Vid ett tillfälle, i sexårsåldern, vred hon på kranen i badkaret för fullt, kröp ner i vattnet och la sig raklång på karets botten.

—Det var mitt första försök att radera ut mig själv. Förmodligen ångrade jag mig när vattnet steg över näsan.

Försökte strypa sig själv

Cecilias förtvivlade rop på bekräftelse gick föräldrarna förbi.

—Veronica och jag levde hela tiden med förmaningen ”hysch, stör inte mamma”, säger Cecilia som gjorde ett nytt försök att utplåna sig själv när hon bakom soffan i vardagsrummet la en halsduk runt halsen och drog åt för allt vad hon var värd.

—Pappa råkade se det och slet fram mig, undrade vad i all världen jag höll på med. Om han hade reagerat med annat än ren ilska så kanske mina förvirrade känslor lösts upp. Men av olika skäl förstod varken han eller mamma hur dåligt jag mådde. Och själv var jag ju bara en förtvivlad liten unge som saknade de rätta orden.

Cecilia var bara 13 år när hon upptäckte att sprit fick henne att må bra.

—En av mina kompisars pappa hade en rad små spritflaskor. Vi tog allihop en kväll när hon var ensam hemma och hällde allt i en större flaska och så fyllde vi småflaskorna med vatten. Den pappan blev jättearg.

—Till mig sa mamma och pappa ”du klarar dig alltid”. De upprepade det som ett slags mantra många gånger under mina missbruksår. De trodde att de hjälpte mig med de där orden. De såg mig inte som jag såg mig själv, som den uslaste usla.

Det gick hyfsat för Cecilia i skolan.

—Den blev ett andningshål tack vare alla tydliga regler som jag kunde förhålla mig till.

Flyttade hemifrån tidigt

Hon valde naturbruksgymnasium med inriktning mot djur när det blev dags att fortsätta. Den skolan låg i Sollefteå, cirka tjugo mil från hemmet i Sundsvall.

—Pappa köpte en lägenhet till mig. Det gick såklart inte alls. Jag drack ofta och mycket, hamnade flera gånger på akuten på grund av fylla och självmordsförsök.

Så mötte hon en terapeut som hjälpte henne förverkliga drömmen om att skaffa hund. Kontakten med valpen som Cecilia gav namnet Bajando blev precis så som terapeuten hoppats.

—Jag satt där plötsligt med en mjuk liten djurkropp i famnen. Jag måste försöka leva, fick inte svika min hund. Det höll i gott och väl ett halvår…

Oavsett hur illa ställt det sedan blev släppte hon inte ansvaret för hunden, utan såg alltid till att någon tog hand om den när hon själv var oförmögen till det.

17 år gammal förälskade Cecilia sig i en dubbelt så gammal sprutnarkoman och tog sin första dos amfetamin intravenöst. Nu började hon också skära sig själv.

—Jag trodde att mitt blod var det sjuka i mig, att om jag tappade mig själv på allt blod så skulle jag bli frisk. I stället hamnade jag återigen på sjukhus i uselt tillstånd.

Langaren dog i en överdos

Hon var 20 år när hon gick över till heroin.

—Så dog min langare av en överdos och jag tvingades prostituera mig för att få pengar till knark.

År 2001 var Cecilia på botten. Mer död än levande blev hon på nytt ett fall för psykiatrin. Den här gången togs alla mediciner ifrån henne.

—Jag hade fått en sista chans, satt instängd i ett litet rum på sex kvadratmeter med en vakande skötare dygnet runt och en ångest som jag trodde skulle slita mig i bitar.

Hon rymde efter en månad och ägnade det följande dygnet åt sitt gamla liv. Men så kom vändningen…

—Jag vet inte när exakt det hände, men plötsligt såg jag mig själv som om jag stått utanför och insåg med en chockartad klarhet att det jag just var på väg att återgå till var värre än det jag fått utstå under mina mardrömslika dygn på sjukhuset, som jag just rymt ifrån.

Ångesten försvann inte över en natt. Men hon hade, på ett omedvetet plan, börjat bearbeta den.

—Jag lyckades till sist bli fri tack vare min egen nyvaknade vilja tillsammans med det yrkesinriktade rehabiliteringsprojektet Minerva och ett första arbete på ett gruppboende.

Familjen vände henne aldrig ryggen.

—Dörren stod alltid öppen för mig.

Utbildat sig till taktilmassör

Cecilia har i olika terapier lärt sig hantera och förstå sina känslor och också utbildat sig till taktilmassör, en mjuk, följsam beröringsterapi. Hon föreläser om sina egna erfarenheter för vårdpersonal och håller just nu på med en masterutbildning vid Mittuniversitetet i emotionspsykologi.

När Cecilias mamma dog för några år sedan var hennes sjukdom fortfarande ett frågetecken. Men man tror sig nu ha funnit förklaringen till de svåra ryggproblem som hon och även Cecilia drabbats av efter sina förlossningar och som lett till att Cecilia nu har stelopererats.

Sjukdomen som heter Ehlers-Danlos syndrom, EDS, är en grupp ärftliga bindvävsförändringar.

—Tyvärr har jag nog ärvt den. Den begränsar mig fysiskt, men jag har lärt mig hantera smärtan, säger Cecilia.

Hon och Robin är varandras motsatser men passar ändå ihop som två pusselbitar. Cecilia hittade honom i Kiruna för nio år sedan.

—Jag sökte en vägvisare för en semestervecka tillsammans med min hund i Kebnekaise, berättar hon.

—Det råkade vara jag som svarade när hon via internet letade efter hjälp för att hamna rätt, säger Robin och ler mjukt inför minnet av det fem timmar långa samtalet som följde, och som fick honom att snabbt stuva om i arbetsplaneringen.

Ingen annan än han själv skulle få guida den här underbara tjejen – det skulle han bli man för! Och så blev det.

 

 

Vad är Ehlers-Danlos syndrom?

Personer med Ehlers-Danlos syndrom, EDS, har ofta kronisk smärta i muskler, lednära vävnader samt nervvävnader; smärta som är svår att behandla på konventionellt sätt med mediciner eller sjukgymnastik. Funktionsförmågan vad avser arbete, livsföring, sociala aktiviteter och livskvalitet drabbas avsevärt.

Förekomsten är svår att uppskatta eftersom många personer med EDS sannolikt fått andra diagnoser eller saknar diagnos.

Emotionellt instabil personlighetsstörning innebär att man har en känslomässig sårbarhet och ofta pendlar kraftigt mellan olika starka känslolägen. Ibland kan självdestruktivt beteende som exempelvis missbruk eller självskadebeteende vara ett uttryck för detta.

Många experter på området tror att symtomen kan bero på en särskild känslomässig sårbarhet, upplevelser under uppväxten eller en kombination av dessa.

 

Läs mer: 

Jag tänkte att familjen skulle få det bättre utan mig

Malin blev missbrukare - som sin mamma

Kärleken räddade Jimmy från drogerna

 

Text: Lena Wikström

Foto: Petra Berggren

Källa: Vårdguiden 1177

 

 

Läs också:

Dela
(312)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…