Annons

Annons

Catharina Ingelman-Sundberg blev rik på rån

Catharina Ingelman-Sundberg

Catharina Ingelman-Sundberg valde att jobba deltid och leva snålt för att kunna göra det hon helst ville – skriva böcker. Hon trivdes bra med sitt enkla liv, men insåg att det skulle bli knapert efter pensionen. Då ändrade ett gäng brottsbenägna åldringar allt för henne…

Annons

Efter 22 år lämnade författaren och journalisten Catharina Ingelman-Sundberg halvtidsjobbet på Svenska Dagbladet.
– Hej då! Nu går jag hem och skriver en bestseller, sa hon till kollegorna.
Hon menade allvar. Catharina visste alltför väl att hon måste skriva en bok som sålde riktigt bra för att kunna få ett drägligt liv efter 65. Det hade de orange kuverten talat om för henne.
– Jag brukade bara lägga dem i en låda, säger Catharina där hon sitter i sin lilla skrivarstuga på Värmdö.
Men låt oss börja från början.
Catharina är född och uppvuxen i Stockholm. Föräldrarna var läkare och hon förväntades gå i deras fotspår. En konstnärlig ådra drog åt annat håll. Hon blev elev i Adolf Fredriks musikskola. Hon sjöng och spelade, målade tavlor och skrev dikter. Men familjen var övertygad om att hon så småningom skulle läsa medicin.
– Jag uppträdde som trubadur på vispråmen Storken men tvingades tacka nej till Hylands Hörna. Familjen skulle resa utomlands och det var viktigare, tyckte föräldrarna.
Efter studenten fick hon göra som hon ville, sa föräldrarna. Bara hon först tog sin fil kand.
– Jag utbildade mig till dykare och tog en fil kand i arkeologi och historia. Några år senare stack jag till Australien och bärgade vrak.
Catharinas meritlista som marinarkeolog och dykinstruktör är lång. Hon har varit med och bärgat såväl fregatter som vikingaskepp.
– I början av 80-talet var jag med och drog i gång utgrävningen av Ostindiefararen Götheborg som sjönk i inloppet till Göteborgs hamn 1745. Jag utbildade dykarna men valde att för egen del åka hem till Stockholm och skriva min första bok.
Blev journalist
Catharina sadlade om. Hon gick Journalisthögskolan och hamnade på Svenska Dagbladet. Där hann hon vara allt från vetenskapsreporter till nyhets- och kulturreporter.
– Jag gick småningom ner i arbetstid för att få tid att skriva böcker. Drömmen var att en gång kunna försörja mig på det.
Catharina hade under åren som arkeolog samlat på sig så mycket material att bokidéerna nästan stod på kö. Så värst mycket pengar på banken blev det dock inte.
– Saker är inte så viktiga för mig. Jag valde att leva på väldigt lite pengar för att få ägna mig åt mitt författarskap.
Catharina berättar hur hon hittade möbler i grovsoprum och köpte prylar hos Stadsmissionen. Kläder fick hon ärva av vänner som därför med gott samvete kunde köpa nya. Det enda hon kostat på sig är skrivarstugan, en om- och tillbyggd gammal valstuga, på en pytteliten tomt nära Torsbyfjärdens strand i Stockholms skärgård.
– Jag fick höra talas om stugan för snart 15 år sedan när den var till salu för 280 000 kronor. Den var tämligen förfallen så ingen köpare dök upp och en dag stod det bara 70 000 kronor på prislappen. Då ringde jag och bjöd 65 000 kronor. Sedan bad jag förlaget om ett förskott på nästa bok.
Catharina hade inte pengar till vare sig spik eller brädor till renoveringen, men grannar och andra ställde upp med än det ena än det andra. Resten köpte hon på loppis.
Bytte genre
Sedan dess har hon haft skrivarro i författarlyan och så hade det kanske fortsatt om inte pensionsåldern så obönhörligt envisades med att närma sig.
– Jag visste att jag aldrig skulle kunna klara mig på pensionen så jag bestämde mig för att skriva en bästsäljare och bytte till allmän förvåning genre. Jag hade redan berättat allt jag ville berätta om det medeltida Stockholm, vikingar i Östersjön och svenska sjömän i Australien på 1700-talet.
Kaffe med rånCatharina hade länge varit upprörd över behandlingen av gamla och sjuka i Sverige. Hon hade ofta besökt sin faster på ett servicehus i Dalarna. Hon hade två egna rum, fick hemlagad mat och hade tillgång till både frisör, fotvård och ett samlingsrum där det ibland bjöds på underhållning.
– Sedan läste man om besparingarna. Politikerna drog in på allt. De gamla fick nöja sig med mikromat i plastlådor. Vetebrödet till kaffet togs bort och man räknade ut hur många koppar kaffe de gamla skulle få dricka. Det var absolut droppen för mig.
Då föddes Pensionärsligan, en lättsam berättelse om Märtha, Snillet, Stina, Krattan och Anna-Greta som gör revolution genom att rymma från äldreboendet Diamanten för att begå brott och hamna på kåken.
– Fångar får vällagad mat tre gånger om dagen, säger Catharina. De får den vård de behöver och verkstäder att jobba i. De får dessutom komma ut i friska luften varje dag. Det får inte pensionärer. Men för att få komma till fängelse måste man begå brott och det var minsann inte det lättaste.
Gott syfte
Catharina lusläste kriminella sidor på nätet och bovars memoarer, intervjuade poliser, fångvaktare och tuffa pojkar med skinnväst och motorcykel. Hon satt till och med i Sollentunapolisens häkte en dag.
– I dag kan jag det mesta om värdetransportrån, bankomatsprängningar och hur man tvättar infärgade sedlar. Jag måste bara avgöra vilka brott Pensionärsligan ska få göra. Syftet måste vara gott. De tar från de rika och ger till de fattiga som Robin Hood ungefär.

Första boken fick titeln Kaffe med rån. Förlaget var måttligt entusiastiskt men Catharina var säker på att det skulle gå bra.
– Första upplagan om 3 000 böcker såldes slut på ett litet kick. Nu är vi uppe i en halv miljon!
Uppföljaren Låna är silver, råna är guld, som delvis utspelar sig i Las Vegas, går lika bra och nu är tredje boken på gång. Kaffe med guld ska den heta. I den reser Pensionärsligan till Karibien och dit är även Catharina på väg. Hon måste ju, som hon säger, researcha.
Kaffe med rån har sålts till 24 länder och gör nu sitt segertåg över världen.
– Man kan ju undra vad folk i Norge har gemensamt med folk i Brasilien, Ryssland och Förenade Arabemiraten, säger Catharina. Alla tycks älska dessa gamla hjältar.
Det är fullt möjligt att Pensionärsligan snart blir film. Förhandlingar pågår och Catharina har för säkerhets skull gått en filmmanuskurs för att själv kunna klara av den delen också. Och nu ser hon pensionsåren an med tillförsikt. De skrämmer henne inte längre.
– Det hade aldrig gått om jag inte hade bestämt mig för att helhjärtat gå in för att faktiskt skriva en bästsäljare. Så jag vill varna alla kvinnor som sliter i låglöneyrken. Gör något åt er situation medan tid är. Kvinnor som tagit samhällsansvar, varit hemma med barnen och jobbat deltid blir de fattigaste pensionärerna. Jag funderar faktiskt på om jag framöver ska låta Pensionärsligan begå ett riktigt lönsamt brott till förmån för alla lågavlönade undersköterskor…

Av Monica Antonsson Foto: Per Arvidsson

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…