Annons

Annons

Catarina trampade rakt i ett ormbo

Dela
(0)

Catarina ormbiten

Numera har Catarina alltid stövlar när hon går i skogen.

 

Utflykten med bästa vännen förvandlades snabbt till en mardröm när Catarina råkade kliva i ett bo fullt av ormar. Giftet från ormbetten pumpades ut i kroppen och när hon väntade på ambulansen trodde hon att slutet var nära…

Annons

Det var en varm sommardag i Örnsköldsvik. Catarinas bästa vän var på besök från Hudiksvall och de bestämde sig för att packa en picknick och bege sig till havet för att fika på klipporna.
– Under bilresan ut såg vi en orm som låg på vägen och vi förfasade oss nästan lite skämtsamt: ”Tänk om vi blir ormbitna!”
De parkerade bilen och fick promenera ett par hundra meter till klippan. Väl framme upptäckte vännerna att kylväskan var kvar i bilen. Catarina bestämde sig för att hämta den.
Precis innan hon skulle gå fick hon en ingivelse att ta med sig mobiltelefonen.
– Låset i bilen brukar ibland krångla. Därför greppade jag telefonen och det är jag i dag väldigt tacksam för.
När kylväskan var hämtad och Catarina var på väg tillbaka kände hon att hon var kissnödig. Bakom henne hörde hon röster, så hon bestämde sig för att snabbt vika av från vägen in på en mindre skogsstig.
Precis när hon skulle sätta sig ner stack det till i fötterna. Hon ställde sig upp, vände sig om – och upptäckte något som rörde sig i marken. Hon hade klivit rakt i ett ormbo.
– Gud, det bara ringlade ormar runt mig. Jag kände hur adrenalinet steg i kroppen. ”Hjälp, jag har blivit ormbiten. Vad gör jag nu?” tänkte jag i panik.
La sig ner på vägen
Hon tog fram telefonen och lyckades slå väninnans nummer och osammanhängande haspla ur sig vad som hänt.
”Sätt dig ner!”, manade väninnan.
– Det kändes inte aktuellt att sätta mig där i skogen, så jag gick cirka tjugofem meter ut till vägen.
Hon behöll lugnet, la sig rakt ner på asfalten. Redan efter två minuter började det flimra för ögonen. Munnen blev torr och läpparna svällde upp. Hon ropade på hjälp och de som passerat henne tidigare kom fram.
– Men jag sluddrade och lät som att jag var full klockan två på dagen; de förstod inte att jag hade blivit ormbiten. Det enda en av dem sa var: ”Du ligger på vägen och kan bli påkörd”. Min väninna kom springande och när hon såg allvaret ringde hon 112.
Väninnan fick vägledning av larmcentralen om vad hon skulle göra för att hålla Catarina vid liv, men hon kände hur hon snabbt mådde allt sämre, det var som om kroppens olika funktioner slogs ut. Snart kunde hon inte röra på ben och armar längre.
Hon började kräkas – allt gift i kroppen ville ut. Det fanns inget annat för Catarina att göra än att släppa kontrollen. Kroppen reagerade inte längre som vanligt.
– I det läget brydde jag mig inte om någonting, jag ville bara överleva. Tankarna for igenom huvudet på mig medan jag tappade kontrollen alltmer: ”Ska jag dö nu? Och på det här sättet? Varför?”.
Efter 20 minuter kom ambulansen och på sjukhuset väntade ett läkarteam som var redo att ge henne motgift.
– Benen var svullna och hela ansiktet såg ut som en fotboll. Mina läppar stod rakt ut, ögonen var bara som små prickar – jag var alldeles svullen.
Efter ett dygn på intensiven fick Catarina flytta till en medicinavdelning. Hon var glad och trodde att hon skulle få åka hem. Men en rodnad fanns fortfarande kvar vid fotknölarna och den spred sig snabbt.
– På kvällen samma dag var det rött och blått ända upp till övre delen av låren. Jag såg ut som att jag hade blivit misshandlad och jag kunde inte stå på mina ben.
Skrek av smärta
Personalen på sjukhuset hade aldrig heller sett något liknande. Ingen patient hade tidigare blivit så allvarligt ormbiten som Catarina, enligt läkarna. Efter sex dagar med benen i högläge lyckades hon få ner ena foten i golvet så pass att hon kunde använda ett par kryckor.
– Känslan att kunna gå på toaletten och göra sina behov i stället för att ligga på ett bäcken var underbar!
Äntligen fick hon åka hem och blev sjukskriven en vecka. Det slutade med att hon var hemma fyra veckor.
– Den tiden var fruktansvärd. Jag hade så ont, kunde inte gå eller stå utan kryckor.
Musklerna i benen drog ihop sig och hon skrek av smärta när benen skulle masseras och stretchas.
– Svullnaden i fötterna och benen gjorde att det var omöjligt att ha skor. Efter tre veckor lyckades jag få på mig ett par foppatofflor.
Catarina hade svårt att sova på nätterna och att ta sig till toaletten var en procedur som tog tid. Hennes mamma fick flytta in för att hjälpa till.
– Jag kunde inte ens hämta en tallrik fil – benen bar inte. Jag kommer ihåg hur jag bara satte mig ner på soffan i köket en morgon och grät. Jag trodde inte att jag någonsin skulle bli bra.
Efter fyra veckors kamp och hård träning blev hon sakta bättre och kunde börja gå korta sträckor. I dag är hon nästan helt återställd även om hon fortfarande känner av ormbetten i benen och har ont.
Catarina är glad att det gick bra och de råd hon ger till alla är:
– Ta med mobiltelefonen, den räddade mitt liv. Och ha gummistövlar på fötterna i skogen! Inte som jag hade: sommarsandaler. Numera är stövlarna alltid med i bilen.

Av Anna Olofsson  Foto: Carola Harnesk, Linda Eliasson

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…