Annons

Annons

Camilla vaknade efter 13 månader i koma

Läkarna trodde inte att hon skulle överleva. Camillas hjärnskador var mycket allvarliga – men hennes familj gav inte upp hoppet. Mot alla odds vaknade hon upp efter 13 månader i koma. Hon mindes ingenting av olyckan – och visste inte att hon hade en dotter...

Annons
3
Visa bildspel

/
Camilla vaknade efter 13 månader i koma
Camilla vaknade efter 13 månader i koma
Camilla vaknade efter 13 månader i koma
...
Visa mer

 

Camilla ammade fortfarande så det föll sig naturligt att hon körde hem efter bröllopsfesten de varit på.

Det var sen juninatt och den lilla familjen rullade på motorvägen mot sitt nyköpta hus utanför Malmö. Fem månader gamla Hanna satt i sin bilbarnstol. Hannas pappa satt i passagerarsätet.

Det var i höjd med Lund det hände när de nästan var hemma.

Bilen körde av vägen och kraschade in i ett brofundament. Kollisionen blev våldsam och fordonet fattade eld. En av de första personerna som kom till olycksplatsen var brandman och han lyckades släcka elden och kunde sedan ta hand om Camillas man som fått en nackskada och lilla Hanna som mirakulöst hade klarat sig med en lättare skråma.

Camilla var det värre med. Hon satt livlös bakom ratten. Den första polispatrullen som anlände till platsen konstaterade att hon troligtvis hade omkommit omedelbart, men upptäckte snart att de hade fel. Hon andades fortfarande. Än fanns liv. Än fanns hopp.

Minnet borta

Camilla minns själv ingenting från den där kvällen – allt hon vet är det hon fått berättat för sig eller läst om i tidningen långt senare. Och trots att det snart har gått 20 år tycker hon inte om att prata om olyckan.

—Det som har hänt har hänt. Jag orsakade olyckan, förmodligen somnade jag bakom ratten, men det är inget jag kan göra något åt nu. Det är bättre att blicka framåt, säger hon.

Hennes lägenhet i centrala Malmö är ljus och ett piano står längs ena väggen i vardagsrummet som annars domineras av två stora välfyllda bokhyllor. Dottern Hanna finns på flera foton i lägenheten.

Det är ett under att Camilla Westerdahl sitter här i dag. Hon fick en allvarlig hjärnskada av olyckan och hamnade i koma. Det skulle dröja mer än ett år innan hon så sakta kunde börja återvända till livet.

—Läkarna trodde inte att jag skulle överleva, mina skador var så allvarliga. Men min familj vägrade att ge upp, trots att jag låg i koma besökte de mig regelbundet. Min morfar var en av dem som oftast satt vid min sida. De slutade aldrig hoppas. Så här i efterhand värmer det väldigt mycket att tänka på.

Camilla själv vägrade också att ge upp. Mot alla odds vaknade hon ur koman efter 13 månader.

Men det liv hon återvände till var något helt annat än det hon hade haft. Hon kunde inte prata, inte äta själv, inte sitta och än mindre gå. Den första tiden kunde hon inte se och knappt höra.

—Det var tufft. Jag var ledsen och deprimerad, hade ingen livsgnista. Jag hade ingenting att göra, kunde inte leva, säger Camilla.

Hon kom inte ihåg någonting från olyckan eller sjukhuset – det gör hon fortfarande inte. Alla minnesbilder från de två åren som föregick olyckan är borta. Hon visste inte ens att hon hade en dotter.

—Det var hösten 1998. De visade upp en liten flicka och sa att det här är din dotter, det här är Hanna. Hon var jättesöt och snäll, men jag förstod inte vad de pratade om. Jag kom inte ihåg att jag hade en dotter.

Camilla hade vaknat ur koman, hon hade överlevt. Men den verkliga kampen hade bara börjat. Hon bestämde sig för att göra allt för att kämpa sig tillbaka till livet.

De följande åren opererades hon 15 gånger. Parallellt arbetade hon tillsammans med sin sjukgymnast Christina för att träna upp muskler och kroppsfunktioner från grunden. Som mest tränade hon fem dagar i veckan.

—Jag fick lära mig allt från början. Ibland gick det bättre och andra gånger sämre, men Christina har alltid peppat mig att kämpa vidare. Hon har betytt otroligt mycket. Utan henne vet jag inte om jag hade klarat det.

Kämpaglöden gav utdelning. Timmarna hos sjukgymnasten, de ändlösa övningarna, träningen, alla operationer – alltsammans har gjort att Camilla steg för steg har fått det bättre och bättre. I dag lever hon ett aktivt liv. Hon träffar släkt och vänner, åker ner till havet och badar eller tar en runda på stan med sin cykel – en med dubbla sitsar som hon kan använda tillsammans med en assistent.

Och så lyssnar hon mycket på ljudböcker. Konst-, litteratur- och musikintresset har hon haft med sig från föräldrahemmet i Staffanstorp.

Hon älskar att resa. Favoritresmålet är Paris där hon gärna tillbringar många timmar på Louvren eller något av de andra konstmuseerna. Som gammal fransklärare trivs hon förstås i huvudstaden, faktum är att franskan var det språk som först kom till henne efter olyckan.

Mamma på riktigt

Camilla träffar ofta sin dotter Hanna som nu går i gymnasiet. Hon säger att det numera känns som att hon har blivit ”en mamma på riktigt”.

—Vi pratar ofta på telefon och så ses vi ibland och äter middag eller hittar på något annat tillsammans. Jag älskar när hon kommer och hälsar på. Efter olyckan, när jag mådde som sämst, var det alltid en tröst att tänka på henne och veta att hon hade klarat sig, att hon inte blev skadad som jag, säger Camilla.

Camilla och Hannas pappa är numera skilda, men de umgås som vänner. Hon har också sin mamma som hon träffar regelbundet liksom sina bröder.

Camilla har alltid närt en författardröm och för några år sedan bestämde hon sig för att göra verklighet av drömmen. Hon ville dela med sig av sina erfarenheter, berätta om sitt liv och sin kamp för att återvända efter olyckan. Inte minst ville hon hjälpa andra människor med hjärnskador. Visa att det lönar sig att aldrig ge upp.

Hon använde en dator med talsyntes och för fyra år sedan var ”Skrivet i vatten” färdig. Titeln valde hon inte utan anledning.

—Vatten har alltid betytt mycket för mig. Jag älskar att åka ner till stranden och när jag var ung simmade jag väldigt mycket. Det var nog min lycka. Min sjukgymnast har flera gånger sagt att om jag inte hade varit så vältränad som jag var så hade det varit betydligt svårare att komma tillbaka.

Nu planerar Camilla att skriva ännu en bok.

—Den ska handla om mig och mitt liv i dag säger hon utan att tveka. Det är mycket som har hänt sedan förra boken.

Steg för steg, mödosamt och utan att ge upp, har hon kämpat sig tillbaka.

I höstas opererades hon, troligen för sista gången, och sedan dess har hon blivit av med den huvudvärk som har plågat henne under lång tid. Hon berättar med ett stort leende att hon nu slipper äta smärtstillande medicin, något hon gjort dagligen i nästan 10 år.

—Det är mycket som har förändrats i mitt liv. De här 19 åren har varit en otrolig resa. Jag behöver mina assistenter, men jag har min frihet. Det är det viktigaste.

 

Läs mer:

Alexander vaknade ur koman – tack vare Annicas bryska behandling

Bianca kraschade rakt in i bergväggen

De räddade 5-åriga Adams liv – nu är de alla kollegor!

 

Text Jakob Hydén

Foto: Jakob Hydén och privat

Läs också:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…