Annons

Annons

Camilla förlamades av sin ovanliga sjukdom

Camilla fick en ovanlig sjukdom som gjorde henne helt förlamad. Hon kunde inte kommunicera och genomled en tre månader lång mardröm – hon låg nersövd men var ändå medveten om vad folk sa. Nu föreläser hon på sjukhus och håller på att skriva en bok om sina upplevelser.

Dela
(19)

5
Visa bildspel

/
Camilla låg förlamad i åtta månader
Camilla låg förlamad i åtta månader
Camilla låg förlamad i åtta månader
Camilla låg förlamad i åtta månader
Camilla låg förlamad i åtta månader
...
Visa mer

 

Det hela började år 2002 när Camilla Ström plötsligt började känna sig mycket trött. Camilla hade ett mycket stressigt jobb som dramapedagog på Tjörn men blev nu sjukskriven för utbrändhet samtidigt som familjen hade två små barn. Under sommaren 2006 fick hon en inflammation.

Annons

—Jag fick problem med höfterna och fingrarna var tjocka som prinskorvar. Tröttheten och svullnaderna kom och gick. Till slut blev jag tvungen att gå till vårdcentralen som trodde att det var något reumatiskt, berättar Camilla.

Hon blev inlagd på reumatologen och i november samma år blev hon snabbt sämre. Hon såg dubbelt och hennes man fick köra in henne till akuten i Uddevalla. Där togs en mängd olika prover men läkarna hittade ingenting. Carina skickades till Sahlgrenska och en vecka senare var hon förlamad från bröstet och nedåt.

—Till slut fick jag diagnosen Guillain-Barrés syndrom, en ovanlig sjukdom som drabbar runt 100 personer per år. Sjukdomen kan man få genom dåligt tillagat kycklingkött men de flesta drabbas genom en infektion. Fem procent dör av sjukdomen men de allra flesta blir förlamade.

Kunde inte lyfta telefon

Medicinen bet inte på henne och vid lucia slutade hennes armar fungera. Då kunde hon inte längre lyfta telefonen och ringa till barnen, Moa och Joel, som då var 12 och 13 år.

—Läkarna berättade att sjukdomen kunde göra mig förlamad upp till halsen. Innan dess hade jag inte varit rädd. På sjukhuset hade jag en touchklocka och en natt när jag låg ensam i salen kunde jag plötsligt inte andas. Jag ringde i klockan flera gånger, men ingen kom. Det var vändpunkten. Jag blev livrädd, men också stark. Jag ska inte dö, tänkte jag.

Läkarna upptäckte att Camilla hade en svårare variant av sjukdomen, Miller Fishers syndrom, som kan sprida sig hela vägen upp till huvudet. Camilla fick då respiratorhjälp på neurointensiven. Strax därpå miste Camilla talet, men kunde fortfarande rycka på ögonen och kinden.

—Min man Johan kom på att han kunde tala med mig genom att rabbla alfabetet, bokstav för bokstav. Vid rätt bokstav kunde jag röra lite på käken. Familj och vänner fick upprepa alfabetet hela tiden för att kunna kommunicera med mig.

I januari 2007 försvann även käkfunktionen, men Camillas hjärna var helt klar.

—Jag lärde mig att livet handlar om kommunikation. När mamma kom och klappade mig på kinden och sa ”Jag vet att du är vaken”, då kom tårarna. Jag hade aldrig en tanke på att ge upp och hade helt fantastisk personal.

Sövdes ner

Läkarna frågade Camillas man och mamma om de av humanitära skäl kunde söva ner henne. En läkare kom på att de kanske också skulle kunna fråga Camilla själv. Genom att sätta in silvertråd i kinden kunde de se att det fanns lite aktivitet i kindmuskeln.

—Högt frågade läkarna mig om jag ville blir sövd. Jag sa ja direkt. Jag kunde inte ligga där en minut till utan att kunna kommunicera. Det var hemskt. Ögonmuskeln fungerade inte heller och jag kunde inte blinka eller se något. Jag är så tacksam att de sövde ner mig.

Under tiden på sjukhuset fick Camilla starka mardrömmar av att hela tiden bli jagad av en fiktiv sjuksköterska som hette Maria. Sjuksköterskan fick barn med hennes man och Camilla fick ett chip inopererat så att sköterskan kunde höra hennes tankar. I drömmarnas värld fick Camilla superkrafter och en gång lyckades hon rädda Göteborg från en stor katastrof.

—Alla som är nedsövda har mardrömmar. Du ser inget och du är rädd. Morfinet kan också skapa dessa drömmar. På nätterna var det tortyr, alla gick hem och det blev helt tyst. Det vände när jag blev förflyttad till ett eget rum. En sköterska beskrev hur rummet jag låg i såg ut. Först då kunde jag känna mig trygg. Under tiden på sjukhuset fick jag dagdrömma och leva i mitt sinne i stället. När tankarna tog slut fantiserade jag hur jag skar fruktsallad, och gick noggrant igenom alla frukterna som jag skulle skära upp.

Senare fick hon flyga helikopter tillbaka till Uddevalla sjukhus och var medveten om helikopterfärden trots att hon fortfarande låg nersövd.

—Jag visste var jag befann mig, vilka besök jag hade haft och kunde höra vad sköterskorna sa. En sköterska berättade om en semester i Spanien där hon hade druckit drinkar och det kunde jag höra trots att jag var nersövd.

Vaknade efter tre månader

Efter att ha legat nersövd i tre månader såg plötsligt en nattsköterska att hennes kind rörde sig lite.

—Jag kunde inte styra muskeln och det tog två veckor innan jag kunde börja kommunicera igen. När sköterskorna hörde min röst för första gången utbrast de förvånat: Du är ju göteborgare!

I juli 2007 kunde Camilla lämna intensiven och förflyttades till en rehabiliteringsavdelning.

—När jag kom dit var jag som ett vårdpaket, men sa jag till mig själv: Nu tränar du Camilla. Jag ville verkligen, med alla medel, komma hem. I november kunde jag äntligen flytta hem. Jag hade längtat så efter att få sitta vid mitt köksfönster och dricka kaffe. Att jag har mitt köksfönster, mitt kaffe och att mina barn är friska har blivit min grund. Jag har allt, och allt annat är bonus. Tidigare hade jag ett stort kontrollbehov och när något var jobbigt så kunde jag gå i taket. Nu kan jag vara ledsen en dag, och det är inte hela världen. När något jobbigt händer så kan jag i stället tänka: Vad spännande, vad har jag lärt mig av detta?

Camillas man Johan fick under hela sjukdomsperioden ta på sig en stor roll när det gällde det praktiska arbetet med hemmet och barnen. Han är själv undersköterska och var inte rädd för sjukhusmiljön. Varje dag kom antingen han eller Camillas mamma till sjukhuset.

—Han sa att han hellre ville vara hos mig. Johan var en superhjälte, han strukturerade upp livet, jobbade extra som massör, storhandlade och såg till att barnens läxor var klara innan klockan nio. Folk erbjöd hjälp med att städa och handla men han tackade nej och var tvungen att göra det själv för att känna att han hade kontroll. Barnen gick i skolan och har nog bearbetat händelserna efteråt på olika sätt.

Föreläser på sjukhus

Camilla har verkligen fått uppleva hur viktig kommunikationen är för nedsövda patienter. Under 2008 började hon föreläsa på olika sjukhus om sina upplevelser.

—I början var det som terapi att gå runt att prata på sjukhusen. Under sjukdomen blev jag placerad på en intensivavdelning där personalen inte pratade med mig. Då drabbades jag av full panik och höll på att ge upp. Inte ens mina barn kunde hålla mig uppe. Efter en vecka fick jag komma tillbaka till Sahlgrenska och jag hade inte överlevt utan alla dessa omtänksamma människor som arbetar i vården.

Camilla håller även på att skriva en bok som snart ska bli klar.

—Många har efterfrågat en bok och halva är redan klar. Det jag har tagit med mig från den här tiden är att lyckan kan uppstå på bakgården vid ett sjukhus. Där stod ett körsbärsträd på gården och den friska luften slog emot mig. Att bara finnas blev plötsligt väldigt enkelt. Vi tror att vi letar efter något stort men det stora finns redan. Vi är redan där!

 

Läs mer

Hanna vägrade lämna mig när jag blev förlamad 

David blev förlamad efter svensexan

Cinna fick en stroke av en nysning

 

Mer info på Camillas hemsida kan du läsa här!

 

Av Helene Lundgren

Foto: Helena B Vengut-Lasson


Läs mer om:

Dela
(19)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…