Annons

Annons

Burkan har räddat mitt liv flera gånger

Terese Cristiansson arbetar i världens svårast drabbade katastrofområden, och hon jobbar ofta med livet som insats. God journalistik är att vara så nära hjärtat av en berättelse som möjligt, säger hon. Därför vill hon vara på plats, se med egna ögon och ge de mest utsatta en röst.

Dela
(10)

4
Visa bildspel

/
utrikeskorre
utrikeskorre
utrikeskorre
utrikeskorre
...
Visa mer

 

Redan som barn längtade Terese Cristiansson, 40, ut i världen. Hemma hos föräldrarna på lantgården i Hammenhög tänkte hon ofta på hur barn i krigsdrabbade länder hade det. Orsaken var några böcker som en faster lämnat kvar om en läkare som for till Afrika och byggde sjukhus.

Annons

—Berättelserna öppnade världen för mig, säger Terese via Skype från Istanbul i Turkiet där hon bor. Jag förstod att man faktiskt kan göra något för att hjälpa och förändra.

Gilla Hemmets på Facebook

Under barndomsåren på Österlen fick Terese och hennes storebror Ola hjälpa till med att hacka betor, köra in halm och ta ansvar för djuren. Det gav den lilla tjejen en realistisk syn på liv som död.

—När katten dog skulle den begravas. Det var ingen stor kris, det var en del av livet helt enkelt.

Men Terese ville se mer av livet. Andras liv. Hon utbildade sig till journalist och hamnade så småningom på Expressen som kriminalreporter.

—Jag lärde mig massor av tidningens erfarna journalister, säger hon. Det är verkligen magiskt när något stort händer och en hel redaktion gräver för att få fram en story.

Terese rapporterade om mordet på Anna Lindh och fick en unik intervju med dem som mördaren hade gömt sig hos innan han greps.

Dramat i Knutby sysselsatte henne i månader och resulterade i en reportagebok. Sak samma med Hagamannen, det blev boken Så våldtogs en stad.

—Jag ville göra mer utrikesjobb så jag sa upp mig 2006 och blev frilans.

Terese reste ut i världen och rapporterade från Irak, Somalia, Pakistan och Mali. I Gaza flyttade hon in hos en familj som bodde i ett bombat hus i ett av de värst drabbade områdena.

—Familjen hade sett 29 av sina familjemedlemmar slitas i bitar och på nära håll kunde jag följa och skildra kvinnornas tuffa kamp tillbaka till livet.

Terese for till Kabul i Afghanistan 2010 för att bli Expressens reporter på plats. Hon beskriver staden som dammig och med murar runt vackra trädgårdar. I andra delar av landet finns grönskande platser med blommor i överdåd och träd som dignar av frukter.

—Naturen i Afghanistan är magisk med höga berg och floder fyllda av rent vatten. Det enda som fördunklar livet är att det finns så mycket vapen där…

Terese rapporterade från Kabul i nästan tre år. I samband med tioårsminnet av 11 september-attackerna 2001 följde hon jakten på Osama bin Laden och berättade för sina läsare om kriget mot terrorismen. Framför allt skildrade hon, ofta iklädd burka, vardagslivet för de allra mest utsatta – kvinnorna och barnen.

 

Terese i Sveriges radio om orättvisor:

 

Burkan ett korkat plagg

—Burkan är ett oerhört korkat plagg: Man ser ingenting, men samtidigt är den ett bra skydd. Som kvinna kan jag intervjua kvinnor. Och burkan skyddar även dem jag intervjuar eftersom ingen ser att de talar med en västerländsk journalist. Den har dessutom räddat mitt liv flera gånger när vi åkt genom checkpoints eller kört i diket och fått hjälp av talibaner. Hade de vetat att det satt en västerländsk kvinna under burkan hade jag antingen kidnappats eller dödats.

Tack vare burkan har hon inte bara undersökt hur livet ser ut inom de radikala olika grupperna. Utan hon har också kunnat fokusera på det vanliga livet.

—Jag ville veta hur livet ser ut för familjerna. Vad tänker kvinnorna under burkorna, och hur ser deras liv ut?

De flesta kvinnor är analfabeter. De har ingen frihet och vet extremt lite om världen utanför. Om bara barnen får gå i skolan, om det finns mat på bordet och om de får föda sina barn på sjukhus är de nöjda med det.

—Äldre kvinnor är något fredade. De kan prata fritt och till och med skämta om sina män. Unga tjejer har inga egna val. Det är uppgjort vem de ska leva med. De kan bara hoppas på att det är en bra person.

När Terese lämnade Afghanistan blev en bit av hennes hjärta kvar. Därför återvänder hon minst två gånger om året – här finns så många berättelser. Om de tre åren hon bodde där skriver hon en bok under lediga stunder.

—Det blir en berättelse om krigsbrott och civila krigsskador, säger hon och berättar om fyraåriga Aisha som fick sitt ansikte utraderat efter ett anfall av en amerikansk drönare. Flickan förlorade ögon, näsa och mun och syddes ihop av en läkare med hjälp av en bit transplanterad hud.

—Hon är en militär sidoskada, säger Terese stilla. Så kallas det, ett misstag som man får räkna med i krig. Det är fruktansvärt.

 

Terese i Sveriges radio om hopp och glädje:

 

Avslöjade barnfabriker

Terese flyttade vidare till Nairobi för att därifrån bevaka hela Afrika. Det mest minnesvärda reportaget är hennes avslöjande av barnfabrikerna i Nigeria, en berättelse om kvinnor som rövas bort, våldtas och tvingas föda barn för adoption.

—Jag och fotograf Jonte Wentzel infiltrerade barnfabrikerna med dold kamera. Vi låtsades att vi var gifta och sa att vi ville köpa ett barn. Men vi sa också att vår organisation Home of Hope var intresserade av ett mer långsiktigt samarbete. Barnmorskorna som driver fabrikerna blev väldigt intresserade och vi fick träffa de gömda kvinnorna. Det surrade i mitt huvud när vi var där. Var detta verkligen sant?

På väg därifrån blev Terese och Jonte stoppade och rånade. Situationen var oerhört hotfull och en man i en annan bil sköts till döds. Med en stor portion tur och en hel del skicklighet lyckades de ta sig ur knipan och få med sig hårddisken med berättelserna. En vecka senare publicerades reportaget som fick stor spridning över hela världen. Hur det gått med barnen står fortfarande skrivet i stjärnorna. De flesta säljs antagligen på den illegala adoptionsmarknaden men det finns inga garantier för att somliga inte hamnar på slavmarknaden eller säljs för ritualer.

Terese lämnade Afrika efter ett och ett halvt år. Nairobi var helt enkelt inte hennes stad.

I stället bosatte hon sig i Turkiets huvudstad Istanbul. Därifrån är det nära till flyg till oroshärdarna hon bevakar.

Terese bor i en liten lägenhet fem trappor upp i ett hus mitt i Istanbul och hon har utsikt över Bosporen. Hennes sambo, en man med rötter i Syrien, är även han frilansande utrikeskorrespondent. Det underlättar, säger hon. De förstår varandra. Något arbetsrum behövs inte, datorn, satellitmodemet och resten av utrustningen ryms i en väska.

—Jag älskar verkligen mitt jobb. Jag kan just nu inte se vad som skulle kunna få mig att sluta. När jag är 65 hoppas jag att jag har rundat världen hundra gånger till. Då kanske jag väljer att slå mig till ro. I så fall sätter jag mig nog och skriver en bok någonstans vid havet.

 

 

 

Läs mer: 

Jobbet är svårt och farligt – men jag har sällan trivts så bra!

Fredrik Önnevall hjälpte flyktingpojken till Sverige

Våra män kidnappades i Syrien

 

Av Monica Antonsson

Foto: Jonte Wentzel, privat


Läs mer om:

Dela
(10)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…