Annons

Annons

Bonnies idé räddar kvinnoliv

Bonnie Roupé

Vid sin andra graviditet blev Bonnie Roupé svårt sjuk i havandeskapsförgiftning, ett tillstånd som släcker livet för många kvinnor i världens fattigaste länder. I Bonnies och dotterns Charlies fall slutade det dock lyckligt – de bodde ju i Sverige…
– Jag hann aldrig bli rädd. Jag blev inlagd akut vid en rutinkontroll på mödravården och blev igångsatt dagen efter. Men trots att vi klarade oss kunde jag inte släppa tanken på att det fanns andra i världen som dog i samma situation.
Redan när Bonnie blev mamma för första gången började hon små smått fundera på att starta en internationell internetsida för gravida kvinnor och läkare.
I dag, fyra år senare, har Bonnie och hennes internationella internetsida, Bonzun, kommit en bra bit på vägen. I samarbete med bland annat WHO och Unicef har hon startat upp i Kina och planerar för nya hemsidor i Afrika och Brasilien. Så småningom ska hemsidan bli vinstdrivande genom bland annat annonser och försäljning av statistik till företag i läkemedelsbranschen.
– Idén är enkel: vi översätter sjukvårdens fikonspråk till ett språk som alla kvinnor förstår. Ingen ska behöva känna sig dum för att de inte förstår svåra ord. Jag gjorde själv samma misstag: när jag blev sjuk googlade jag på ord och uttryck som gravid, svullen, ont i huvudet och ont i ögonen. Hade jag känt till orden ödem, hypertoni och preeklampsi hade jag hittat rätt i informationsdjungeln och förstått att jag var allvarligt sjuk, säger Bonnie med ett snett leende.
Jagar sponsorer
Hon pratar fort och staplar exempel: Graviditet och förlossning är den största orsaken till dödsfall bland kvinnor i fertil ålder. Bröstmjölk under det första dygnet gör att fler barn överlever dysenteri och lunginflammation. Och bara under den korta tid som vi suttit på kaféet har tjugo kvinnor världen över dött i havandeskapsförgiftning.
Bonnies vardag kretsar mycket kring elände, statistik, torra sjukvårdsfakta och jagande efter nya sponsorer. Ändå är hon en mycket lycklig 38-åring. Efter tre år i Kina vet hon att det är värt alla uppoffringar och alla kulturkrockar på vägen. Hon pendlar mellan Stockholm och Shanghai med sina två flickor Jackie, 5, och Charlie, 4 år.
– Jackie och Charlie lever här och nu, de greppar inte skillnaderna än. När vi skulle åka tunnelbanan till Shanghais vetenskapsmuseum i söndags undrade de om vi skulle vara i Kina hela dagen, säger Bonnie.
Shanghai är med sina 23 miljoner invånare en av världens största och mest tättbefolkade städer. Ändå lever Bonnie och flickorna ett lugnt småstadsliv i stans gamla franska kvarter.
– Shanghai är en bra stad för en ensamstående mamma eftersom kineserna är väldigt familjeorienterade och gärna hugger in när de ser att andra behöver hjälp, säger Bonnie.
Fast i början hade hon svårt att ta att andra hade åsikter om att hennes barn kanske frös eller klättrade för högt upp i lekställningen i parken.
– Det sker av ren omtanke. De flesta familjer i Kina har fortfarande bara ett barn – ett enda barn som om några år ska försörja sin mamma, pappa, farmor, farfar, mormor och morfar. Det är svårt att förklara att i Sverige är det helt okej att barn testar sina gränser – även om de får blåmärken, säger Bonnie.
Seglade över Atlanten
Själv har hon fått många ”blåmärken” på vägen. Ändå räds hon inte att starta nya projekt och göra drastiska förändringar i sitt privatliv, om det behövs. Att som ensamstående pendla till Kina med två små flickor är bara ett exempel. Första gången hon bröt upp var hon bara 15 år.
– Både jag och mina föräldrar tyckte att jag klarade mig på egen hand. Jag hade egen lägenhet, pluggade, jobbade, storhandlade, lagade mina egna köttbullar och manglade lakan. Några år senare var jag gift, hade en fin våning i centrala Stockholm och ett jobb som gjorde att jag fick resa till USA, Brasilien och Argentina. När jag ser tillbaka tror jag att jag fick min 40-årskris redan som 24-åring, säger Bonnie.
Krisen började med att Bonnie blev arbetslös i samband med telekomkraschen år 2000. Samma vårvecka som det tog slut med hennes dåvarande man. Några månader senare hade hon lämnat allt bakom sig för att segla över Atlanten!
– Det som störde mig mest efter skilsmässan var att jag aldrig fick vara ensam med mina tankar. Det fanns för många som undrade hur jag mådde och tog vår skilsmässa personligt. Atlantseglingen blev precis det avbräck som jag önskade mig. Jag lärde känna mig själv. Efter att ha styrt en segelbåt i storm vet jag att jag inte får panik i stressade situationer. Jag kan ta rädslan och lägga i en burk, om det behövs, säger Bonnie.
Ville något mer
Efter tiden som seglare började Bonnie om på nytt och startade en golftidning för kvinnor.
– Jag var framgångsrik, men kände bara tomhet när andra berömde mig och kallade tidningen för ”mitt livsverk”. Tidningen var verkligen inte mitt livsverk, jag ville något mer. Min mormor brukade alltid säga att det enda hon ångrade var att hon aldrig åkte till Afrika och jobbade som barnmorska. Hennes ord hade etsat sig fast i mig, säger Bonnie.
Bonnie blir arg och ledsen över att så många kvinnor dör och lider, helt i onödan.
– I en del länder ger man fortfarande vatten till nyfödda! Jag behöver bara stanna här i Shanghai för att se orättvisorna, och möjligheterna. Många fattiga kineser flyttar in från landsbygden för att jobba i fabrikerna. De har ingen rätt till sjukvård utanför sin födelseort. Däremot äger de en mobiltelefon med internetuppkoppling, och det är där jag och mitt företag kan göra stor skillnad.
Just nu bor hon i en mysig tvårumslägenhet i ett gårdshus, på gångavstånd till flickornas kinesiska dagis, till kontoret och till matmarknaden där de kunnat köpa jordgubbar sen i januari.
Senast när flickorna ska börja skolan måste hon bestämma sig för var i världen de ska ha sin bas. Deras pappa bor i Stockholm.
– Inget behöver vara hugget i sten, jag ser hellre vart livet bär mig. Just nu vet jag inte om jag kommer att kunna betala löner om några månader. Men jag får inte panik – det vet jag efter mina månader på Atlanten! Men hur den här resan än slutar känns det ändå värt allt, eftersom jag lyckats lansera en idé som är större än jag själv. Och mina egna uppoffringar är främst materiella.
Och – handen på hjärtat – i Shanghai har Bonnie och tjejerna lite roligare…
– Barnen är tvingade av lagen att sova middag på dagis. Det kan verka underligt. Men i stället för att jag hämtar trötta barn på eftermiddagen hämtar jag två pigga flickor som orkar stanna uppe och leka hela kvällen!

Annons
Bonnie i Shanghai

– Shanghai är en bra stad för ensamstående mammor, säger Bonnie med döttrarna Jackie och Charlie.

Vill du läsa mer om Bonnies arbete? Se bonzun.com

AV MARIA SVEMARK
FOTO: MÅRTEN SVEMARK

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…