Annons

Annons

Blyga Sofia blev utfryst och mobbad

Det började med utfrysning och hatfyllda blickar. Ibland reste sig klasskamraterna och lämnade rummet när hon steg in. Till slut deltog alla i mobbningen mot Sofia, aktivt eller passivt. Hon blev misshandlad och bespottad. Hennes brott? Hon var ängslig, blyg och rädd.

Annons
3
Visa bildspel

/
Blyga Sofia blev mobbad och utfryst
Blyga Sofia blev mobbad och utfryst
Blyga Sofia blev mobbad och utfryst
...
Visa mer

Det var Sofia Österdahls mormor som myntade uttrycket ”Störst, bäst och vackrast” i familjen.

—Hon gjorde allt hon kunde för att ge mig mer självkänsla, men det gick väl så där, säger Sofias mamma Maria.

—Vi är nog lite för snälla allihop i vår familj. Om någon vill ta för sig, så stiger vi helst åt sidan, säger pappa Lasse.

Familjen bor i Gottsunda utanför Uppsala och Maria har egen frisörsalong medan Lasse driver byggfirma. Ett gemensamt karaktärsdrag för familjen är försiktighet.

Både Sofia och hennes bror Tobias var tillbakadragna i skolan, främst Sofia. Det skulle inte skada om hon kunde tuffa till sig lite, sa lärarna på alla utvecklingssamtal.

I högstadiet mötte Sofia ett hårdare klimat. Maria märkte att dottern allt oftare försökte slippa gå till skolan. Rektorn försäkrade att det inte var några problem men sanningen var att kamraterna börjat gruppera sig och Sofia blivit utfryst. När några kände behov av att hävda sig inför de andra var hon ett lätt mobboffer.

—Det var tjejerna som plötsligt ignorerade mig. Tyst mobbning är svår att förstå och närmast omöjlig att hantera. Det hände att de reste sig och gick när jag kom in i rummet.

I slutet av vårterminen började en flicka att sprida ut ett falskt rykte att Sofia skulle ha förtalat henne. De andra tjejerna tog hennes parti och två av dem erbjöd sig att ge Sofia en minnesbeta.

—De började ge mig hatfyllda blickar i korridoren utan att jag förstod varför. De kom bakifrån och knuffade in mig i skåpet eller klappade till mig hårt på axeln utan förklaring. Jag vågade inte säga ett knyst. Jag var jätterädd varenda dag och grät mig till sömns om nätterna.

Det är svårt att värja sig mot förtalskampanjer. Särskilt för den som är tillbakadragen och tystlåten. Sofia var helt utelämnad åt sina plågoandar.

En dag fick Sofia ett sms från en av de två flickorna. ”Kommer du till skolan i morgon?” undrade de. ”Det vi vill tala med dig om måste sägas öga mot öga.”

—Jag blev jätterädd och hade ont i magen men gick till skolan nästa dag, säger Sofia.

Tyst i chock

Inför dagens sista lektion dök tjejerna upp och tvingade ut henne till en grusplan bakom skolan.

—Där stod alla i min klass och väntade. Alla utom jag visste vad som skulle hända.

Tjejerna skrek och frågade varför Sofia hade gått runt och snackat skit. När hon protesterade och förnekade detta skrek de ännu högre. ”Du är världens falskaste person”, vrålade den ena tjejen. ”Om du nekar så slår jag dig”, skrek den andra.

—De slet mig i håret tills jag låg på marken. De sparkade mig i magen, slog mig i ansiktet och spottade på mig. Om du kontaktar polisen ska du få ännu mer stryk, hotade de och spottade på mig igen. De andra – den tysta massan – stod och tittade på. För dem var det bara en spännande händelse.

När slagskämparna skrattande gick därifrån låg Sofia blåslagen och tillintetgjord kvar på marken. När åskådarna skingrats kunde hon ta sig till cykeln och trampa hem.

—Jag var och handlade när jag fick ett sms från Sofia att hon var hemma, säger Maria. Jag ringde hem för att fråga varför. Hon lyfte luren men kunde inte prata. Då förstod jag att något hade hänt. Jag slängde varukorgen, störtade ut till bilen och körde hem så fort jag kunde. Då låg hon här. Hon var i chock och kunde inte berätta vad hon varit med om.

Maria ringde rektorn som motvilligt erkände att Sofia blivit misshandlad i skolan. Nästa dag fick Sofia polisbeskydd och alla berörda kallades till möte. Något straff blev det aldrig tal om, båda flickorna var under 15 år.

Ingen hörde av sig

Sofia – nu diagnostiserad med posttraumatisk stress – fick ett ensamt sommarlov efter åttan. Inga kompisar hördes av. Hennes telefon hade tystnat.

Sofia bytte skola och togs emot med öppen famn av rektor och lärare. Hon kom in i sin nya klass på ett bra sätt och tog sig igenom nian.

—Rektorn frågade ofta hur jag hade det. Skolan hade tusen elever och han kunde namnen på alla. Det hjälpte faktiskt. Jag började må bättre och mina mardrömmar försvann. Men jag var fortfarande ganska ensam och vågade inte känna tillit till människor.

Sofia tog ett sabbatsår efter grundskolan. Hon jobbade som servitris på ett kafé, hjälpte till i en klädbutik och ägnade mycket tid åt sin dvärgpudel Frasse. Så småningom sökte hon sig till Realgymnasiet med hundinriktning i Uppsala där hon fick ha Frasse med sig om dagarna.

—Det var rätt för mig. Vi tränade mycket agility och lydnad, spår och sök. Praktiken fick jag göra på ett äldreboende. Frasse och jag gick helt enkelt runt och spred glädje bland de gamla. Det var så lyckat att personalen kunde minska antalet värktabletter med hälften.

Rektorn och lärarna som kände till Sofias historia peppade henne så mycket de kunde. När en elevambassadör – ett ansikte utåt för skolan – skulle utses föll valet på henne, den blygaste av alla.

—Jag som förr knappt vågade titta på människor stod plötsligt på gymnasiemässan och gjorde reklam för skolan. Sak samma på hundtävlingar och när skolan hade öppet hus. Det var väldigt stort för mig. Från mitten av tvåan var det nog jag som hördes mest i min klass.

Sofia tog studenten som en utåtriktad och ganska tuff tjej med extra kompetens som allmän lydnadsinstruktör vilket innebär att hon kan hålla hundkurser. Ett drygt år senare arbetar hon i en djuraffär och har registrerat en enskild firma. Idén fick hon en dag på en promenad med mamma Maria. Varför inte göra något bra av allt det tråkiga som hänt? Vad kan vara bättre än att vända det svåra till något positivt?

Sofia, som är 21 år i dag, har köpt en ny hund som ska utbildas till terapihund med kompetens att vara lyhörd för människors sinnesstämningar och kunna trösta.

—Hans uppgift ska bli att göra människor lyckliga.

En annan viktig del av Sofias företagsidé är att berätta sin historia och hålla föredrag om mobbning på skolor.

—Jag tog kontakt med min gamla skola som nappade direkt. Sedan dess har flera skolor hört av sig. Förhoppningsvis kan jag göra något bra av det här på sikt. Viktigast är att jag har vunnit över mig själv. Jag kan äntligen känna mig störst, bäst och vackrast – som mormor brukade säga till mamma.

 

Läs mer: 

Veronica mobbades under hela skoltiden

Eline föddes utan höger hand

Ebba föddes utan armar

 

Text: Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson

Läs också:

Dela
(81)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…