Annons

Annons

Birgitta hörde sirenerna: Jag visste direkt att det gällde Christer!

Christer Ulfbåge

Det som skulle bli en härlig dag på golfbanan förvandlades till en mardröm när Christers hjärta stannade. Innan hustrun Birgitta visste ordet av låg maken nersövd och nerkyld på sjukhuset och en fasansfull väntan tog sin början… 

Annons

Tv- och radioprofilen Christer Ulfbåge minns ingenting av torsdagen den 27 juni. Dagen innan minns han däremot tydligt. Då hade han varit på landet och kört grästrimmer i knähögt gräs i fyra timmar. Han var helt slut i kroppen när han kom hem men tänkte inte på att det kunde vara ett tecken på något annat.
Hustrun Birgitta Falk Ulfbåge kan däremot nu i efterhand se tecknen på att Christer sakta blev sämre under våren och försommaren. När de var mitt upp i det trodde de att det var vanliga förkylningssymtom. Natten innan torsdagens golftävling som de båda skulle delta i märkte Birgitta att Christer sov oroligt. Men de steg upp tidigt och kom i väg redan vid sju på morgonen som planerat.
Klockan var nio då deltävling nummer tre i företags- och kändisturnén MPC Stjärngolf-touren gick av stapeln på Bro Hof slott. I varje team deltar någon känd profil och i år fanns förutom Christer Ulfbåge namn som Stefano Catenacci, Anna Brolin, Anette Norberg, Anders Gärderud och Hans Fahlén.
Birgitta och Christer skildes åt och gick i väg med sina respektive grupper.
– Runt elva korsade vi varandra på golfbanan och jag ropade på håll till Christer: ”Hur är det?” Han svarade med att göra en gest med handen som signalerade ”sådär”. En kvart senare hörde jag ambulansen. Jag visste med en gång att det var Christer det gällde!
Christer hade drabbats av hjärtstopp. En ambulanshelikopter var snabbt på plats och förde honom till Karolinska sjukhuset i Solna. Birgitta följde efter och fick vänta i vad hon upplevde som en evighet.
– Jag har bara ett svagt minne av de timmarna. Jag var i chock. Tankarna snurrade: Skulle jag bli änka nu? Jag hade tagit Christers telefon och satt och ringde våra närmaste och berättade vad som hade hänt. Plötsligt kom ett sms från Christers syster som jag inte hade hunnit ringa. Hon skrev: ”Här sitter vi och har det mysigt! Vi tänker på dig. Älskar dig!”
– Vi har visserligen nära kontakt, men riktigt så brukar vi inte skriva till varandra. Att hon skrev just så, just då? Hon kan inte förklara det själv heller, tillägger Christer och skakar förundrat på huvudet.
Höll kall hand
När Birgitta fick komma in till Christer hade läkarna redan påbörjat nerkylningen som numera görs på hjärtstoppspatienter.
– Att hålla hans kalla hand var fruktansvärt, det var som att få veta hur det hade känts om han hade varit död. Läkaren sa åt mig att hämta necessär och kläder för att kunna stanna på sjukhuset ett par dagar. Innan jag åkte lämnade han över Christers vigselring till mig i en liten ask. Då brast det. Det var hemskt. Jag låste in mig på toaletten och djupandades.
Att ens öppna dörren till den tomma lägenheten var förknippat med ett enormt motstånd och hon ville inte vara där en sekund för länge, ensam i tystnaden. Hon rafsade ihop det allra nödvändigaste och skyndande sig tillbaka till sjuksängen på Karolinska. Där satt hon dag som natt vid Christers sida och strök honom över armen på det sätt hon vet att han tycker om.
Dagarna gick och det kändes allt mer hoppfullt att Christer skulle bli återställd. Ändå fanns ovissheten kring hur hans liv skulle bli.
Så väcktes Christer successivt på lördagskvällen.
”Hej, lilla gullet, kom så får jag en puss! Vad konstigt det ser ut i taket! Får jag en puss? Var är jag, lilla gullet?”
Det var tur att personalen på sjukhuset hade gett Birgitta instruktioner för hur hon skulle bemöta sin man när han vaknade upp. Christer var kraftigt påverkad av morfin för att dämpa smärtan från fyra revben som brutits vid hjärt-lungräddningen och efter att ha varit nersövd och nerkyld.
– ”Du har haft hjärtstopp. Du är på Karolinska sjukhuset. Du har haft hjärtstopp. Du…” Det blev som ett mantra de första dagarna. Personalen kom in och berömde mig för att jag orkade upprepa det. Så här efteråt kan jag skratta åt det och nog hade vi ganska roligt i stunden åt allt dråpligt Christer sa. Han brukar kalla mig lilla gullet! Men det var också med stor oro som jag fick hantera hans förvirrade ömhetsbetygelser och alla kaotiska frågor. Skulle han någonsin bli som vanligt igen?
Hela Sverige visste
Nu sitter de tätt tillsammans hemma i soffan, lättsamma och pratglada. Det finns inget till det yttre som tyder på att det bara är två månader sedan det ofattbara hände. Men inombords är minnena fortfarande färska och obearbetade. Mycket av händelseförloppet har de inte ens hunnit – eller velat – prata om med varandra förrän nu.
De har varit gifta i tre år, tillsammans i tretton och känns fortfarande nykära. De faller varandra i talet och orden slingrar sig innerligt när de försöker återberätta minnena från i somras. Även om upplevelserna skiljer sig åt.
– Christer var sjövild i sjuksängen! Han pratade, frågade och yrade om vartannat, hela tiden med ett ganska fånigt leende i ansiktet, berättar Birgitta med ett litet skratt. Det dröjde drygt ett dygn innan han vaknade på riktigt. Jag såg tydligt när det hände: det där lilla flinet försvann och ett stort allvar tog över. Plötsligt utbrast han: ”Men herregud, jag har ju varit sjuk! Vet de på jobbet?”
Det var ju inte bara på jobbet de visste. Hela Sverige visste. Löpsedlarna skrek med svarta versaler. Birgitta ville inte titta på dem när hon var tvungen att gå ut något ärende.
– Det var jobbigt. En dag stod det: ”Birgitta talar ut!” Det hade jag ju inte gjort. Möjligen svarat på någon fråga. Hur skulle jag ha kunnat tala ut? Det som hänt hade ju inte ens hunnit sjunka in.
Men det fanns också ett varmt stöd från många människor.
– Jag vet att vi har många vänner, men att de var så många hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Och folk som vi aldrig träffat hörde av sig! De gav oss massor av kraft och vi är oerhört tacksamma och rörda över all omtänksamhet.
Blickar framåt
Efter en kortare rehabilitering fick Christer äntligen komma hem till sin Birgitta. Det bar direkt av till parets sommarställe.
– Det är den bästa miljön att bli frisk i! Grönskan i sig är läkande, och jag har jobbat hårt för att få odlingarna att blomma och dofta. Där har vi vänner som avlastade mig så att jag vågade släppa taget då och då och få tänka på mig själv. Jag var tvungen att få ställa mig frågan: ”Vad är det jag har varit med om?”
– Det är tack vare Birgitta jag mår så bra i dag. Jag var ju inte med i matchen, men nu efteråt förstår jag att hon och barnen hade det tufft de där dagarna. Man får verkligen perspektiv på livet. Jag läste så sent som i går om två unga killar som kört ihjäl sig. Jag får hjärtstopp men vaknar upp igen och får en andra chans. Jag tänker mycket på det.
Men längre än så sträcker sig inte Christers behov av att grubbla över det som hänt. Nu vill han lägga det bakom sig och se framåt. Läkarna har sagt att han får och ska leva som vanligt.
– Jag har aldrig varit typen som ältar saker. Jag håller inte på och testar mig själv om jag har samma förmågor som innan hjärtstoppet, säger Christer för att en stund senare stolt berätta att han minsann är bättre på att lösa korsord än någonsin tidigare!
Birgitta vill också blicka framåt, men har svårare att släppa känslorna som satt sig på djupet. Hon vaknar fortfarande kallsvettig på nätterna och måste kolla att Christer andas. Hon har mer att bearbeta än Christer eftersom han är lyckligt ovetande om hela dramatiken.
Men båda har blivit brutalt påminda om att livet snabbt kan förändras.
– Vi är ännu mer rädda om varandra nu. Jag hade tänkt trappa upp på jobbet mina sista fem år innan pension men nu blir det i stället tvärtom.
En lustfylld blandning av kultur, vänner, god mat och nya vyer är Birgittas och Christers melodi för att bibehålla hälsan. Golf, förstås. Femkamp är en rolig passion de båda delar.
– Vi är tävlingsmänniskor båda två. Men det spelar egentligen ingen roll om vi vinner, säger Christer.
Det uppstår en liten frågande paus i det annars flödande samtalet dem emellan. Birgitta tittar uppriktigt förvånat på sin man innan hon med övertygelse slår fast:
– Va? Visst sjutton vill vi vinna!

 

Christer Ulfbåge
Ålder: 71 år.
Familj: Hustrun Birgitta, 60 år, två barn och två bonusbarn.
Yrke: Sportkommentator och sportjournalist. Har bland annat jobbat på Radiosporten, Sportspegeln och Sportnytt och varit värd för SVT:s OS-sändningar.
Bor: I Stockholm, sommarstuga i norra Uppland.

AV ANNA-KLARA FRESK ASPEGREN
FOTO: STEFAN NILSSON

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…