Annons

Annons

Birgitta hjälpte till att störta apartheidregimen

Under större delen av 80-talet arbetade hon som Palmes hemliga agent i Sydafrika. Uppdraget var att stötta de organisationer som arbetade mot apartheid. Den stora utmaningen låg i att arbetet måste ske i det dolda. Ett inte helt ofarligt, eller lätt, uppdrag.

Dela
(0)

5
Visa bildspel

/
Birgitta hjälpte till att störta apartheidregimen
Birgitta hjälpte till att störta apartheidregimen
Birgitta hjälpte till att störta apartheidregimen
Birgitta hjälpte till att störta apartheidregimen
Birgitta hjälpte till att störta apartheidregimen
...
Visa mer

 

Ingen utanför den inre kretsen visste om Birgitta Karlström Dorphs egentliga uppdrag. Varken maken Bill, som arbetade som läkare, eller de fem barnen, Christina, Jacob, Beata, Louise och Charlotte, kände till hennes hemliga engagemang.

Annons

Det var först när dokumentären Palmes hemliga agent visades på tv i höstas som de förstod vidden av vad deras mamma hade åstadkommit.

—De blev väldigt stolta, säger Birgitta, och erkänner att även hon känner en djup tillfredsställelse över att ha varit en viktig kugge i hjulet för att få apartheid på fall.

I dokumentären hyllas hon som en hjälte. Flera av dem inom motståndsrörelsen som hon samarbetade med talade om Birgittas betydelse för att apartheid så småningom avskaffades.

—Jag känner mig stolt men samtidigt oerhört ödmjuk, och jag hade inte kunnat åstadkomma något utan människorna där nere. De riskerade sina liv i kampen mot apartheid. Det värsta som kunde hända mig var utvisning.

Babar väckte intresset

Under sin tid som diplomat på svenska legationen i Pretoria hade hon två agendor: en öppen och en hemlig.

—Mitt uppdrag var att identifiera organisationer som arbetade mot apartheid och som skulle kunna ta över styret i landet. Det var politiska organisationer, kyrkor, kvinnoförbund, fackföreningar och syföreningar, ja, alla möjliga som fått nog av president Bothas regering, säger Birgitta när vi träffas i hennes spatiösa lägenhet, belägen i Norra Djurgårdsstaden i Stockholm, med en vidunderlig utsikt över Lill-Jansskogen.

Lägenheten är fylld med saker som minner om hennes långa utlandstjänstgöring.

Ett antal miniatyrflaggor avslöjar var hon tjänstgjort under de nästan 20 år hon arbetade i Afrika för UD.

Bland flaggorna återfinns bland annat Kenya, Angola, Botswana, Kongo-Kinshasa, Etiopien och Sydafrika.

—Jag har tillbringat så mycket tid i Afrika att jag känner mig nära nog svart inuti och vit utanpå, skrattar den paranta 76-åringen och plockar fram några av sina käraste ägodelar – de i dag av tidens tand nötta Babarböckerna som hon fick av sin mormor som liten flicka.

—Det var Babar som väckte mitt intresse för Afrika. Teckningarna i boken visar exakt hur det ser ut, skrattar hon och bläddrar försiktigt i de litterära klenoderna.

Den unga Birgitta hade svårt att bestämma sig för vilken karriärväg hon skulle ta. Först blev det Handelshögskolan i Stockholm som följdes av ett år i Frankrike ”där jag sysslade med lite av varje”. Hennes mamma hade sett en annons om att UD anordnade ett diplomatprogram som hon rådde sin dotter att söka. Inte för en sekund har hon ångrat att hon följde mammas råd.

För exakt 50 år sedan anställdes hon på Utrikesdepartementet. Afrika i allmänhet men Sydafrika i synnerhet kom att bli hennes mission. Första mötet med det djupt segregerade landet blev en brutal ögonöppnare.

—Jag minns att jag spottade på en bänk med texten ”whites only”. Jag vet inte vad som for i mig, men jag blev så himla arg och frustrerad.

—Visst hade jag läst om hur det var i Sydafrika innan jag for ner men det är först när man är på plats och ser saker med egna ögon som man förstår vidden av det avskyvärda, säger hon och skakar på huvudet.

Stora pengar

I dokumentären nämns siffran 1,6 miljarder kronor. Så mycket pumpades in bakvägen i Sydafrika under Birgittas tid vid rodret.

Allt skedde med regeringen Palmes goda minne.

—Palme visste såklart vad vi gjorde. Det fanns ett politiskt uppdrag. Men regeringen ville inte veta några detaljer, eller som Ingvar Carlsson uttrycker det i programmet: Ibland kan det vara bättre att inte veta.

Organisationen som hade hand om biståndet benämndes humanberedningen och arbetade under SIDA, som på regeringens uppdrag redan gav stora summor för att motarbeta apartheidregimen.

Birgitta satt som spindeln i nätet i humanberedningen.

—Mitt öppna uppdrag var att följa vad som hände inom motståndsrörelsen, följa med i politiken och rapportera hem. Den andra, hemliga delen, var att identifiera organisationer som aktivt arbetade mot apartheid och som vi kunde tänka oss att stödja med svenskt bistånd.

En del pengar gick till advokatkostnader för att hjälpa svarta medborgare som ställts inför rätta oskyldigt anklagade, deras enda så kallade brott var att de organiserat sig i kampen mot apartheid, vilket var förbjudet.

Men att föra in stora pengar i ett land utan att det väckte ont blod och misstankar var en utmaning som ställde stora krav på uppfinningsrikedom.

Birgitta talar om krypterade meddelanden och information om överföringar som gömdes i presenter och skickades via betrodda kurirer.

—Det gick såklart inte att kommunicera öppet eftersom säkerhetspolisen avlyssnade oss. Jag var misstänksam mot alla. Det var man tvungen att vara.

Utsatt position

Hennes hem blev utsatt för både beskjutning och inbrott.

—De sköt in i hallen när vi inte var hemma. Jag hittade kulan på hallgolvet. Det var förstås bara ett skrämskott. Jag pratade med mina vänner och de sa att det var ett typiskt beteende för säkerhetspolisen. När vi kom tillbaka efter en semesterresa till Sverige upptäckte vi ett konstigt inbrott. Någon eller några hade sovit i våra sängar, gått igenom garderoberna och tagit några klädesplagg. De var där för att markera: Vi vet vem du är och vi vet vad du gör.

Trots inbrott och beskjutningar var hon aldrig rädd.

—Nej, det värsta som skulle kunna hända var att jag förklarades persona non grata och utvisades.

Hon framstår som en tuff och modig kvinna, men det vill hon inte riktigt hålla med om.

—Jag är inte speciellt modig utan gör bara det jag tycker är rätt och sant. Däremot har jag ett stort rättvisepatos.

Hon arbetade i Pretoria när Olof Palme mördades 1986 och hon minns det fasansfulla och samtidigt overkliga samtalet från UD:s presstjänst.

—Det första jag och Jacob gjorde var att åka ner till ambassaden och hissa flaggan på halv stång, säger Birgitta som själv inte hyser minsta tvivel om vilka som tog livet av statsministern.

—Det var sydafrikaner, hela tillvägagångssättet tyder på det. En huvudmisstänkt lyckades få del av svenskt bistånd under förevändning att han arbetade mot apartheid. Men i stället gick pengarna rakt ner i fickan och han köpte en farm där många svarta torterades.

I själva verket arbetade han som agent åt den sydafrikanska regeringen.

—Det sågs inte med blida ögon att Sverige stöttade apartheidmotståndare med svenska biståndspengar.

Dottern blev skjuten

Åren mellan 1982 och 1988, då Birgitta arbetade i Sydafrika, var en omdanande tid både på arbetet med alla omvälvningar i landet, men även på det personliga planet.

Hösten 1988 avled hennes man Bill i hudcancer. Nästa dråpslag drabbade familjen när Birgitta precis tillträtt en tjänst på ambassaden i Etiopiens huvudstad Addis Abeba.

—Min dotter Beata, som då var 14 år, träffades av ett vådaskott när hon var ute på stan. Hon var en hårsmån från att dö. Efter det blev hon aldrig mer sig lik, säger Birgitta och ser med ens väldigt sorgsen ut.

—Beata var solen i vår familj.

Visst har hon sår i hjärtat, men hon bär samtidigt på en okuvlig livslust och älskar fortfarande sitt arbete med hela världen som arbetsplats.

—Jag har fortfarande en del uppdrag för UD, och så har jag ett hus i Kenya. En stor del av mitt hjärta har jag kvar i Afrika.

1994 hölls de första fria valen i Sydafrika, apartheid avskaffades och Nelson Mandela valdes till president.

—Jag är så glad över att ha fått uppleva att alla dessa människor har befriats, och jag vill tro att jag kanske har räddat livet på en del, säger hon innan det är dags att börja packa, för snart bär det av på ännu en resa till Afrika, denna kontinent som hon förälskade sig i från dag ett.

—Jag längtar redan, säger hon och ställer tillbaka sina kära Babarböcker i hyllan.

 

 

Läs mer: 

Ulf och Camilla reste till Afrika som volontärer

Irenas resor förändrar livet för barn med gomspalt

Jane startade Damernas detektivbyrå på riktigt

 

Av Katarina Arnstad Elmblad

Foto: Stefan Nilsson


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…