Annons

Annons

Birgitta Härenstam: Det var fasansfullt att bli änka igen

Man har ett ansvar för sitt eget liv, att göra sitt bästa för att klara av det. Den insikten har hjälpt Birgitta Härenstam. För hon vet vad det innebär att mista kärleken – inte bara en utan två gånger tidigare har hon blivit änka.

4
Visa bildspel

/
Birgitta Härenstam om sorgen efter Magnus
Birgitta Härenstam om sorgen efter Magnus
Birgitta Härenstam om sorgen efter Magnus
Birgitta Härenstam om sorgen efter Magnus
...
Visa mer

Birgitta Härenstam tar emot i den vackra våningen på Östermalm i Stockholm där hon och hennes Magnus fick åtta lyckliga år tillsammans. Den våning som också var ett allra första tecken på att det nog borde bli de två.

Annons

—Ett tecken som vi inte förstod förrän i efterhand. Jag sökte en ny bostad sen jag blev änka efter min förra man Conny Plånborg. Gick på visning här och bestämde mig för att här vill jag bo!

Magnus Härenstam hade också gått på visningen av samma våning. Också han änkling sedan ett par år och i behov av en mindre bostad.

—På kvällen är jag hos några vänner när Magnus kommer dit och berättar om den jättefina våningen han just skrivit kontrakt på. På samma adress, samma våningsplan. Han snöt den framför näsan på mig!

Vi slår oss ner i vardagsrummet, i våningen som de så småningom kom att dela, och där Birgitta nu bor ensam. Vi ska prata om sorgen efter Magnus. Men det blir ett samtal som mer kommer att handla om kärlek än sorg.

Birgitta och Magnus hade varit bekanta sedan över fyrtio år tillbaka. Birgitta var god vän med Magnus fru Anita.

—Vi var några tjejer som startade en vinklubb tillsammans och träffades hemma hos varandra. Magnus fanns alltid där någonstans i bakgrunden när vi var hemma hos Anita.

När de båda miste sina respektive med bara ett par månaders mellanrum sa vännerna efter en tid till Magnus: ”Birgitta, vore hon inte något för dig?” Och Birgittas vänner sa: ”Ja men Magnus, fin kille, har du inte funderat på honom?”

—Men det hade vi verkligen inte, varken Magnus eller jag. Jag tyckte nog mest att han bara var en sådan där hejsan hoppsan-typ som man inte kunde ta på allvar.

Var bara vänner

Men hur det nu var så ville livet annorlunda. Magnus visste att Birgitta tyckte mycket om Povel Ramel. Så när han fick biljetter till Povels minneskonsert frågade han henne om hon ville följa med.

—Och visst ville jag det! Men när han hade lagt på luren kom han på att vi kanske skulle träffas och ”reka” lite före konserten. Så han bjöd mig på Grands fattigveranda – och där blev vi kvar hela kvällen, tills personalen började sätta upp stolarna på borden. Det bara klickade mellan oss! Kanske för att vi båda var helt inställda på att det här inte var en dejt utan att vi bara träffades som vänner.

En tid efter minneskonserten bjöd Birgitta med Magnus ut till sommarstället på Värmdö där hennes pappa numera bor permanent.

—Det var så oerhört skönt att träffa en man utan att behöva sminka mig och klä upp mig. Utan bara vara som vanligt på landet med håret i tofs – för det var ju ingen dejt, vi var ju bara vänner. Behövde inte hålla någon tjusig fasad, utan vara helt uppriktiga om både det ljusa och mörka inom oss. Så småningom upptäckte vi mer och mer att vi verkligen var tvillingsjälar.

De fortsatte att träffas som vänner under flera veckor.

—Under den tiden upptäckte jag ju också att det också fanns ett djupt allvar under den där hejsan hoppsan-ytan.

Tände till på kräftkalaset

Men den 5 augusti 2007 bjöd Magnus Birgitta på kräftkalas till sitt eget sommarparadis – Sjötullen på Långholmen.

—Och då smällde det till på riktigt!

Magnus berättar om den dagen i sin bok Morsning och goodbye: ”Det var en sådan där underbar varm kväll när Stockholm visade sig från sin vackraste sida. Jag föreslog ett bad. Hon hade ingen baddräkt, sa hon. ”Äh jag tror Smulan har en liten depå med sådana”, sa jag och letade fram ett plagg ur en låda. Birgitta var dock alltför reslig för denna baddräkt – med följd att hon i stället helt oblygt klev i sjön utan en tråd på kroppen.

—Jag ville inte visa mig mindre djärv. Snart simmade vi båda ut till en boj, där vi hämtade andan en stund, tittade på Stadshuset och… ja, råkade komma åt varandra i det varma vattnet.

Resten är historia, som det brukar heta. En underbar kärlekshistoria.”

—Den kvällen visste jag att Magnus var mannen i mitt liv. Magnus var till en början inte lika bergsäker. Så småningom lärde jag också honom att våga tro på kärleken igen. Att vakna med ett leende på morgonen – och somna med ett flin, som Magnus uttryckte det. Att längta, och tänka när vi varit ifrån varandra: ”Nu är det bara tio minuter tills jag får träffa honom igen!”

Men Birgitta visste också vad det innebär att mista kärleken – inte bara en utan två gånger tidigare hade hon blivit änka.

—Jag var bara var tjugo år när jag gifte mig med min första man Fred Ryott. Och jag ville ha barn genast, inte vänta. Vi hann få våra två pojkar innan Fred dog i cancer, bara 26 år gammal. Vårt äktenskap hade varit mycket lyckligt. Jag avgudade Fred och trodde inte jag skulle överleva den sorgen. Jag stod ensam med pojkarna som var ett och två år. Utan ett arbete som kunde försörja oss.

Men Birgitta var redan då den kvinna som Magnus senare har beskrivit så här: ”Hon är klok och snar till handling på det mest förtjusande sätt. Full fart framåt när hon bestämmer sig för någonting.”

—Ja, men jag hade ju ansvaret för mina pojkar! Så jag tog studenten och läste psykologi på universitetet. Och fick så småningom arbete som informationschef på Stockholm Film.

Där blev Birgitta kvar i 18 år. Som åter blev lyckliga år då hon gifte sig med sin chef Conny Plånborg.

—Vi blev så tätt sammanflätade genom att vi både levde och arbetade tillsammans. Därför blev det alldeles fruktansvärt att mista honom mitt i livet. Men det är märkligt. Man tror inte att man någonsin blir glad igen. Men man har också ett ansvar för sitt eget liv. Måste göra sitt bästa att klara av det trots sorger och sjukdomar. Och i grunden är jag nog en lycklig person. Det tror jag har hjälpt mig – både då, och nu när jag gradvis förstod att också Magnus skulle lämna mig.

Vågade inte visa rädslan

Magnus hade varit frisk i tio år när hans cancer kom tillbaka.

—Vi blev båda förtvivlade, men Magnus tog det med en sådan tilltro till att nya mediciner skulle hjälpa honom. Jag blev fullständigt förkrossad. Jag förstod ju att chansen vid ett återfall inte var så stort – men det måste jag hålla för mig själv. Och jag var livrädd i tysthet. Skulle jag återigen förlora den man jag älskade? Tanken var outhärdlig. Jag kommer inte att klara det en gång till tänkte jag.

Ju närmare slutet kom började de båda prata igenom olika scenarier. Var Birgitta skulle bo, hur Magnus ville ha begravningen med präst och musik.

—Samtidigt tog vi nu vara på varje stund vi hade tillsammans. Det hade vi nog inte gjort om vi trott att vi skulle leva i evighet. Vi fick en mycket fin sista tid tillsammans. Magnus sa också mot slutet något som blev en tröst för mig: ”Jag har haft ett så bra liv att nu kan jag ställa tofflorna.”

Innan dess hade Magnus också hunnit göra bokslut över sitt liv: han hann skriva sina memoarer, och göra föreställningen ”Morsning och goodbye”.

—Och han fick ett så fridfullt slut. Omgiven av alla han älskade, i sin älskade stuga Sjötullen. För mig var stunden ändå outhärdlig, det var fasansfullt att åter bli lämnad.

Silvia har stöttat

Birgitta har den tyngsta tiden bakom sig, nu snart ett år efter hans bortgång.

Hon har fått mycket stöd av familj och vänner. Inte minst av vår drottning, som varit Birgittas nära vän ända sedan hon först kom till Sverige.

—Ja, den vänskapen är jag mycket tacksam för. Både hon och kungen har varit ett enormt stöd. Drottningen är en mycket fin person och en underbar väninna. Vår bekantskap började med att kungen och jag hade gemensamma vänner som unga. Och när Silvia kom hit blev min mamma hennes svensklärare. Sen var vi ett litet gäng flickor som fick hjälpas åt att skydda henne från massmedierna.

När Magnus kom in i bilden, kom vänskapen att omfatta även honom, och kungaparets deltagande i Birgittas sorg var djupt och uppriktigt.

—Jag är tacksam för allt stöd från familj och vänner. Men jag behöver också vara ensam med sorgen. Vara nära Magnus, tänka på honom, minnas honom. Och försöka hålla fast vid tanken att sorgen jag bär på nu är en del av lyckan vi hade tillsammans.

 

Av Carin Hedberg Foto: Johanna Norin, IBL

 

LÄS MER:

Pappa Roy berättar om sorgen efter Johanna Sällström

Kärleken gjorde Anna-Lena till högerextremist

Vi stöttar varandra i sorgen efter Frejas tvillingsyster

 

 

Läs också:

Dela
(32)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…