Annons

Annons

Betlehems pappa Dawit Isaak sitter fängslad i Eritrea

Det är 14 år sedan Betlehem träffade sin pappa. Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea sedan 2001 på grund av sitt arbete för demokrati i landet. För Betlehem och hennes syskon har uppväxten varit präglad av saknad och oro. Trots det är hon stolt över sin pappa och att han vågade kämpa för det han tror på.

Dela
(0)

3
Visa bildspel

/
...
Visa mer

Som en superhjälte med fladdrande hår kliver hon ur helikoptern som landat, tungt beväpnad och med övernaturliga krafter befriar hon och hennes vänner alla fångar som oskyldigt suttit fängslade och blivit torterade för sina åsikters skull.

Annons

—Jag har skjutvapen på brösten och är sååå tuff, säger Betlehem Isaak, 21 år, och skrattar åt den återkommande dagdrömmen hon haft genom åren.

Men bakom drömmen finns ett stort allvar. Betlehem har under sin uppväxt alltid haft enorm saknad efter pappa, Dawit Isaak, och en förtvivlan över att inte veta vad som hänt honom de här åren när han suttit fängslad.

Han arbetade för Eritreas första oberoende tidning och skrev artiklar med krav på demokratiska reformer. I september 2001 greps han för brott mot rikets säkerhet.

—Det är en så lång tid nu, snart 14 år, som han varit fängslad, säger Betlehem.

Hon kom till Sverige och Göteborg år 2000 tillsammans med sin pappa, mamma Sofia, tvillingbror Yoran och lillasyster Danait. Då var hon bara sex år gammal.

—Det fanns många lekplatser och så var det rent överallt. Det kommer jag ihåg att jag tyckte.

Från tiden i Eritrea minns hon att pappa Dawit jobbade mycket och att han började lära henne läsa och skriva tidigt.

—Det var jätteviktigt för honom att jag skulle läsa böcker. Vi hade ett helt bibliotek hemma och jag förstod nog att hans jobb handlade om att skriva och att lära skådespelare att agera. Min pappa var ganska stillsam av sig, väldigt tystlåten, snäll och lugn, säger Betlehem.

Hon skrattar.

—Det var kanske tur, för min mamma Sofia pratar desto mer. Hela tiden egentligen. Jag är nog mest lik pappa, fast mer utåtriktad än han.

Vill fråga själv

Hon har fått berättat för sig av sin farmor och farfar att hennes pappa tidigt var konstnärligt lagd och annorlunda än många barn. Han satt uppe sent på nätterna och skrev.

—Det är intressant att höra vad andra säger om honom, men helst hade jag ju velat fråga honom själv…

Betlehem, hennes mamma och hennes syskon stannade kvar i Sverige när hennes pappa åkte ner till Eritrea för att jobba och fortsätta sin kamp för friheten i hemlandet.

—Jag minns att han satt vid köksbordet och grät. Det var verkligen konstigt för han grät aldrig. Kanske visste han att han kanske inte skulle komma tillbaka. Mamma ville inte att han skulle åka. Han gav mig en kram och han satte sig i taxin och åkte i väg.

Men det var inte sista gången de sågs. Familjen åkte senare ner till Eritrea på besök och han mötte dem på flygplatsen.

—Han såg ut som vanligt och körde oss till huset där han bodde. Vi åkte runt och hälsade på gamla vänner och släktingar. Varje dag kom han hem på lunchen och åt med oss. En söndagsmorgon kom civilpolisen för att hämta honom. Fast de åt frukost med oss först. Det är fortfarande något jag har svårt att förstå, säger Betlehem.

—Pappa var så lugn och jag trodde nog att han skulle komma tillbaka snart. Men efter två veckor hade vi inte hört något. Mamma letade överallt. Hon grät och vi mådde dåligt allihop.

Till slut fick Betlehems mamma veta var han satt fängslad och började gå dit med mat, tre mål om dagen. Hon fick inte träffa honom.

—Hon gick dit varje dag under ett års tid. Hela tiden höll hon god min mot oss och låtsades att allt var bra. Men pappa hamnade på sjukhus och då sa han till henne att hon måste ge sig av för hon skulle inte kunna försörja sig längre utan honom. Jag tror att han blev torterad och att det var därför han var på sjukhus, men mamma har aldrig sagt något, förklarar Betlehem.

Riskerade allt

Familjen lyckades muta sig ut ur landet och resa tillbaka till Sverige. Där hamnade de först i Stockholm.

—Mamma sa direkt att hon ville tillbaka till Göteborg och där hamnade vi också till slut. Det kändes mer som hemma.

Livet gick sakta tillbaka till ett slags normaltillstånd – utan pappa Dawit. Barnen gick i skolan och skaffade vänner. Betlehem var mobbad till och från, men hade också några riktigt bra vänner som hon umgås med än i dag.

När hon kom upp i tonåren blev hon arg på sin pappa.

—Han hade riskerat allt, vår familj och sin frihet. Då kunde jag inte förlåta honom. Jag fick ju växa upp utan pappa och det ska ingen behöva, säger Betlehem. Jag drogs till andra som inte heller hade någon pappa och som var lite trasiga. Och när jag kom upp i gymnasiet försökte jag dämpa min saknad med alkohol.

Till slut insåg Betlehem att hon höll på att förlora kontrollen. Hon gick till en kurator i skolan, och det besöket blev hennes räddning.

—Hon fick mig att gå till en psykolog. I dag vet jag att jag kunde ha blivit alkoholist, eller jag var i det närmaste alkoholist, säger Betlehem. Jag ljög och hittade på. Tydliga tecken…

I dag är allt annorlunda. Trots sorgen och saknaden har hon kommit över sin ilska över att hennes pappa valde att riskera så mycket.

—Jag förstår nu att någon måste vara den där starka som reser sig upp om det ska bli förändringar. Jag är stolt över honom nu.

Ett telefonsamtal

Hon minns tydligt sista gången hon hörde från honom. Helt utan förvarning hände det omöjliga. En vanlig dag 2005 ringde telefonen hemma hos hennes mamma.

—Det var min mormor. Hon berättade att min pappa skulle släppas om två dagar. Vi trodde henne, för hon är en person som vet allt om alla, säger Betlehem.

Det visade sig stämma. Dawit släpptes.

—Vi hann bli jätteglada och jag fick prata med honom på telefon.

Dawit hann fråga Betlehem hur det gick med läsandet.

—Till och med då var det så viktigt för honom, konstaterar hon.

Men bara ett par dagar efter samtalet anhölls han igen. Hon har ingen aning om vad som hänt honom sedan det där telefonsamtalet för snart tio år sedan.

—Ingen vet.

Hon tittar ut genom fönstret och kan ändå inte låta bli att le.

—Visst är jag ledsen fortfarande. Min högsta dröm är att han blir fri och att han mår bra. Men min mamma har alltid sagt att vi måste komma ihåg att skratta. Jag tror inte min pappa hade velat att vi skulle vara olyckliga, säger Betlehem.

Hon har många planer i livet.

—Jag vill läsa på universitetet, få en bra utbildning. Men jag vill inte ha barn. Det är inte rätt att så många måste leva i splittrade familjer och de flesta jag känner skiljer sig. Jag skulle kunna tänka mig en katt kanske, min mormor älskar katter. Hon ger sin katt så mycket mat att den lätt är fetast i hela Eritrea, säger Betlehem och skrattar.

Lyssna på Betlehems hälsning till sin pappa

Här kan du läsa mer om filmen.

Läs mer:

Vår familj gick sönder efter Estoniakatastrofen

Karin satt oskyldigt häktad i USA – i 1 352 dagar

Idas mamma övergav familjen för scientologin

 

Av Susanne Stamming

Foto: Susanne Stamming, privata

Dawit Isaak

Dawit Isaak är journalist, författare och dramatiker. Han föddes den 27 oktober 1964 i Eritrea och blev svensk medborgare 1992. Han har dubbelt medborgarskap och har alltid behållit sitt medborgarskap i Eritrea.

Den 18 september 2001 stängde eritreansk säkerhetspolis alla oberoende medier i landet och Dawit Isaak och nio andra journalister greps. Sedan dess har han suttit fängslad utan rättegång.

Stödkommittén Free Dawit kämpar med hjälp av olika kampanjer för att han ska bli frisläppt. Deras arbete sker i nära samarbete med bland annat Publicistklubben, Reportrar utan gränser och olika tidningar i Sverige.


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…