Annons

Annons

Barbro och Lars räddar barn i Rumänien

Barbro och Lars fick en chock när de kom till Rumänien och såg hur de övergivna barnen behandlades. De sålde villan hemma i Sverige, flyttade ner och startade en hjälporganisation. De skulle stanna ett år – nu har de varit här i tjugo! – Vi vill fortsätta så länge vi orkar!

Annons

6
Visa bildspel

/
Barbro och Lars räddar barn i Rumänien
Barbro och Lars räddar barn i Rumänien
Barbro och Lars räddar barn i Rumänien
Barbro och Lars räddar barn i Rumänien
Barbro och Lars räddar barn i Rumänien
Barbro och Lars räddar barn i Rumänien
...
Visa mer


Utländska besökare i Rumänien chockas när de ser vilken misär många romer lever i. Föraktade och utstötta bor de i slumkvarter, avskilda från övriga samhället. I ett tillstånd av kronisk hopplöshet.

Det händer att mammor lämnar sina nyfödda till myndigheterna i tron att barnen ska få det bättre. För tjugo år sedan var det väldigt vanligt. När förhållandena på rumänska barnhem avslöjades för bestörta tv-tittare var det romska barn vi såg.

En av de som berördes i hjärtat var Barbro Gustavsson. Julen 1990 reste hon och maken Lars ner till Margitha, tillsammans med några ungdomar från sin församling, och fick med egna ögon se barn som gett upp livsgnistan före ett års ålder.

—De hade slutat skrika. De behandlades inte som människor, mycket för att de var romer, och det var fruktansvärt att se. Men samtidigt var jag där, jag kunde lyfta upp dem i famnen, mata och hålla om dem, berättar Barbro, 64.

De första fem åren reste Barbro och Lars till Margitha flera gånger per år, tillsammans med andra eldsjälar. Från början satsade de insamlade medel på att förbättra förhållandena på de statliga institutionerna. Renoverade lokalerna och utbildade personalen.

Hemma i Sverige jobbade Barbro med barn och administration i församlingen och Lars drev en markentreprenadfirma. De bodde i hus och hade tre tonåringar. Men kände att de behövdes på heltid i Rumänien.

—Vi planerade för att stanna ett år men insåg snart att det inte skulle räcka. Vi sålde villan och vår församling raggade upp ytterligare tio församlingar som ville vara med och betala vår lön. Däremot hade vi ingen tanke på att stanna så här länge, säger hon.

Snart blev det uppenbart att det inte gick att ge barnen en bra start på de statliga hemmen. Den nybildade hjälporganisationen öppnade ett eget barnhem och en socialassistent anställdes för att leta upp barnens biologiska föräldrar.

—På sjukhuset låg de små fastbundna i sina sängar och en av de mest fantastiska upplevelserna i mitt liv var när vi kunde flytta dem till vår lokal. Där ordnade vi ett fint, tillfälligt hem innan de fick komma till sina familjer, som vi stöttade med mat och kläder. De som saknade anhöriga fick fosterhem eller blev adopterade utomlands.

Händiga pensionärer spikar

I dag har organisationen FCE 60 anställda rumäner som får sin lön tack vare gåvor från Sverige, och tusentals volontärer har varit i Margitha och gjort en insats. Svenska skolklasser samlar in pengar och händiga pensionärer reser ner och spikar ett par veckor innan de avlöses av ett nytt gäng.

Resultatet är en hel arsenal av insatser för romska barn, ungdomar och familjer. En särskola, ett boende för funktionsnedsatta, ett dagcenter, en ungdomsgård, ett par fina hyreshus. Många hundra har fått ett bättre liv och ett tiotal jobbar i dag själva i något av projekten.

—I Rumänien räknas romer som andra klassens människor, de får ingen hjälp från myndigheterna. Särskilt bortglömda är funktionshindrade och övergivna barn. Vi vill ge dem människovärdet tillbaka och förmedlar hopp om framtiden.

Efter tjugo år i Margitha är Barbro omgiven av unga som ser henne som en mormor.

—Jag har skött många av dem som bebisar och min dröm är att de ska bli ansvarsfulla vuxna som mår bra. När vi möts känner vi ömsesidig kärlek, jag och Lars är symboler för att de är trygga här.

Har fått betala ett pris

Barbro säger att hon aldrig ångrat att de flyttade hit, trots att det stundtals varit tufft. Under många år var hon själv ute i byarna och besökte familjer, men kände till slut att hon drunknade i alla behov. Och vetskapen om att de egna barnen har fått betala ett pris har stundtals varit tung.

—När vår yngste son var 16 flyttade han ensam hem till Sverige för att gå i gymnasiet. På den tiden fanns inte mobiltelefoner, kontakten blev ganska gles, och det har jag tyckt varit jobbigt i efterhand. Vi har jobbat väldigt mycket, periodvis har vi inte haft något privatliv alls. Men vi har pratat om det här med våra vuxna barn och alla delar vårt engagemang!

Tre gånger om året åker Lars och Barbro hem till Sverige för att rå om barn och barnbarn och ibland reser de runt i landet och berättar om sitt arbete. Intresset är enormt nu när östeuropeiska romers nöd har blivit synlig utanför mataffärerna…

—Jag förstår varför man reser iväg för att tigga. De första åren vi var här fanns det utländska skofabriker som anställde en del romer, men nu är det väldigt svårt att få jobb. De som ger sig av är desperata och har hört rykten om att man kan tjäna mycket pengar. Samtidigt är det så förnedrande. Människor behöver hjälp med bättre bostäder och en möjlighet att få jobb på hemorten, och framför allt behöver barnen gå i skolan.

En brant uppförsbacke

I dag får många romska barn aldrig den möjligheten. De behövs hemma, för att tigga, leta mat eller passa småsyskon. Föräldrar som själva är analfabeter kan inte hjälpa till med läxorna och den som kommer från misär utan att veta hur man uppför sig i sociala sammanhang, har en väldigt brant uppförsbacke.

Med det här i åtanke har FCE startat ett After School-projekt som finansieras av Erikshjälpen. Föräldrarna till ett fyrtiotal barn har gått med på att skicka dem till skolan. När skoldagen är slut, får de komma till en lokal där de får duscha, äta lunch och hämta ut en ren skoluniform till nästa dag. Fem lärare hjälper barnen med läxor innan de skjutsas hem.

—Vi har hållit på i tre år och skolan säger att de här barnen har lyfts på alla sätt, säger Barbro. De har fått hjälp att tro på sig själva och förstå att de har möjligheter. Jag tänker särskilt på en flicka som heter Sandra. Hon är den enda romska tjejen i sin klass och när hon började skolan kunde hon inte rumänska. Nu är hon bäst i klassen! Det är en smart liten tjej som fått chansen och tagit den.

Att varje dag bidra till att ge utsatta en chans är något man blir lycklig av. Därför har Barbro och Lars inga planer på att gå i pension och åka hem.

—Vi lever ett rikt liv med massor av vänner från olika kulturer och känner att vi har en uppgift här. Vi vill fortsätta så länge vi orkar!

EFI Fadder och FCE

EFI Fadder Insamlingsstiftelse startade i början av 1990-talet när de svåra förhållandena på rumänska barnhem blivit kända för omvärlden. Elimförsamlingen Askeby/Örtomta utanför Linköping var under många år huvudman för arbetet men numera drivs det i en egen juridisk person och har 90-konto.

FCE, Fundația Creștină Elim, är namnet på den rumänska organisation som bildades i Margitha, Rumänien då arbetet med att hjälpa barnhemsbarnen kommit igång.

 

Läs mer: 

Ulf och Camilla reste till Afrika som volontärer

Irenas resor förändrar livet för barn med gomspalt

Gunillas metod hjälper traumatiserade

 

AV Maria Widholm

FOTO: PRIVATA

 

Läs också:

Dela
(490)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…