Annons

Annons

Babben uppfyller en barndomsdröm

Wiii! Här flyger Babben och Lars Lerin helikopter över Santo Amaro do Maranhão, nationalpark med sanddyner och kristallvattenssjöar.

Wiii! Här flyger Babben och Lars Lerin helikopter över Santo Amaro do Maranhão, nationalpark med sanddyner och kristallvattenssjöar.

Nu tätnar trafiken utanför fönstret, rusningen är i gång. Det betyder att hela min förortsstad korkas igen några timmar i nåt som liknar en trafikinfarkt. Mer än en gång har jag önskat mig en helikopter när jag haft bråttom härifrån.

Annons

Jag drömde förresten om att flyga helikopter redan som liten, men min far – som provat – sa att man blev grymt åksjuk i dem. Därför har jag avstått i alla år, jag hulkar nämligen bara jag åker bak i bilen.
Men. Förra året for jag till Brasilien för att göra ett tv-program tillsammans med konstnären Lars Lerin. När vi skulle besöka en känd nationalpark insåg en lokal politiker reklamvärdet av detta och erbjöd sig att ordna en helikoptertransport dit. (Vi skulle inte hinna annars.)
Jag blev inte glad. Skeptiskt klev jag ombord laddad med åksjukepiller och spypåsar, men i samma sekund vi lyfte åkte mungiporna upp. Wiii! Det här var ju toppen!
Jag mådde inte ett dugg illa, tvärtom. Helikoptern var stor och gick lika stadigt som en Volvo 740. När vi landade igen hade redan en tanke slagit rot – jag ville göra om detta! Men då vill jag köra själv…

Några veckor senare irrade jag runt i en taxi och letade efter C-grinden på Bromma flygplats. Chaffisen, som kört mig många gånger, undrade varför jag helt plötsligt skulle dit och inte till den vanliga terminalen, och jag sa som det var, att jag hade bokat en lektion i att flyga helikopter. Han stirrade klentroget på mig och sen utbrast han:
– Du är ju helt sjuk i huvudet!
Vid grinden hälsades jag välkommen av min blivande lärare, och han gick före mig till en blå- och vitrutig helikopter som stod på asfalten.
– Varför har ni rutiga maskiner? var min spontana fråga. Piloten förklarade att de precis köpt den av Hästens och inte hunnit lacka om den.

Efter en timme hade vi gått igenom det mest grundläggande. Det var lyftspakar och stjärtroder och en massa annat att hålla ordning på. Man använder båda händerna plus fötterna när man kör. Hela instrumentbrädan var proppfull av viktig information.
– Men glöm inte snörena, sa läraren och pekade på två ulltåtar som hängde utanpå vindrutan. Det är dom som berättar hur man ligger i luften. Visste ni det, att restgarn är ett av helikopterförarnas viktigaste hjälpmedel?
När vi fått starttillstånd lyfte vi längsmed startbanan. Efter bara några minuter i luften sa läraren: ”Du flyger!” vilket är pilotspråk för: ”Ta över spakarna!” Va? Nu! Med en gång??

Men jag flög, mina damer och herrar, sannerligen flög jag! Vi – jag – styrde först ut över Ekerö. Tänk om invånarna hade vetat att det var Babben Larsson som körde ovanför dom. I en rutig helikopter dessutom.
Jag fick göra svängar i 360 grader, en åt varje håll, gå upp på ny marschhöjd och följa en kraftledning därnere på marken. Bro Hofs välkända golfbana dök upp i synfältet och läraren undrade om jag ville landa och ta en kopp kaffe.
Tanken var lockande. Jag visste att Anders Timell brukar spela där och om jag kom nerdundrande i en helikopter borde det få honom tyst i flera minuter.
Samtidigt var jag helt slut av att ha varit superkoncentrerad på alla instrument och roder och ullsnören i nästan en timme. Hjärnan höll på att stänga ner på grund av anspänningen och dessutom hade illamåendet dykt upp som ett brev på posten. Jag var tvungen att kasta in handduken.
– Ingen fika, svarade jag och tillade: ”Du flyger!” Sen släppte jag styrspaken och övergick till att kräkas i stället. I ett kartfodral. Lite snöpligt…
Fast det spelade ingen roll. Jag hade uppfyllt en dröm. Köra helikopter – check!

Läs mer: Babben skrev ett viktigt brev
Läs mer: Jag kunde aldrig komma mamma nära 

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…