Annons

Annons

Babben skrev ett viktigt brev…

Babben Larsson

När jag var nio år satte jag in en annons i Ica-kuriren och efterlyste brevvänner. Jag fick fem svar från lika många jämnåriga flickor utspridda över hela landet: Skåne, Öland, Lomträsk och en utanför Kalix. Den femte flickan må förlåta mig, men jag minns inte var hon bodde. Kanske varade brevväxlingen inte så länge.
Men jag och flickan i Kalix höll kontakt. Vi var två glada, lite knubbiga tjejer som båda bodde på bondgård. Hon blev min nära vän och betydde väldigt mycket för mig under hela min uppväxt. Här fanns någon som lyssnade utan att döma, som gav mig goda råd och som inte skrattade åt mina drömmar (det kanske hon gjorde i smyg, men det var inget jag märkte).

Annons

När rinner en sådan relation ut i sanden? I vårt fall – aldrig. Vi har fortfarande kontakt. I dag bor vi båda i Stockholm på bara några kilometers avstånd. Vi ses inte så ofta eftersom vi omväxlande har jobbat mycket, varit utbrända i omgångar och varit mycket utomlands, men jag vet – och hon vet – att en god vän bara är ett telefonsamtal bort. Via fast telefoni dessutom, bara en sådan sak! Och häromåret fick jag en av de finaste presenter jag någonsin fått: en kartong med alla brev jag skrivit till henne genom åren och som hon sparat.

Hemma censurerade jag dagböckerna ifall någon skulle hitta dem. Det kanske ni också gjorde? Har man en nyfiken mamma eller ett retsamt syskon gäller det att inte blotta ömma punkter. Alltså är mina dagböcker totalt värdelösa som källor till en självbiografi. Det jag skrev där var lika tillrättalagt som en tjusig uppdatering på Facebook. Inte en blotta i garnityret inom synhåll. Men i breven stod allt. Min kompis bodde ju ända uppe i Kalix vilket var världens ände på den tiden. Att öppna sig var riskfritt.
Kanske kan brev vara nästan viktigare för avsändaren än för mottagaren. Eller lika viktiga i alla fall. Ett exempel är brevet jag gav pappa på hans 75-årsdag. Jag tyckte väldigt mycket om min pappa men han var en man av ganska få ord när det kom till mjukvara som känslor – han var bättre på skördetröskor och skog. Därför skrev jag ett litet kort brev där jag berättade hur mycket han betydde för mig och att jag ville att han skulle veta det och sedan smög jag in kuvertet under pappas kudde så att han skulle hitta det när han bytte om till pyjamas.
Han sa inget, men han hade ovanligt glada ögon nästa morgon. Då visste jag att han hade läst sitt brev!

När pappa dog fick jag en stark känsla av att jag ville skriva ett annat brev till en annan man innan det var för sent. Författaren John Berger var jämnårig med pappa och hade varit min favorit sedan 70-talet. Han skriver fantastiska berättelser på ett väldigt vackert språk, värdig ett Nobelpris.
Nåväl. Jag googlade och lyckades ringa in ungefär i vilka franska berg han numera bodde och skickade ett uppskattande brev. Jag fick i väg det lagom till jul det året pappa gick bort. I början av januari damp det ner ett paket från Frankrike. På ett handskrivet ark tackade John Berger för mitt brev, reflekterade på sitt typiska vis över något jag skrivit plus att han skickade med sin senaste bok dedicerad till mig!

Det knockade mig fullständigt. Jag hade, likt Buddha, inte förväntat mig någonting, men fått allt. Starstruck är inte ordet… Haha.
Ja, ett brev betyder… När jag hamnade i blåsväder vid ett tillfälle hörde flera vänner av sig som också hade varit det. Det gav ljus i mörkret, det behövdes inga stora gester. Det räcker långt med ett litet sms som säger ”jag ser hur du har det och tänker på dig”.

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…