Annons

Annons

Babben Larsson: Ibland måste jag bara få slappa

Babben Larsson skriver om tid, prioriteringar och vikten av att bara få slappa mellan varven. Läs hennes krönika här!

Dela
(0)

Babben ber att få önska alla läsare en glad, slö sommar!

 

 

Har du gått kvar i en relation för länge någon gång? Eller jobbat kvar på en arbetsplats som du egentligen är färdig med för länge sen?

Det här är ett av de käraste samtalsämnena jag har med mina vänner just nu. Vi ältar att vi visste i åratal att vi var tvungna att bryta upp, för vår skull, för barnens skull, för ALLAS skull, men sköt upp det. Det var alltid nåt i vägen, en liten befordran eller ett barn som skulle konfirmeras – och sen blev det jul eller midsommar och då ska man ju ta vara på det och njuta.

Annons

Tillsammans har vi bitit ihop i åratal. Vantrivts på våra arbetsplatser eller gått kvar i våra havererade äktenskap i väntan på att yngsta barnet skulle ta studenten och flytta hemifrån. Åratals av liv! Det enda liv vi har! (Oj, nu låter jag som Jonas Gardell, det var inte meningen…) Men med hjälp av cynism, en och annan bag-in-box och en rejäl bettskena så stod vi ut.

Ingen av oss har ångrat själva uppbrottet när det äntligen skedde, bara att det dröjde så länge.

Jag läste ett citat från handbollsprofilen Bengt Johansson i dag: ”Du har 86 400 sekunder/dygn. Hade du fått 86 400 kronor hade du börjat tänka – vad ska jag göra med pengarna!?”

Jag kände mig obehagligt träffad.

Ju mer åren går, desto mer får jag en känsla av att jag slösar bort värdefull tid i stället för att ta mig samman och göra nåt nyttigt dygnets vakna timmar.

Vem vet vad jag hade kunnat åstadkomma om jag skärpt till mig? Kanske haft en internationell karriär, jobbat i Las Vegas med min egen ståuppshow och suttit i soffor hos de världskända talkshowvärdarna?

Eller samlat in tonvis med pengar till välgörenhet, planterat träd, räddat miljön eller sett till att barn får mat, kläder och skolgång?

Det har säkert med min uppkommande jämna födelsedag att göra att jag funderar så här. Att tiden är utmätt vet man ju liksom, men det är nu när jag närmar mig sextio som jag fattar det. Vad ska jag göra, vad ska jag välja bort? Vad är viktigt, vad är på riktigt? Och framför allt: Vad har jag kvar som jag VILL göra?

När man står på puben och spelar dart siktar en ofta väldigt noga innan pilen går iväg. När vi ska nå mål i våra egna liv är tavlan oftast suddigare, och när vi kastar pilen siktar många av oss inte alls, det får bli som det blir. Vi slänger iväg den och letar sen rätt på var den hamnade.

– Jaha, det blev det här jobbet, den här arbetsplatsen, den här partnern. Oj, nu har vi bott i den här lägenheten i 23 år, vi som skulle byta till nåt större/mindre/högre upp/närmare marken…

Samtidigt måste jag få försvara mitt sätt att leva också. Jag orkar inte vara målinriktad varje vaken sekund. Ibland måste jag bara få slappa bort en hel dag på att klicka runt på Facebook, spela dataspel, äta pistagenötter, titta på avsnitt av Big Bang Theory och Sex and the City som jag redan sett fyra gånger, sitta kvar och läsa på toa fast jag är klar för länge sen.

Det är också att leva, även om det ur ett effektivitetsperspektiv såklart är rent slöseri med tid.

 

Babben

 

Läs mer:

Kultur hjälper oss att orka med eländet

Babbens träd blir vägen ut ur fattigdom

Veckobantning fungerar ju inte


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…